18 sep

Jag bara undrar…

Varför håller folk när vi bara borde hjälpa varandra, se till varandras behov och lyfta den som behöver hjälp? Varför har vi fått ett samhälle där det är en rättighet att bli underhållen, få bidrag, få ditten och datten och där det är andras skyldighet att se till att just jag får alla de där sakerna? Hur kommer det sig att många lägger större vikt vid att avslöja andras svagheter än att rätta till sina egna? Den där öde ön jag drömmer om – tror du jag hittar den i Orem, Utah? Kanske i The Great Salt Lake? I morgon ska jag banne mig göra världen lite bättre. Det kommer nog inte att stå något om det i tidningen, men om du (och du, och du, och du…) också gör något så kanske det skakar till lite! Jag springer för min skull och gör något helt annat för någon annan. Och våra barn ska få vara med på ett hörn, både för att lära sig hjälpa och för att få känna hur mycket man får tillbaka när man gör det. Tack Mamma och Far för att ni alltid har visat rätt väg!

Någon sårade mig väldigt mycket en gång då hon sa att jag var så dumsnäll att folk utnyttjade mig. Jag hade aldrig sett på mig själv så innan dess, men efter det ”skulle jag minsann inte vara dum”. Jag började säga nej, slutade hjälpa till av mig själv, tänkte mer på mig själv. Blev jag lyckligare? Nej då. Det tog dessutom lång tid att riktigt tycka om mig själv igen efter den dikeskörningen. Det är för övrigt verkligen viljan som räknas. Att se andras behov är så otroligt viktigt! Ett vänligt ord i rätt stund lyfter mer än vilken flytthjälp som helst (även om sådana också är ytterst välkomna, speciellt då man håller på att vricka ryggen ur led).

Jag har aldrig sett fotbollsfans som några bra förebilder, men det är kanske dags att omvärdera? En av de finaste texter jag vet. Tack Aftonbladet för att ni påminde mig om något jag glömt bort.

11 sep

On the road again.

Jag förstår om du som läser den här bloggen börjar bli allmänt trött på detta farande fram och tillbaka. Sanningen att säga är jag också trött på det. Till och med min fina Saab har tröttnat. Däcken behöver balanseras, spolarvätskan ska fyllas på och idag rök ett bromsljus. Tur att vi inte fick punka, som mannen vid Emån, eller hamnade i diket, vilket någon hade gjort utanför Söderköping. Å andra sidan har jag upptäckt att det är rätt rogivande att köra en känd sträcka, speciellt om man inte stressar. Det blir lite av en utmaning att leta efter både nya och gamla guldkorn längs vägen. Vi har särskilda stoppställen (Söderköping och Mörtfors eller Oskarshamn) så alla vet när de kan bli kissnödiga eller sugna på glass…

Här har du några guldkorn från idag. Sonen satt i passagerarsätet och knäppte solnedgångsbilder. Jag drömde om min nya kamera… Jag drömde om annat också. Att dagdrömma är på gott och ont, men klarar man ”multi-tasking” är det inga problem att drömma om äventyr, vad man borde ha gjort, vad man skulle vilja göra och köra bil samtidigt. Det går också att köra bil och lyssna på Linnea Henrikssons tragiska lilla sång med bästa lilla melodislingan. Barnen tröttnade. Inte jag. Jag grät en skvätt över den nyblivna, unga änkan som inte alls valde att gå och inte är det minsta lycklig. Jag tänker för mycket, men det är inte helt av ondo. Ibland leder det till goda saker. Ibland leder det inte någonstans, eller till återvändsgränder. Ibland hamnar jag till och med vilse. Det är de gångerna jag önskar att jag inte tänkte fullt lika mycket.

Gillar du också traktorer? Jag älskar att se bönder jobba på åkrarna. Det känns hemtrevligt och viktigt. Bönderna har det ruskigt tufft nu för tiden. EU alltså. Suck! Jag orkar inte ens börja röra i den grytan. Hur många av alla som jobbar för EU i Bryssel tror du gör något som är vettigt och viktigt och inte bara kostar en massa pengar? När kommer euron att dra sin sista suck? Ska tyskarna stå ut att dra snart sagt hela lasset själva? Har du själv eller någon i din närhet känt att EU är något vi svenskar behöver?

För övrigt fick vi idag ett ”stickprov” från Försäkringskassan. De vill att vi redogör för vad barnen gör om dagarna ”eftersom man måste bo i landet för att få barnbidrag”. Jo, men visst. Ni ska få veta när vi drar härifrån, kära Försäkringskassa. Fast vi talar nog inte om vart vi tar vägen…

Sist en uppgift till dig som läser. Jag behöver tips till ”Auf Wiedersehen”-kalaset för kusinerna (och deras vuxna). Vi ska ha en massa lösgodis till ”efterrätt”, men jag vill ha något lättlagat och GOTT till sista festen för sommaren. Gärna något jag kan laga en eller ett par dagar i förväg. Vi blir väl sisådär 30 personer…

Tänka, tänka, tänka, tänka… Du kan ju tänka lite extra på ett par personer som jag vet behöver extra mycket stöd just nu. Som Anja skrev – Sometimes life sucks. Death always sucks more.

09 sep

Saknad.

KOMMER ATT SAKNA:

Jag kommer att sakna detta rivjärn till godisbit då vi flyttar härifrån på måndag. Jag har redan provat på saknaden och har fått bonustid, så jag får nöja mig med det. När nya vinteroverallen är lagom bor hon här och jag vid Klippiga Bergen. Hon kommer att sjunga alla julsånger på sin förskola med sin underbara skrålröst, antagligen alldeles för lågt eftersom nästan inga förskollärare förstått att man ska anpassa tonarten till barnens röster, inte till sina egna. Samtidigt som jag saknar lilla J kommer jag att sakna Luciamorgon med Adolf Fredriks musikklasser i någon av Stockholms alla kyrkor och kanske se You Tube-klipp efter YouTube-klipp med olika lucior och samtidigt gråta en skvätt. Jag kommer att sakna människor som jag älskar och jag kommer att fundera över vilka vi ska fira jul med och hur.

KOMMER INTE ATT SAKNA:

Jag kommer inte att sakna den evinnerliga återvinningen. Det svenska återvinningssystemet måste vara ett av världens största miljöskämt. Om man räknar ut hur mycket extra energi som går åt då man sköljer ur och transporterar förpackningar, hur mycket tid som går åt och hur FULT det ser ut på en massa återvinningsstationer tror jag knappt vi gör någon större insats. Jag har hört talas om sopimport till fjärrvärmeverk och annat fjantigt. Jag är för vård av allas vår miljö, men jag är samtidigt emot dumhet. Ibland går det bara inte ihop för mig. Jag kommer inte heller att sakna den svenska ängsligheten och ”vad ska andra tycka”. Å andra sidan flyttar vi till ett ställe instängt bakom en stor bergskedja och kanske kommer jag att känna mig lite väl frispråkig i en väldigt försiktig miljö. Vi får väl se!

Jag brukar säga att mitt hjärta har många rum. Det finns så många människor jag älskar/högaktar/gillar/beundrar/är förtjust i. För somliga är känslorna självklara medan inte ens jag själv riktigt förstår hur jag kan känna så starkt för andra. Jag har blivit petigare med åren. Vissa håller inte längre måttet trots att de varit jätteviktiga för mig medan andra har valt att själva stiga åt sidan genom de val de har gjort. En del vänner finns alltid med i periferin som Någon Viktig trots att vi varken träffas eller pratar speciellt ofta.  Jag tror att man genom hela livet fastnar för nya människor. Varje relation är en slags förälskelse som mynnar ut i ”kärlek” eller som rinner ut i sanden. Det finns alltid plats för nya Viktiga, även om kanske kärnan av Viktiga fortsätter att vara densamma och resten varierar beroende på var man bor eller vad man sysslar med under olika perioder i livet. De senaste veckorna har handlat mycket om starka känslor runt omkring mig. Bedragna fruar, bedragen man, hemliga kärlekar, olycklig kärlek, frustration, gammal kärlek som inte rostar, olyckliga barn och strålande lyckliga brudpar. Lär dig livets svåra gåta – Älska, Glömma och Förlåta. Ingen sa att livet skulle vara enkelt. Ibland tror jag att det moderna samhället producerar en mängd olyckliga människor. All information om precis allt möjligt gör att vi lever i ständig turbulens och tror att det alltid är grönare någon annanstans. Faktum är att det faktiskt är det ibland, men med rätt gödningsmedel och lite regn kan man fixa det mesta också på hemmaplan. Med det lämnar jag och mina nymanikyrerade korvfingrar bloggen för den här gången.

07 sep

Språk, feminism, massage och kärlek.

Idag steg jag upp kl 5.30 precis som varje morgon de senaste dagarna. Jag och min väldigt snälla ”boss” missade frukosten på hotellet eftersom vi var tvungna att åka så tidigt. I stället fick vi en härlig morgonpromenad i ett nyhöstigt Birmingham som höll på att vakna tillsammans med oss. Stan har nog visat sig från sin bästa sida för oss, för jag har varken märkt av den tristess, stora fattigdom och hopplöshet, massarbetslösheten, de skabbiga förorterna eller något av det andra negativa som jag hade hört talas om innan jag åkte. Frukosten tog vi på flygplatsen i lugn och ro – härliga ”Egg Benedict” med rökt lax, hollandaisesås och engelska muffins. Ja, och så färskpressad apelsinjuice till det. Väldigt gott… Om du vet hur man pocherar ägg utan att få en kastrull full med äggvitetrådar får du gärna tipsa mig, för längre än så har jag inte kommit då det gäller just denna äggkonst. (Jag vill kunna pochera utan vinäger i vattnet, för jag gillar inte smaken. Jo, jag gillar vinäger, men inte tillsammans med pocherade ägg. Nu slutar jag svamla.)

Engelsmännen har varit så trevliga mot oss och jag har ändrat min svamrikanska mot något som mer liknar svamriska. Den brittiska skolengelskan kröp fram lite bakom spåren av mina år i USA, så nu är jag väl ännu mer förvirrad än innan då det gäller engelskan! Jag känner åtminstone att känslan för språket kommer tillbaka. Jag kan läsa obehindrat och jag kan förstå det allra mesta. När det gäller talet kan jag alltid prata runt ett ord som jag inte kan och det brukar funka det också. Dialekten kommer jag inte ifrån. Det ska bli intressant att se vad som händer med våra barn! De har alla kommit in i puberteten och det sägs att man inte ska ha gjort det för att helt kunna slippa spår av sitt modersmål i ett nytt ”förstaspråk” (inte det man använder hemma alltså). Jag tror nog att det ger sig…

Den största delen av dagen bestod av resande, pratande, planerande, vilande och tja, fortsatt resande. Jag fortsätter att jobba för L i USA, så vi bestämde att då Skype finns och jag faktiskt kommer att vara i Sverige hela nästa sommar så behöver vi inte direkt ta avsked. Världen känns inte så oöverkomlig och oändlig längre! Att vara ifrån sin familj i en vecka utan någon direkt kontakt (mer än fejan) är däremot lite väl trist. Det var så skönt att komma hem till syrrans hus, där jag känner mig hemma och välkommen, och träffa min fina, fina familj. Jag är en riktig hemmaråtta, en mammig mamma som gillar att kramas, få kramar, bjudas på något ovackra men fantastiskt och underbart goda chokladbiskvier och att fixa med tvätt och matlagning. Jag gillar inte att vara ett offer, att se allt som har med det praktiska familjelivet som något man är tvingad att göra för att straffas… Jag älskar att vara en del i en helhet. Jag fick träffa maken i en fjuttig timme innan han flaxade vidare till Island (ja, alltså, den här sommaren har varit lite väl crazy) och i bilen lyssnade jag på intressanta tankegångar runt feminism, kvinnlighet och ”Kampen”. Jag orkar inte diskutera det i kväll, men jag återkommer. Jag kände mig i alla fall glad över att ha den bakgrund jag har och hoppas att våra döttrar ska känna att de är starka och sunda individer då de ger sig ut i vuxenvärlden och detsamma önskar jag sonen. För mig är kärleken det viktigaste som finns. Hur kan det finnas så mycket dumhet och elakhet när vi har så stora möjligheter? Hur kan så många problem ältas om och om igen utan att människor ser idiotin i ältandet och löser problemen istället?

Den 11-åriga dottern erbjöd en gratismassage och jag var inte sen att tacka ja. Hon har verkligen handlaget och jag ser en blivande massör i vardande! Jag känner mig som en ny människa efter behandlingen och nu är jag redo att ta itu med de kommande veckornas ihopknytande av lösa trådar och öppna säckar. Det är många jag skulle vilja träffa för att säga ”Auf Wiedersehen” till (jag försvinner ju liksom inte för alltid), men jag inser att tiden går mycket fortare än jag hade räknat med.

Tid, all denna tid… Tänk så mycket musik som handlar om tid. Är du med?
Green Day – Good Riddance (Time of Your Life) (Lika tvetydig som texten är, like kluven känner jag mig för det som jag står inför. Lite rädd och very excited.)
Cyndi Lauper – Time After Time (Hur kunde jag någonsin glömma en av mina favoriter?)
Eller säger jag kanske precis som R.E.M. att jag är ”Out of Time”… (Mandolin som förstainstrument på en av 1900-talets mest populära låtar. Oväntat. Men oväntat bra.)
Lova mig att du lyssnar på Mia Skäringers Tid innan du stänger det här fönstret. Vackraste texten…

Den bästa tiden är den jag tillbringar med människor som gör mig lycklig. ”Stupid is as stupid does”, eller ”Man har inte roligare än man gör sig”. Hoppas att du får vara med människor som gör dig lycklig. Eller tänk om du rentav är den människa som gör andra lyckliga?

25 aug

Nu ska jag njuta av livet!

Medan jag gör det kan du hjälpa mig fylla på min äventyrslista (bucket list). Vad får jag inte missa? Vad är det bästa du har gjort i ditt liv så här långt? Det skulle väl vara kul om jag kunde sammanfatta alla tips från Facebook och den här tråden? Om du vill vara anonym går det också att mejla mig på monica[@]bernpaintner.com. Tack på förhand!

22 aug

Lycklig med en knut i magen…

I natt gick jag en runda och njöt av det becksvarta mörkret, fladdermössen som snabbt drog förbi över mig och vinden som rasslade i björkarna i trädgården. Det sög till i magen på mig och jag insåg att jag tar så mycket för givet. Livet – så oändligt stort, starkt, krävande, utmanande, oförutsägbart, intressant, spännande och alldeles, alldeles underbart. Samtidigt som jag är tacksam för allt jag har vill jag mycket, mycket mer. När slutar man drömma? När passar det sig att nöja sig med vad man har, att inte ifrågasätta och att bara ”go with the flow”? Äsch, aldrig, eller hur? Tiden går, men jag känner mig inte ens nära färdig. Just nu står vi framför stora äventyr och jag ska passa på att verkligen ta chansen att göra saker jag bara drömt om fram tills nu. Är du med?

På stensoffan utanför mina föräldrars hus. Tack brorsan för det fantastiska och praktiska konstverk som den här soffan är! Bara en stund senare kom en vän som jag känt sedan vi var fem år gamla. Det är något särskilt med att vara med människor som varit med under så många delar av ens liv…

20 aug

Jaså, säger du det?

Jag har läst och läst, funderat och grubblat, tänkt framåt och varit förblindad. Idag är sikten klar, men jag vet inte om jag känner mig mycket smartare. Jag tänkte komprimera en IKEA-kasse och två plastkassar till bara den blå, packvänliga versionen. Har du lagt mycket energi på att ta reda på vad som är rätt val någon gång? Det kräver sitt. Idag tackar jag L för tipset på en underbar röst. Lyssna lite på Stacey Kent du också. Musik som lenar tankarna.

16 aug

Finns det någon gyllene medelväg?

Måste man jämt vara så lagom? Vad är tillräckligt? Hur balanserar man mellan förväntningar och önskningar? Vem bestämmer vad som ska gälla och hur ofta bör man omvärdera sin verklighet? Hur hittar man vägen utan GPS och vart leder den? Kan man hoppa dit på ett ben eller går det bra att krypa om man inte orkar gå på tå? Hängde du med där?

Jag har överlevt första Formexdagen. Det var trevligt att träffa gamla och nya bekanta, precis som vanligt. Nu kör vi vidare i tre dagar till. Kommer du ihåg vårt monternummer? C17:20. Välkommen till You Do.

08 aug

Skolstart.

Dagens lista kommer här. Våra två äldsta har nu dragit igång sina amerikanska onlinekurser för att komma igång med skolarbetet, jag håller på att formge en förpackning (jobb), vi har kollat in nya datorer, jag går långsamt igenom nio sidor med olika hus och samtidigt ska jag försöka vara både mamma och pappa till barnen. Jag har god hjälp av släktingar, både unga och äldre, som tur är.

Solstressen har gått över, nästan i alla fall, så jag kan sitta här vid datorn trots att solen faktiskt visar sig och det är riktigt skönt ute. I går kväll hade jag varit på middag hemma hos en väninna och när sonen såg mig i soffan då jag kom hem frågade han förundrat om jag hade sminkat mig. Det hade jag förvisso och jag blev inte särskilt överraskad av hans reaktion. Jag har inte fixat håret på en evighet, sminkväskan har fått komma fram max två-tre gånger och jag har varvat mellan tre olika ”outfits” hela sommaren. Mjukisbyxor och tunika i samma material, svart linnekjol och linne samt röda mjukisbyxor med lila t-shirt. Ja, och så får jag inte glömma min slinkiga långklänning i fusksiden så klart! Jag erkänner. Hade jag någon stil innan har den helt försvunnit de sista månaderna. Jag lovar att komma igen även om det tar ett tag…

När jag kom ner till stugan och lade mig sent i natt vaknade 11-åringen och sa att hon hade haft den bästa dagen på hela sommaren. Hon och jag åkte iväg själva en stund, gick en promenad i Tjurkös gamla stenbrott och pratade om högt och lågt. Vi spelade gammal tramporgel så det ekade hela vägen ner i Herrgården och skrattade åt fåniga saker. Det räckte. Undervärdera inte medveten närvaro. Vi växer i möten med andra människor och är vi smarta lär vi oss samtidigt mer om oss själva också. Vad tänker du om det? Jag drar paralleller till diskussionen som ständigt pågår runt huruvida det är viktigast att vara mycket med sina barn eller att tillbringa ”kvalitetstid” med dem. Jag hävdar att de behöver båda. Till dig, trötta förälder, som gladeligen sätter barnet framför teven – testa att laga mat tillsammans istället så slår du två flugor i en smäll. Du får extratid med barnet och så lär du upp husets nya kock. Grattis!

Ps: Nu har jag nästan gråtit färdigt över att lillasyster no. 2 i skaran åkt hem till Skottland med sin familj igen. Tur att nästa sommar snart är här igen!