Det är verkligen spännande, det här med att jag inte alls får välja vilken bok jag ska läsa. Gårdagens bok blev Svenska impulser – En handbok i retorik av Carl-Johan Markstedt och Vendela Blomström. Den är utgiven på Sanoma Utbildning som förut var Bonnier Utbildning. Min svärmors f.d. arbetskamrat var redaktör för den här och det är såklart svärmor som gett boken till någon av ungdomarna. Tack, säger jag!

Jag och många andra brukar klaga på makens retorik i sociala medier. Han låter otroligt hård, men använder denna retorik med mening och aldrig utan att sträva efter en viss effekt. Jag har löst problemet med att uppröras av hans inlägg genom att inte läsa vad han skriver. Han funkar så mycket bättre för mig IRL… Vi har haft otaliga diskussioner om just retorik och hur vi båda utnyttjar den för att nå dit vi vill. Såhär inleds boken:

”Vältalighet. Konsten att argumentera. Ett medel att motstå påverkan. Ett verktyg för analys. Ja, det finns många förslag på hur retorik kan definieras.”

Eftersom jag inte har arbetat i skolan på tio år kan jag inte uttala mig hur undervisning i ämnet i allmänhet går till. Jag har följt yngsta dotterns väg genom gymnasiet och har läst en del av de texter som föregått uppgifter i diverse ämnen, bl.a. svenska. Med de uppgifter som skolan presenterar sägs det att barnen och ungdomarna ska vara källkritiska och lära sig genomskåda de retoriska knepen. Jag anser dock att det är ett problem då man från skolans håll jobbar på att bara vara kritisk åt ett håll. Det uppmanas t.ex. inte till att inta en kritisk hållning till det som lärarna presenterar, det är det som är rätt.

Svenska impulser – En handbok i retorik innehåller massor av bra fakta och uppgifter som säkert skulle få många att bli bättre på att tala väl och argumentera för sin sak. Den är också väldigt tydlig med var författarna står politiskt, något som de visar på mer eller mindre subtila sätt. Talen de valt, bilderna och i vilka sammanhang citat presenteras bl.a. Detta är inte något jag tror eleverna lägger märke till för fem öre och jag gör det för att jag överlag har blivit väldigt kritisk i hur jag möter det som presenteras. Är det en användbar bok? Onekligen, både i retorik-sammanhang och som propaganda. Men det kan vi tala om en annan dag.

Jag vill avsluta med en gammal favorit. Jag fnissar, men good for them! Det är väl jag som inte ser genialiteten. Heja alla som debatterar i hemma, i skolan, i sin relation eller var det nu är… Må den bästa vinna!

Jag har haft väldigt många kokböcker, men har regelbundet rensat ut bland dem. De tar vanligtvis stor plats, jag lagar oftast mat utan recept, och dessutom är de ofta daterade. Min syster berättade igår om arvet efter fars kusin. I hennes ägo fanns flera spännande kokböcker, bl.a. en ”jättegammal som t.ex. använde kalvhjärna” och en ransoneringskokbok som gav tips med alla begränsningar som fanns under kriget. Enormt spännande! Visst hade vi förlorat en stor dos kulturhistoria om böcker som dessa hade rensats bort?

Gårdagens bok var, som du säkert listat ut vid det här laget, en kokbok. Yotam Ottolenghi är en kock vars smaklökar verkar funka ungefär som mina. Det är en bra början. SIMPLE gavs ut på Tukan förlag 2018. Många av hans tidigare böcker har blivit till succéer, vilket jag tycker är helt rättvist. Jag kan t.ex. varmt rekommendera både Jerusalem och Plenty. SIMPLE köpte jag billigt då Adlibris hade en kokbokskampanj, men sedan dess har jag bara testat två recept. Smakerna i denna bok är allt annat än enkla, men följer man recepten verkar det högst troligt att smaklökarna börjar dansa glatt! Jag vet inte varför jag inte har testat fler. Jag tror emellertid att det är ingredienslistorna, trots att de är relativt korta, som är orsaken. Det finns alltid någon annorlunda krydda eller någon specialspecialare som ska tillsättas och man går ju miste om helhetsupplevelsen om man bara hoppar över den. Efter att ha suttit och dreglat över bilderna igår har jag dock bestämt mig över att laga något härifrån under helgen. Japp. Så får det bli.

Igår kväll fick jag tyvärr ett tråkigt besked gällande en fin människa precis när jag skulle ta mig an nästa bok. Det gjorde att jag fick dirigera om min uppmärksamhet. Ibland gör livet bara så ont! Jag återkommer imorgon.

Hej, Världen! Så fint det är att påminnas om att det fanns en annan verklighet innan coronaviruset. Bok nummer femton blev Old ways, old secrets: Pagan Ireland av Jo Kerrigan, prisbelönt historiker med ett stort intresse för folktro. Den är utgiven på O’Brien förlag och är ett kärt reseminne som jag tänkt läsa ordentligt ända sedan vi var på (I? Jag tycker det är så klurigt då länder både är en ö och ett land.) Irland, maken och jag. Jag har längtat tillbaka ända sedan dess.

Old ways… är inte en bok som ska läsas som faktalitteratur på universitetskurser. Det är en populär-”vetenskaplig” bok som låter folktro och hörsägen ta plats. De som kan håller kanske inte ens med om allt. För någon som blivit helt förtrollad av landskapet, historian, språket och det lullulliga är det här dock en jättetrevlig bok. Eftersom jag är precis en sådan person var det helt enkelt ett bra köp för mig!

Det var tur att jag satt själv i arbetsrummet då jag läste i Old ways, Old secrets… Jag satt och viskade vissa partier högt, särskilt de med iriska inslag. Då vi var i Irland hade jag en dag för mig själv då maken jobbade. Då hittade jag den här roliga hemsidan och roade mig med att försöka lära mig förstå iriska. Det är ett så fantastiskt spännande språk, och vackert! Kommer jag någonsin till skott med att lära mig italienska ska jag ta mig an iriskan efter det. Språkinlärning verkar nämligen vara ett utmärkt sätt att hålla hjärnan i toppform.

Som vanligt kunde jag inte hålla mig till bara en halvtimme med denna bok. Jag hann inte läsa hela eftersom jag kom hem så sent igår kväll, men kanske hinner jag sitta i solen en stund i eftermiddag i trevligt sällskap. Jag undrar om jag inte fått lite bättre fart på mina hjärnceller med detta projekt? Det känns nästan som så. Jag har i.o.f.s. övat hela detta läsår på studielitteratur, men jag tror ändå att det här tillfört ytterligare en dimension.

The tipping point, How little things can make a big difference, av Malcolm Gladwell gavs ut år 2000. Den har med andra ord lika många år på nacken som vår yngsta dotter, vår ”bebis”. Det är bra att ha något speciellt att hänga upp tiden på då man försöker förstå hur världen funkade vid en speciell tid. Denna bok handlar om vad det egentligen är som blir ”den tändande gnistan”, det som exempelvis får ett projekt att ta fart eller en trend att spridas. Malcolm Gladwell får bli en egen fallstudie för hur något blir riktigt populärt. Hade den här boken skrivits av en okänd författare tvivlar jag på att den hade blivit en ”#1 National Bestseller”, men nu råkade Malcolm Gladwell vara en jättepopulär skribent på The New Yorker då boken kom ut. Han hade redan en stor ”fan base” och intresset för boken spreds snabbt både bland läsare och kollegor. Gladwells popularitet blev ”den tändande gnistan” för just denna bok.

Ett stycke i bokens efterord känns minst sagt läskigt. Malcolm Gladwell sitter på ett café och pratar med en vän som ägnat snart sagt hela sitt professionella arbetsliv åt AIDS-epidemin:

”’Jag undrar om det inte hade varit bättre om vi aldrig hade upptäckt AIDS-viruset alls?’ Jag tror inte att han menade det bokstavligen, eller att han ångrat de otaliga liv som har räddats eller förlängts av anti-HIV-läkemedel och AIDS-testet. Vad han menade var detta: att AIDS-epidemin i grunden är ett socialt fenomen. Det sprider sig på grund av tro och sociala strukturer och fattigdom och fördomar och personligheter i ett samhälle, och ibland kan man fastna i de exakta biologiska egenskaperna hos ett virus så att de blir en distraktion; vi kunde kanske ha stoppat spridningen av AIDS mycket mer effektivt bara genom att fokusera på dessa övertygelser och sociala strukturer och fattigdom och fördomar och personligheter. Och när han sa det, tändes en glödlampa i mitt huvud: det var detta jag försökte säga i The Tipping Point!”

Det är ju jätteintressant att jämföra HIV-viruset med coronaviruset. Olika sätt att smitta, olika sjukdomsscenarier. Oskyddat sex, sprutnarkomani och blodtransfusioner spred HIV och gör det fortfarande, men idag finns det stoppmediciner som gör att smittade aldrig utvecklar AIDS. Hur blir det med coronaviruset? Vi vet att människan har minne som en guldfisk och är det något vi lärt oss av historien är det att vi inte lär oss något av historien. Kommer vi att se ett muterat virus som tar död på hela mänskligheten (på 80-talet var det detta som vi skrämdes av gällande HIV) eller kommer vi att falla tillbaka till gamla levnadsmönster? Finns det ens möjlighet att falla tillbaka till sådana? Världens makter har tävlat i avstängningskrav och nu börjar de ekonomiska biverkningarna visa sig. Först är det lyxprodukterna som ratas, men det berättas också om att många New York-bor bara lämnat sina hyreslägenheter och flyttat eftersom de inte längre har någon inkomst. Den här Domino-effekten ska nu våra ledare börja rota i. ”LYCKA till!”, som min mamma skulle ha sagt.