Hej, Världen! Så fint det är att påminnas om att det fanns en annan verklighet innan coronaviruset. Bok nummer femton blev Old ways, old secrets: Pagan Ireland av Jo Kerrigan, prisbelönt historiker med ett stort intresse för folktro. Den är utgiven på O’Brien förlag och är ett kärt reseminne som jag tänkt läsa ordentligt ända sedan vi var på (I? Jag tycker det är så klurigt då länder både är en ö och ett land.) Irland, maken och jag. Jag har längtat tillbaka ända sedan dess.

Old ways… är inte en bok som ska läsas som faktalitteratur på universitetskurser. Det är en populär-”vetenskaplig” bok som låter folktro och hörsägen ta plats. De som kan håller kanske inte ens med om allt. För någon som blivit helt förtrollad av landskapet, historian, språket och det lullulliga är det här dock en jättetrevlig bok. Eftersom jag är precis en sådan person var det helt enkelt ett bra köp för mig!

Det var tur att jag satt själv i arbetsrummet då jag läste i Old ways, Old secrets… Jag satt och viskade vissa partier högt, särskilt de med iriska inslag. Då vi var i Irland hade jag en dag för mig själv då maken jobbade. Då hittade jag den här roliga hemsidan och roade mig med att försöka lära mig förstå iriska. Det är ett så fantastiskt spännande språk, och vackert! Kommer jag någonsin till skott med att lära mig italienska ska jag ta mig an iriskan efter det. Språkinlärning verkar nämligen vara ett utmärkt sätt att hålla hjärnan i toppform.

Som vanligt kunde jag inte hålla mig till bara en halvtimme med denna bok. Jag hann inte läsa hela eftersom jag kom hem så sent igår kväll, men kanske hinner jag sitta i solen en stund i eftermiddag i trevligt sällskap. Jag undrar om jag inte fått lite bättre fart på mina hjärnceller med detta projekt? Det känns nästan som så. Jag har i.o.f.s. övat hela detta läsår på studielitteratur, men jag tror ändå att det här tillfört ytterligare en dimension.