För tre år sedan fyllde min ena syster 40. Nu är hennes födelsedagspresent färdig! Det tog bara tre år att sätta igång med själva stickningen och fyra månader att slutföra den… Nästa år är det dags för ännu en sådan här gåva. Börjar jag nu kommer den att bli färdig i god tid. Det lockar faktiskt lite.
Jag skrev mycket noggrant upp alla 30 som hade hört av sig via Instagram, blogg, mejl och sms för att anmäla sitt intresse för att vinna sjalen som snart är färdig att skickas iväg. Elina hjälpte mig att kontrollera och var också den som drog vinnaren till tonerna av ABBAs ”The Winner Takes It All”. Mycket dramatiskt. Jag ville att alla skulle vinna, men en sjal räcker bara till en vinnare. Ikväll var det min väninna som hade lyckan med sig! Grattis Annette. Sjalen kommer på posten.
Härom veckan sa jag till mammas kusin att det inte är läge att gå till graven med blommor i det här vädret. Efter det såg jag en bild på någon som hade frusit in en bukett tulpaner i ett Pringlesrör samtidigt som våra tulpaner i köket började nicka lite. Jag tog fram en bakform, klippte till och lade ut blommorna så gott jag kunde och fyllde på med vatten. Efter att bakformen hade stått utanför dörren i några dagar var det idag dags att se om det hade blivit något av detta kreativa experiment. Isblommor på riktigt, liksom. Vi får se hur länge de klarar sig på detta viset.
När mamma blev riktigt dålig var jag bara några varv ifrån att vara klar med sjalen jag har lovat att lotta ut. I samband med hur allt var då lade jag ner stickningen helt och hållet. Jag har i flera månader försökt plocka upp sticket igen, men utan framgång. Jag kunde helt enkelt inte komma till skott. (Inte ens efter att ha inspirerats av Kammebornias blogg varje gång jag kikade in där.) Idag blev det så av! Jag stickade de sista varven, tvättade och blockade (spände upp sjalen på en madrass för att forma) och undrade nästan vad som hade hänt när det var klart. Det måste ha varit något i luften, för brorsan gjorde även han något som har hängt som en kvarnsten runt halsen, stackar’n:
Titta, så snyggt han putsade murstocken i S:s rum! Åh, så fint det blir. Jag blir glad varje gång jag går in där. Det är något särskilt med energin i det rummet och jag tror att hon kommer att få det riktigt mysigt där inne!
Det är dags att fira! Det här inlägget är nummer 2000 sedan jag fortsatte mina bloggäventyr under monnah.se i juli 2011. Jag stickade klar en höstsjal till mig själv häromdagen och har nu påbörjat en ny i en blå nyans. Denna sjal skänker jag till någon av er läsare som är intresserad så fort den blir klar. Jag lottar ut vinnaren från alla som anmäler intresse via bloggen, i ett sms eller i ett mejl. Må den som behöver sjalen bäst vinna!
Ungefär såhär kommer sjalen att se ut då den blir klar:
Och såhär glad känner man sig med en merinoull/silke/kashmir-halsduk på sig:
Jag är mycket nöjd med både färg, mönster och insats och slipper nu frysa om huvudet. Kanske den kommer att få mina hjärnceller att samarbeta lite bättre framöver?
Jag borde kanske ha suttit och övat på att skriva dagen till ära, men se, det gjorde jag inte. Jag städade, hade Jane Austen och Charlotte Brontë-maraton med nya stickningen i knät och hann sticka upp en dryg tredjedel. Jag brukar mest sticka till andra, men eftersom jag räknar med att nästa 40-årssjal först behöver påbörjas i februari passar jag på att fixa en lila tantmössa med krokusmönster till mig själv. Garnet heter Madelinetosh Pashmina och bjuder på en extra trevlig stickupplevelse och mjuka och härliga plagg när man har stickat klart. På östkusten har de världens snöstorm just nu, men här känns det som vår. Trots det är det skönt med en mössa på huvudet under morgonpromenaderna.
Duktiga och söta Sofia Talvik har en ny musikvideo ute. Så snyggt filmad!
Förresten var yngsta dottern barnvakt i går, men jag fick rycka in och trösta lite. När Lillan fick spela piano blev det genast lite muntrare tongångar. 18 månader gammal och kan mest säga ”No!”, men sjunga med kunde hon minsann! Musiken kan läka, peppa, trösta och hjälpa på så många sätt och vis. Jag är så tacksam över att jag har också det språket att ta till när orden inte riktigt räcker.
Jag har kommit in i ett riktigt stickstim. Det är så härligt att sitta i lugn och ro och höra klicket från stickorna och se något vackert växa fram. För några veckor sedan skickade jag en sjal till min extrasyster som fyllde 40 i somras. (Jag är redan färdig med sjalen för nästa fyrtioåring, så jag har nu officiellt stickat ifatt mig själv.) Jag blev lite orolig att någon på posten hade fastnat för den då det tog så lång tid för den att komma fram till Tyskland, men det är bara så det är med transporterna nu för tiden.
Förra året fick jag boken Vantar för alla årstider. Om jag nu skulle våga mig på att sticka ett par vantar ur den… Makens mormor var annars expert på underbart vackra, mönsterstickade vantar. Jag är så glad över att ha 1,5 par kvar efter henne! (Jag förlorade en av vantarna för många år sedan, men jag kan inte med att göra mig av med den som finns kvar.)
Eller åtminstone Pippis tröja. Fast egentligen är den ju inte hennes heller, för Farmor har stickat en alldeles egen Pippitröja till S. Någon här hemma var väääääldigt glad när paketet med tröjan anlände, vilket du säkert kan förstå.
För övrigt är Facebook ett märkligt ställe. Där önskar Inger Nilsson (du vet, hon som vi alla fortfarande tror är Pippi) trevlig helg till en gammal kompis som numera är filmproducent och Annie Lööf hejar på min kusin i hans renoveringshärjningar. Kanske är det ändå så att vi alla har något slags samhörighet med alla andra människor på jorden?
I morse vaknade vi till världens mest fantastiska och nästan lite spöklika ljus. Det närmaste jag kan förklara det som är ljuset precis innan ett stort åskoväder bryter ut. Vi har inga chanser till norrsken här i Utah och en statiskt flammande himmel är kanske en sorglig kompensation, men det var ändå härligt. E hade tagit med sig kameran till skolan då de skulle ha en fotoexkursion med fotoklassen, så du får hålla tillgodo med de enda mobilbilder som överhuvudtaget fångade lite av den rätta känslan.
Hönshuset står som en sorglig påminnelse om våra djupt saknade hönor. Jag saknar sällskapet, jag saknar de goda äggen och jag saknar deras kluckande. Jag saknar dock inte ankorna det allra minsta. Kanske för att vi numera slipper hålla utkik efter stora bajskluttar överallt… (Hönorna var lite mer försiktiga.)
Här är Mammas Lacesjal som nu är på väg över Atlanten. Tanken var att jag skulle sticka den snabbt och jag började så fort vi fått reda på att hon fått cancer i januari. Tyvärr hade jag inte mycket energi över till det här projektet och så blev det fel hela tiden. Till slut bestämde jag mig för att strunta i ett av de stora felen som skulle kräva att jag rev upp allt jag stickat dittills och hoppas att det inte skulle synas så mycket. (Det gör det inte. Bara om man tittar noggrant…)
Mamma blev hjälpt av operation och cellgiftsbehandling och nu mår hon mycket bättre. Hennes nya energi fick mig att äntligen slutföra projektet när vi kom hem från Sverige. Jag gav mig på att ändra i mönstret trots att jag tycker sådant är lite läskigt. Det gjorde att garnet inte riktigt räckte så de sista löven längst ner inte blev helt färdiga och de fina ”bågarna” jag tänkt mig blev mer som stickade, hm, fransar? Nåja. Sjalen är klar! Uppdraget är slutfört.
Jag har inte stickat något till min extrasyster som fyllde 40 i somras, i december fyller min svägerska 40 och i mars är det dags för nästa syrra att fylla detsamma. Jag får ge mig på lite mindre tidskrävande projekt näst, hehe. (Ny halsduk påbörjad. 50% vardera av alpacka och silke. Så skönt att sticka med och större stickor den här gången. Tror att det blir bra!)
… min systers sjal som äntligen är färdig efter att jag har haft stickningen igång i över åtta månader. M fyllde 40 i mars och det var för att fira denna högtid som jag satte igång med projektet från början, men efter ett tag började jag misstänka att det skulle dra ut på tiden. Det var bara jag som var seg och jag fick inte till någon stickrutin förrän för någon månad sedan. Jag måste säga att om jag inte hade haft som mål att slutföra projekt innan årets slut så vet jag inte om den ens blivit klar till hennes 45-årsdag. Nu har hon den förhoppningsvis till jul i alla fall. Problemet är att jag fortfarande inte gjort något fint till min bror som redan hunnit bli 42 och jag har flera syskon till som så småningom ska firas. Det kanske finns något annat hantverksprojekt jag kan satsa på? 😀
Jag tycker alltid det är något av magi när man har tvättat upp något stickat och sedan sträcker på det till rätt form.
Min dotter fick pausa från att läsa på inför slutprovet i Accounting som hon hade senare på dagen för att hjälpa mig med modellandet.
Sådär blev den. DROPS Lace heter garnet och mönstret (+de sista 5 varven som jag struntade i efter att ha tappat två maskor och blivit tvungen att dra upp ett par varv när jag bara hade två varv kvar, fast jag tycker det blev okej ändå) hittar du här om du längtar efter efter ett utmanande stickprojekt. Garnet är alldeles underbart, består av alpacka och siden och skimrar knappt märkbart i olika färger
Tacksamhetslista 24 november 2014
jag hann med allt som jag skulle idag trots att schemat var smockat
Gs master class på Drum Labs fick jag vara med på fast jag bara ville lyssna på Bachduetterna som han och hans lärare skulle spela upp mot slutet – kul att jamma i en trumcirkel
tacksamhetstema på familjekvällen
hårt arbetande barn som försöker göra sitt bästa också när saker och ting ”suger”
kardemumma
ivägskickade paket
mitt ord för året , REACH, som har hjälpt mig framåt på så många sätt
att lyssna på en 80-årig trumpetare (sonens gamla klasskompis pappa) spela med sådan känsla som Jan Allan