Härom veckan sa jag till mammas kusin att det inte är läge att gå till graven med blommor i det här vädret. Efter det såg jag en bild på någon som hade frusit in en bukett tulpaner i ett Pringlesrör samtidigt som våra tulpaner i köket började nicka lite. Jag tog fram en bakform, klippte till och lade ut blommorna så gott jag kunde och fyllde på med vatten. Efter att bakformen hade stått utanför dörren i några dagar var det idag dags att se om det hade blivit något av detta kreativa experiment. Isblommor på riktigt, liksom. Vi får se hur länge de klarar sig på detta viset.

När mamma blev riktigt dålig var jag bara några varv ifrån att vara klar med sjalen jag har lovat att lotta ut. I samband med hur allt var då lade jag ner stickningen helt och hållet. Jag har i flera månader försökt plocka upp sticket igen, men utan framgång. Jag kunde helt enkelt inte komma till skott. (Inte ens efter att ha inspirerats av Kammebornias blogg varje gång jag kikade in där.) Idag blev det så av! Jag stickade de sista varven, tvättade och blockade (spände upp sjalen på en madrass för att forma) och undrade nästan vad som hade hänt när det var klart. Det måste ha varit något i luften, för brorsan gjorde även han något som har hängt som en kvarnsten runt halsen, stackar’n:

Titta, så snyggt han putsade murstocken i S:s rum! Åh, så fint det blir. Jag blir glad varje gång jag går in där. Det är något särskilt med energin i det rummet och jag tror att hon kommer att få det riktigt mysigt där inne!