Ah! Dagens bok är av mina absoluta favoritböcker. Mycket välläst och genombläddrad, både av mig och maken. Maken är expert på att lägga upp och planera resor för att få ut så mycket som möjligt av dem. Själv är jag förvisso duktig på att googla och ha en övergripande önskan om hur dagarna ska se ut, men han är så bra på det att han skulle jobba i resebranschen. (Den ligger väl i princip i koma nu, men ändå.) Guide to the National Parks of the United States, National Geographic, fifth edition, 2006. Bilderna får en att vilja åka överallt på studs, utflyktsguiderna är detaljrika och stämmer mycket bra överens med verkligheten, kartorna gör att det är lätt att planera en resa och tipsen på boende och andra praktikaliteter uppdateras med varje utgåva. På fjorton år hinner mycket hända och vandrarhem och hotell är det kanske bäst att söka på nätet.

Jag och maken hade tänkt fira våra femtioårsdagar med en resa längs Oregonkusten där vi aldrig varit förut och äntligen skulle jag få komma till Seattle som har dragit i mig i många år. Nu blir det väl inte så, men förhoppningsvis finns möjligheten nästa år, eller nästa, eller… Jag läste iallafall in mig lite på Olympic och Mount Rainier. Min resebloggarsyster, som nu byter bana, och jag pratade om resande och om hur det kommer att bli i framtiden. Kanske får vi mer ofta sitta och drömma vid reseguider istället för att göra de där resorna i verkligheten? Virtuella turer kanske blir mer vanligt förekommande och kanske hittar vi tillbaka till dokumentärer och nöjer oss med dem? Hur som helst är jag fantastiskt tacksam över möjligheterna jag har fått till att besöka några av pärlorna i det stora landet i väster. Jag älskar den storslagna naturen. Amerikanerna kan sina nationalparker och jag fortsätter drömma om att få besöka flera av dem.

Dagar kommer och går, mänskliga svagheter består. Paolo Roberto, inspiratör på så många vis, har trampat i koskiten. Han blev fast då han köpte sex av en eskort häromdagen. Det kostade 1500 kronor för 30 minuter, men jag tror att han tycker att priset var fett o-värt. I media har detta nu stötts och blötts så mycket att till också med Corona fick sig en liten paus. Jag konstaterar återigen att vi människor är så förutsägbara. Samma personer som hävdar att ”fängelse är helt fel väg att gå” ropar nu högt på Facebook att Paolo är våldtäktsman, att alla män ska rannsaka sig själva i frågan och att det är viktigt att herr Roberto får ett riktigt kännbart fängelsestraff. För sådana är vi människor. Vi radar upp kognitiva dissonanser i långa radband och är rätt duktiga på att skriva om allt som händer så det passar i just vår förklaringsmodell. Jag längtar efter att läsa Jonathan Haidt igen, men inser att den inte kommer med i mitt bokläsarprojekt ens om jag fuskar eftersom jag har lånat ut den.

Nej, nu hamnar vi någon helt annanstans. Eller? Dagens bok är så långt från The Righteous Mind som tänkas kan. Det här var ännu en oläst bok, möjligtvis bläddrad i. Varken jag eller maken känner igen den, så kanske har något av barnen fått den i present någon gång? Vem är Björn och vem är Benny gavs ut 2004 av det spännande paret Fredrik Lindström och Hasse Pihl. Jag lade mig och läste detta mästerverk igår morse och kan konstatera att jag togs på sängen av den dåliga humorn då jag inte alls visste vad jag hade att vänta. (Haha, kunde inte låta bli.) Jag frustade av skratt i vissa partier och var tvungen att läsa om schackets historia för sonen då han ringde hem. Intelligent humor är befriande! Författarna har använt påhittade förklaringsmodeller på frågeställningar som ”Vem är Björn och vem är Benny?” och ”Varför brukar uppföljare bli misslyckade?” och de gör det emellanåt riktigt bra. Något som jag reagerade på var att denna bok säkert inte hade fått bli utgiven utan refuseringar idag. Jag tror inte att den hade klarat den allmänna ”pekåfieringen” och det har hänt mycket på det planet under de senaste sexton åren.

Kanske har du också funderat på vad som egentligen ingår i orden åsiktsfrihet och tryckfrihet. Styr ordet och du är på väg mot en diktatur. Censur och inskränkt yttrandefrihet går hand i hand. Trots det ropar några av de som anser sig vara öppnast och generösast med acceptans högt när det gäller vilka ord man får eller inte får säga, vad man får skämta om och inte, vad som är rätt åsikt och vad som är FEL. Det här är en diskussion som får mitt skratt att fastna lite i halsen. Tanken väcks. Är det rätt att censurera böcker som skrevs då, men som är politiskt inkorrekta idag? Är det inte viktigt att vi förstår vår historia och istället har en diskussion om varför något som känns jobbigt idag var helt normalt för femtio år sedan? Eller sexton. Jag tar tanken med mig och konstaterar att detta bokprojekt banne mig är den bästa idé jag fått på den här sidan sekelskiftet.

Våra bokhyllor döljer sanna skatter, högt och lågt, klassiker och självhjälpsdravel om vartannat. Igår drog jag fram Lotta Jansdotters Simple Sewing, patterns and how-to for 24 fresh and easy projects. Boken gavs ut 2007 och inhandlades av mig på bokrea då vi bodde i Orem. När jag bläddrar i boken idag inser jag att det var formspråket i kombination med det låga priset som ”lurade” mig att villhöva den.

Jag älskar den här boken och den har faktiskt fått många genombläddringar genom åren. Jag har dock inte klippt ut ett enda av mönstren eller sytt något av projekten. Anledningen är inte att urvalet är dåligt, nej då. Projekten är både enkla, förmodligen ganska snabbsydda och i flera fall rätt användbara. Förutom checkboksfodralet då, sådana använder bara de äldsta amerikanerna idag. Problemet är att jag egentligen mest är intresserad av Jansdotters snygga tygtryck och många av dem står att finna i boken.

För min del kan jag säga att jag har alldeles för många instruktionsböcker som bara fått funka som Pinterest. Jag har helt enkelt köpt dem på rea för en billig slant och varit övertygad om att jag skulle få användning för dem vid tillfälle, men sedan har de blivit stående där i hyllan och på sin höjd sett fina ut. Det är bibliotekens P och Q-böcker som jag ofta lånade hem för att njuta av. Rannsakar jag mig själv är det kanske några stickböcker och viss trädgårdslitteratur som faktiskt kommit till användning. Ja, och mina kalligrafiböcker som faktiskt är förhållandevis välanvända. Lotta Jansdotters bok åker återigen in i bokhyllan utan att få ha kommit till praktisk nytta. Jag är dock tacksam för alla goda minnen som den rörde upp och det är väl inte fy skam?

Nu har jag väl fått COVID-19 också… Alltså, vem vet? Jag har ingen feber, men hostar och har jätteont i huvudet, så jag utgår efter att det bästa för alla andra är att jag stannar där jag är. Blekinge har varit förskonat så här långt. Det är väldigt få som har varit sjuka. Just nu ligger en bekant till familjen på intensiven och hennes svägerska kom just hem från sjukhuset. Det är de första jag har hört talas om som blivit så sjuka här i trakterna.

Hälsoreligionerna sprider sig snabbt över jorden. I takt med att agnostiker och ateister blir fler och fler fylls det på med ivriga eller t.o.m. fanatiska veganer, LCHF:are, paleo-anhängare, ”jag äter inget fett eller socker men gärna bars och energidrycker”-polare, ”handlar bara närodlat, second hand, vegetariskt…”-personer, maratonlöpare och allt vad det är. Hälso- och klimatångesten är verklig och profeterna som förkunnar evangeliet finns snart en i varje gathörn. Ja, eller i alla fall överallt på Instagram och YouTube. Ångesten späs snabbt på i kommentarer på vad man bör göra och hur man bör leva, särskilt om man är en publik person. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på att jag är en av alla som frikostigt delat av mig av mina råd. Det tycker jag är helt okej. Här. Eller i ett samtal. Men som en kommentar i en virtuell tråd bör jag hålla tyst om ingen frågat om råd. Så härmed ber jag om ursäkt för alla gånger jag eventuellt klampat i klaveret och bidragit till att någon mått sämre.

Matsmart kom ut 2008 på Gullers förlag. Det är en reportagebok som låg i framkant inser jag när bläddrar i den och läser vissa av reportagen. Fantastiska bilder, välskriven text och tips som fortfarande håller. Tolv år är en kort tid och samtidigt en evighet. Se själv:

”Magnus Wikner är däremot tveksam till vilken omfattning e-handel kan få när det gäller mat. Kanske kan det fungera för basvaror och sådant man köper mer sällan och kan lagra. Men färskvaror?”

”’Det finns ungefär tusen mathantverkare i Sverige idag’, berättar hon* entusiastiskt. ’Men trenden förstärks nu i hela Europa. Och vårt mål för 2017 är tiotusen!”’ *Bodil Cornell

”Vi kan inte fortsätta konsumera som vi gör idag. Vi kan inte resa på det aningslösa sätt vi gör och vi kan förstås inte köra runt varor som vi gör. En mer human konsumtion är målet, och där kan bra matvaror vara en viktig pusselbit.”

Matsmart håller än och var en trevlig kompanjon under min sjukdag. Det här projektet är verkligen kul än så länge! Det känns hållbart och givande på alla sätt och vis.

För ett tag sedan reflekterade jag över hur dåligt mitt ledord integrerats under 2020. Jag kan inte alls säga att DISCIPLIN lyser. Det känns inte heller tryggt eller självklart, utan som ett sådant där projekt som bara kastas in utan ramar eller krav på utvärdering. Sådana projekt blir aldrig bra. De rinner oftast ut i sanden utan att nämnvärt bidra med något mätbart. (Skolvärlden är t.ex. full av sådana, tro mig.) Jag vet att vissa ledord inte lämnat så stora avtryck, men eftersom jag för några månader sedan var så övertygad om att detta verkligen var mitt 2020 i ett nötskal känner jag att jag vill satsa lite på att styra upp saker och ting. Är jag inte skyldig mitt ord det?

I går natt sov jag dåligt eftersom jag är lite krasslig. Det händer sannerligen inte ofta då jag är välsignad med en mycket god sömn. När jag låg där och stirrade i mörkret började bokhyllan vid sidan av sängen ta form. Jag tänkte lite på hur glad jag är över alla våra böcker och att vi borde sortera lite bättre och bygga hyllan i arbetsrummet som vi pratat om så länge, och tänk hur många härliga och spännande böcker vi har som jag aldrig ens tittat i. Ja, lite så gick tankarna. När jag sedan vaknade visste jag precis hur jag skulle komma igång med min DISCIPLIN.

Jag ska med stängda ögon dra ut en bok från en hylla om dagen tills det inte finns några hyllor kvar. Jag behöver inte läsa hela boken, men jag ska ge den minst en halvtimme och skriva några ord om den här i bloggen. Jag räknar till 22 hyllor, då dotterns rum lämnas i fred. Det innebär att jag har minst 11 timmars boknjutning under de närmaste tre veckorna att se fram emot. Kanske är jag påverkad av alla coronaunderhållningsinlägg som går runt på Facebook just nu. ”Lägg upp en bild om dagen utan kommentarer” om diverse olika ämnen. Här är det dock själva projektet som är viktigt och det blir meningslöst utan en kommentar.

Nu vet du hur jag hamnade här och det är dags för den första boken! Min entusiasm över detta projekt falnade minst sagt då det var denna bok som hamnade i min hand. Överraskning och vilseledning, Sovjetiska och ryska vilseledningsprinciper i krig och fred av Lars Ulfving. Den verkade aldrig ha öppnats och då detta ligger så långt från min intressesfär som tänkas kan antog jag att den är makens. Boken är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och gavs ut 2006. Mycket har hänt i världen sedan dess.

Besvikelsen lade sig snabbt då jag hade förberett boken för läsning. Efter att ha läst författarens förord var jag helt enkelt fast. Jag måste läsa den här boken! Med alla diskussioner runt ”fake news” kanske det här är en bok som är synnerligen aktuell?

”Överraskning kan emellertid uppnås även utan att avsiktligt förvränga eller undertrycka information, nämligen genom att helt enkelt demonstrera oväntad rörlighet, styrka, uthållighet eller kreativitet. I det senare fallet kan det hävdas att motståndaren lurar sig själv genom önsketänkande eller genom att hysa förutfattade meningar. Detta har redan antytts och kommer att utvecklas senare. Förutfattade meningar kan emellertid förstärkas genom motpartens vilseledande åtgärder. Vi kommer att särskilt behandla ett föga känt exempel från vårt eget närområde.

Det rör sig också om ett samspel mellan dem som vilseleder och den som vilseleds, nämligen att den vildseledde oftast är fången i sin egen föreställningsvärld och därför är lätt att vilseleda – men ibland är inte ens det nödvändigt….

För att inte hamna i en akademisk diskussion om ’hönan och ägget’ diskuteras här som exempel situationer där motparten blir lurad, oavsett om det sker genom avsiktlig vilseledning eller renodlad överraskning – eller om han rentav vilselett sig själv. Immanuel Kant har yttrat: ’Vi blir inte vilseledda – vi vilseleder oss själva.'”

Jag kan tala om att denna bok kanske inte blev en ögonöppnare, men den påminde mig om hur viktigt det är att jag verkligen försöker göra allt jag kan för att bilda mig en neutral uppfattning om vad som är vettigt och vad som faktiskt är sant. I dagens samhälle är det hart när omöjligt att fiska fram vem som talar sanning. I vår postmoderna kultur finns det dessutom många höga röster som ropar att det inte finns någon sanning och att min sanning inte är din. Det kanske är applicerbart på teorier och ord, men då man låter en önskad sanning styra verkligheten kan vi råka illa ut. ”Det kanske inte funkade så bra, men NÄSTA GÅNG kommer det att bli rätt.” Hur många gånger har vi inte hört det? Vi leds av personer som drivs av ideologiska övertygelser och som ibland bygger luftslott på fundament som inte ens finns. Jag säger inte att det är fel, bara att det är nödvändigt att vi förstår att det är så om vi ska kunna förhålla oss till de beslut som fattas på lokal, regional, nationell och internationell nivå och även när vi lyssnar och tar till oss de nyheter som presenteras från olika håll.

Helt oväntat får jag avsluta med att rekommendera Överraskning och vilseledning. Den är ingen mysrysare, utan en bok för vuxna människor som vågar utmana sina egna föreställningsvärldar. Jag ser redan fram emot dagens bok, som jag alltså kommer att redogöra för här imorgon.

Ps: Det här projektet tog för sig. Jag hade inte alls förväntat mig det här resultatet, kanske för att jag knappt läser ”riktiga” böcker sedan många år tillbaka. Det känns fantastiskt att jag har ro att läsa och inte bara behöver lyssna längre!