”Disciplin är bron mellan målsättning och bedrift.” Jim Rohn

Eftersom jag ska utgå från ”disciplin” i år går det inte att undvika att ta upp det ständigt debatterade ämnet ”skärmar”. Går det att ha ett hälsosamt förhållande till dessa skärmar? Går det att klara sig utan? Vill man klara sig utan? Eftersom man inte föds med en smart telefon i näven kan vi väl utgå ifrån att människan inte naturligt utvecklar ett ”normalt” förhållningssätt till den digitala världen, utan att det krävs viss tankeverksamhet för att bestämma sig för vad man vill ska gälla för en själv (eller ens barn, om det är aktuellt).

Jag gillar Instagram. Jag älskar de små fotoalbum som automatiskt gick till tryckning efter var sextionde inlägg (jag lade upp ett foto, och ofta en liten text, om dagen från vår vardag) under tiden vi bodde i USA. När det började kännas som att högerhanden automatiskt drog fram telefonen i tid och otid för att titta efter nya uppdateringar kände jag dock att det var dags för en paus. I juli 2019 tog jag bort appen från telefonen. Ett litet tag under hösten lade jag upp bilder då och då från hemsidan, men det slutade jag snart med. Jag hade redan rensat bort ”inspirationskonton” och annat och följde bara människor som jag faktiskt känner, så visst saknar jag att följa dessa människors liv på avstånd. Jag har dock insett att Instagram lätt blir en stor tidstjuv för mig och att jag klarar mig utan.

Hur är det med film och teve då? Det finns hur många serier som helst att följa nu för tiden. Om Hollywoodstjärnorna skämdes över att behöva hamna i någon teveserie förut så slåss de numera om de trygga och välbetalda försörjningsalternativen. Vem hade kunnat gissa att det skulle gå åt det hållet? Jag tror att Larry Hagman ler lite snett i sin himmel och tänker: ”Ha! Jag var först!”

Tillbaka till skärmdisciplin. Vi har tillgång till Netflix, SVT Play, TV4 Play (men med alla reklaminlägg går det alternativet mer eller mindre bort) och sedan en tid även Apple TV+. Det ger så många alternativ att det känns överväldigande, ungefär som för en 16-åring som ska välja gymnasieprogram nu för tiden gissar jag. Jag gillar inte känslan av att inte kunna hejda mig själv och maratontittar därför inte gärna på hela serier. Kanske är det för att jag har en beroendepersonlighet, kanske är det bara mänskligt att inte kunna värja sig i denna tidsålder då allt bygger på kunskap utvecklarna har om det mänskliga psyket och vårt beteende då vi får en smart telefon inom räckhåll. Jag har iallafall kommit på att det funkar bra att sticka (Eller stryka!) och titta samtidigt, särskilt om varken sticket eller det man tittar på är allt för komplicerat. Följande har jag tänkt mig är ett rimligt förhållningssätt till min telefon, den skärm som lätt blir en tidstjuv för mig:

• ingen telefon framme i sociala sammanhang utan för att ta kort eller använda telefonens verktyg
• ingen telefon i sängen
• inget maratontittande om jag inte är sjuk
• ingen telefon vid arbetsplatsen om den inte behövs för uppgiften
• sticka och titta samtidigt är helt okej

Vad tänker du om detta?