livet – Sida 10

04 jan

Jag tänkte en tanke. Eller två.

Dagar kommer och går, bara minnen består. Är det så man brukar säga? Allt samlas i något slags bok och blir till ens liv. Min bok börjar bli rätt välfylld. Den innehåller stort och smått, ont och gott, sorg och glädje, viktigt och oviktigt. Vissa minnen önskar jag ärligen att jag hade kunnat slippa medan andra fyller mig med värme, glädje och tacksamhet. Under hösten och vintern har jag fått ta del av många av mina föräldrars återblickar av olika slag. Jag har återupplevt saker och ting tillsammans med dem, den här gången mer mogen, eller åtminstone med mer livserfarenhet. Det har varit roligt, sorgligt, givande och ibland också rätt upplysande. Jag ångrar lite att jag inte har filmat eller spelat in något. Å andra sidan är det rätt skönt att inte alltid vara uppkopplad, sådär som vi lite var till mans och kvinns är nuförtiden. Känslan av att sitta runt lägerelden och dela upplevelser med varandra generationer emellan är guld värd och allt behöver inte dokumenteras. Ett minne kan leva gott i hjärtat.

De flesta dagar skriver jag en liten tacksamhetstanke. Idag slutade jag med ”och Far lever fortfarande”. Sådant ser mitt liv ut nuförtiden. Peace.

09 aug

Bara tacksam.

Häromdagen hade jag den stora glädjen att få ha en av mina favoritmänniskor i världen här på besök. (Hon bor alldeles för långt borta, men finns åtminstone närmare än vännerna som befinner sig i andra länder.) Vi pratade om högt och lågt, roliga minnen och kluriga dilemman, livet i allmänhet och att vara i vår ålder med allt vad det innebär i synnerhet. När hon åkte härifrån kände jag hur mina energidepåer fyllts på och hur glad och tacksam jag kände mig.

Fredagkvällen fylldes av härlig livemusik av Lisa Nilsson och Lars Winnerbäck, av umgänge med fin syster och svägerska och så maken som äntligen kom tillbaka från USA. Det kändes som att jag var mitt i Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, en låt jag fnös åt ända tills jag fick uppleva den en magisk och ljummen kväll under Västerviks visfestival då kompositören själv framförde den. Jag ryser fortfarande då jag tänker på hur vackert allt var och hur lycklig jag kände mig.

Idag var jag ute i ”huset” och tvättade av den andra kakelugnen som också har satts om nu. Jag blev attackerad av brorsans höns som går på ”sommarbete” där, skrattade och plockade ägg. Återigen kände jag samma tacksamhet, en näst intill fysisk känsla. Jag påmindes om hur viktigt det är att vi samlar på dessa lyckor! Jag ville bara påminna om det trots att det inte är dags för novembers ”trettio tacksamma dagar” än… Peace.

26 apr

Om listor och filosofisk härdsmälta.

Min mamma och några av mina systrar är specialister på lister. Listor menar jag… Jag har alltid känt att listor är något som jag borde bli bättre på. I perioder finns de med i mitt liv, men jag är sällan bra på att använda dem effektivt. Att skriva de här raderna med saker som ska inhandlas, genomföras eller uppnås har jag absolut inga problem med! Jag älskar att skriva och gör gärna en lista till ett kalligrafiprojekt… Det är när målen ska uppnås och alla punkter ska bockas av som jag har förlorats någonstans på vägen. Tacksamhetsdagboken funkar bra, men det är bara för att jag så fort jag har listat allt jag är tacksam för kan gå vidare. Jag behöver inte följa upp eller fördjupa mig, åtminstone inte i det skedet.

Det måste finnas massor för mig att göra om och göra bättre! Den senaste veckan har av olika anledningar varit en oändligt lång gråtparad full av tacksamhetsvimplar och insiktsexplosioner. Hur ska jag på bästa sätt kunna tillgodogöra mig av den kärleksboost jag har fått? Kanske är det ändå så att jag borde skriva listor, listor som ska finnas med i mitt liv på daglig basis för att lyfta och hjälpa framåt? Kan jag använda mig av mina personliga upplevelser för att göra något för andra? Ska jag göra mina eventuella listor enkla eller mer intrikata?

Ibland är det väldigt lätt att vara människa. Tänk bebisars behov. Ibland är det väldigt svårt att vara människa och jag förundras över att vi fortfarande är så många som vi är på jorden. Tänk att inte fler av ren dumhet sprängt sig själva och andra i luften. Tänk att folk som hatar varandra så hjärtinnerligt en gång har älskat varandra och skaffat både ett, två och tio barn tillsammans. Tänk att vissa människor tar sig rätten att bestämma hur, vad och varför någon annan ska utföra vissa handlingar utan den andre har något att säga till om saken. Tänk att så många lever så tomma liv att påsen med lim, jointen, flaskan eller pillret är det enda som håller dem flytande. Tänk att det finns så mycket potential till godhet och att det är så många som istället ägnar större delen av sin ”lediga” tid åt att gräva ner sig i sitt ego och samtidigt förstöra andras liv genom våld, vare sig det är mentalt, fysiskt, sexuellt, förtryckande eller något annat vedervärdigt. Tänk att vi alla har liv som till viss del suger och att vi med rätt fokus kan använda oss av de o-sugiga bitarna till att bygga upp en bättre värld och i slutändan bli lyckligare själva.

Nä, jag har inga filosofiska ambitioner. När jag lyssnar på P1s podd Filosofiska rummet inser jag att jag är för ointelligent och för oinvigd för att orka gräva ner mig i teoretiska blajuttryck som i slutänden bara är en massa skitsnack och inte gör världen det minsta bättre. (Tack Eileen John, Ylva Sjölin Wirling, Marco Tiozzo och Frits Gåvertsson för att ni idag fick denna 45-åring att känna sig lycklig för att hon inte sitter instängd på en svensk institution i klubben för inbördes beundran intellektuella emellan. Det är lite synd på luggen och det röda läppstiftet, men jag har andra i släkten som får ta på sig den bördan. Hen som är längst fram av dem håller högaffeln höjd med den äran och verkar utföra stordåd bland människor som inte har det så lätt. Den övertygelsen sträcker sig längre än till djupdykningar i Albert Camus och Bitterfittan.) Nej, nu ska jag sova, så får vi se hur det blir med de där listorna i morgon. Amen.

07 mar

Listan.

Musikalisk upplevelse. Vocal Points 25-årsfirande bjöd på sedvanlig musikalisk fest samt fart och fläkt av skönsjungande gossar. Något som vi i publiken fick som bonus var två uppträdanden med många av flydda dagars medlemmar. 60+ män med lena stämband sjöng det här arrangemanget av Nearer My God to Thee, skrivet av James Stevens, solist både i musikvideon och på konserten. Tiden stannade. Magiskt. Vi stod upp och dansade i bänkraderna till andra låtar, så spännvidden i det musikaliska utbudet var väldigt stor.
Överraskningsfest. Vår kompis/självvald släkting fyllde 50 i veckan som gick och hans fru och barn hade fixat en fest värdig den sportfantast J är. Vi var bjudna till Boondocks, ett ställe som erbjuder allt från go-kart och arkadspel till laser tag. Kul! Maten var väldigt god och sällskapet var superbt. Jag har förstått att alla inte uppskattar att hänga med okända människor (typ ingen i min egen familj till exempel), men jag tycker det är väldigt trevligt, särskilt om man får balansera lite med goda vänners sällskap också.
Storstädning. Inte hela huset och inte allt som behövdes göras, men ändå. Känslan att gå på ett nytorkat köksgolv innan det börjar smulas ner igen är rätt svårslagen.
Bekanta på middag. Under en kort tid då jag var rätt mycket yngre sjöng jag barbershop med en kvinna och hennes två tonårsdöttrar i Stockholms utmarker. Det var väldigt roligt kan jag säga… Hur som helst presenterade jag mamman (som var frånskild) i familjen för en gammal bekant från Karlskrona. De träffades på en blind date, jag presenterade dem för varandra, sa tack och hej och the rest is history. De har nu varit gifta ungefär lika länge som K och jag. Mellandottern i familjen flyttade till Utah med sin familj för några månader sedan och idag kom de på middag. Det var väldigt trevligt! Tänk så stor och så liten världen är på samma gång. Jag förundras över detta faktum rätt ofta.
Körrepetition inför påskprogrammet. Det har varit lite si och så med körmedlemmarnas engagemang de senaste månaderna då vi har bytt övningstid. Idag var vi dock mer än full styrka och det var så mäktigt! Vi kommer att sjunga med en 11-årig solist som har en röst som en glasängel… Mhm. Det här kommer att bli bra.
Våren är här. Krokusarna visar färg och påskliljorna kommer snart att slå ut. I natt ska det visst snöa lite, men väderprognosen säger 10-18° de närmaste dagarna.
Syster och svåger på ingång. Ja, alltså inte den här helgen utan nästa, men iiiiiiiiihhhhhhh!
Meditation och begrundan. Att leta inåt ger styrka att hantera livets motgångar. I Filipperbrevet i Nya Testamentet står det i runda slängar tänk på allt som är sant, värdigt, rätt, rent, älskligt och värt att bry sig om och gör det som är rätt så ska fridens Gud vara med er. Med tanke på vad som händer i världen och runt mig känner jag att jag inte tackar nej till lite frid. Jag tänker alldeles för mycket och jag HATAR när framtiden gör mig olycklig och bekymrad, särskilt när jag tänker på vilket slags liv våra barn står inför. Det är alldeles för lätt att fatta fel beslut. Det här är våra modiga kompisar och grannar. De är knappast ensamma om sin historia och jag kan säga att grannskapet nästan bokstavligt har vibrerat av känslomässiga vågor sedan de gick ut officiellt med sin historia. De har fått hur mycket respons som helst från när och fjärran. Livet är inte lätt, inte rättvist och för det mesta blir det inte alls som man har tänkt sig. När man inser att man själv är kapten på sitt eget skepp blir det lättare att navigera rätt. ”Om du vill ha en vän måste du själv vara en” som min fröken Christine skrev i poesiboken för mer än 35 år sedan håller än. Själv försöker jag för tillfället bli vän med mig själv. Jag har upptäckt att något som fungerar bra för mig är att hjälpa andra. Tror du att det skulle funka för dig också kommer här tipslistan som jag gjorde och skrev ut häromdagen. Nu står den på hyllan i vardagsrummet som inspiration för alla som behöver sådan. Peace.

21 feb

Realism ur ett lite filosofiskt perspektiv.

Realism är överlag benämning på något som utgår från verkligheten. (Citat från allas vårt kära Wikipedia.)

I vanliga fall väljer jag oftast att visa den lite vackrare sidan av min verklighet då jag fotograferar. När jag var ute och gick med maken och yngsta dottern i ”vårvärmen” kommenterade dottern något om att det är så vackert här överallt, ”men vad synd att vägen går precis här bredvid”. Jag tänkte en stund på det hon sade och bestämde mig sedan för att fånga också motiv som jag i vanliga fall inte hade valt att föreviga.

Verklighet no. 1

Verklighet no. 2

Båda bildserierna visar verkligheten. Ingen av dem ljuger. Är det inte såhär det är med våra liv också? Tänk dig att du tillbringar en viss tid med en annan person. När tiden har gått får ni båda uppgiften att redogöra för vad som har hänt, vad ni har gjort, vad som varit bra och vad som varit dåligt. I de allra flesta fall kommer de här redogörelserna att stämma överens ganska bra, men ibland kommer de att skilja sig åt lika mycket som de här två bildserierna. Allt handlar om vilket håll vi tittar åt, vad vi fokuserar på, vår förmåga att koncentrera oss på detaljer och huruvida vi kan stänga ute vissa störningsmoment eller ej.

Är du optimist eller pessimist? Är du duktig på att se det fina i din verklighet, i ditt grannskap, på din arbetsplats, i din relation, hos dina barn? Fokuserar du kanske istället på bullret från motorvägen, taggtråden och rådjursbajset? Hur tänker du om det här?

14 feb

Om livet i allmänhet och kärlek i synnerhet.

I morgon är det Valentine’s Day här precis som i Sverige. Påven Gelasius I gjorde år 496 om den romerska högtiden Lupercalia som brukade firas den 15 februari till Sankt Valentins dag för att få folk att sluta vara så, hm, hedniska. Under Lupercalia sprang unga män omkring med getskinn och slog kvinnor över händerna med läderremsor. Man anordnade också ”singellotterier” för att få ungdomar att para ihop sig. Man kan ju tänka sig att påvens ”helgonlotterier” inte blev riktigt lika populära.

Jag firade denna Alla Hjärtans Dag tillsammans med maken och barnen i kväll. Det började med att jag hade feber och jätteont i huvudet. De andra sa att vi kunde skjuta upp våra planer, men jag framhärdade. In i bilen för att åka en halvtimme till närmaste Cheesecake Factory. Hoppsan. Det var så trångt på vägen att man kunde tro att det var första dagen på Tysklands industrisemester och resan tog över en timme. När vi väl kom fram till köpcentret där vår favoritrestaurang ligger var det proppfullt. Man kan inte boka bord och det visade sig att vi skulle behöva vänta i 3,5 timme för att ens få sittplats. Ha! Glöm det. Vi knödde in oss i bilen igen. Resan hem gick snabbt och smärtfritt och vi kunde snart uppleva glädjen i att tanka vår KIA Sedona full till det facila priset av 163 svenska kronor. Maken och sonen gick in och köpte två cheesecakes på Smith’s och vi fortsatte till hamburgerhaket Five Guys där det inte var någon kö alls och hela beställningen kostade lika mycket som en portion på Cheesecake Factory. Medan vi väntade på beställningen pratade vi med en av våra härliga grannar. Det visade sig att två av hennes söner hade friat till sina flickvänner med bara några dagars mellanrum och hon var så glad över sina blivande (eller vardande) svärdöttrar som verkar vara både snälla, omtänksamma och vid sina sinnens fulla bruk. (Det ska man annars inte ta för givet.) Vi fortsatte hem och intog en kärleksfull middag vid bordet och skrattade lite över detta Alla Hjärtans Dag-firande som vi aldrig kommer att glömma…

För inte så länge sedan läste jag ett inlägg på Facebook. En av mina vänner skrev: ”Är det ett arbete att njuta av livet?” Livet bjuder på så många oväntade och förväntade bakslag, både för mig själv och för andra, och jag kan förstå var hennes fråga kommer ifrån.

Jag är tydligen inte den enda som har upplevt en ”kris mitt i livet”, så jag är med all säkerhet inte den enda som upptäckt att när man går igenom svårigheter som ställer livet på ända går man antingen under eller så växer man och blir starkare. Jag kan konstatera att det är ett arbete att njuta av livet. Det bästa verktyget för mig har blivit tacksamhet. Vissa dagar är det så svårt att hitta något att vara tacksam över att höjdpunkten är att krypa ner i sängen igen. Andra dagar svämmar hjärtat över av allt vackert som finns i mitt liv. Ju mer jag övar på att vara medvetet tacksam, desto lyckligare blir jag. För några år sedan genomförde jag ett tacksamhetsprojekt: ”Trettio tacksamma dagar i november”. Just då var livet tungt av olika anledningar och jag kan inte ens börja förklara vilken skillnad de där trettio dagarna gjorde för mig! Min farmor hade en bonad som löd ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” och mamma brukar säga att hennes svärmor verkligen levde efter dessa ledord. När jag inte längre finns önskar jag att våra barn kan tänka på mig som tacksam och förnöjsam. De vet alla att livet är en dans på rosor och att de kommer att få dansa både på väldoftande kronblad och stickande taggar och jag hoppas att de kommer att stå starka och väl förberedda på att hantera det som de behöver klara av.

Så tillbaka till frågan om det är ett arbete att njuta av livet… Evert Taube sa det så fint: ”För vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden?” Idag fick jag jobba lite på njutandet. Jag kunde också känna att mitt liv är som att surfa på en räkmacka jämfört med de flesta andras liv här på jorden. Jag har känt tacksamhet över kärleken från maken och våra barn och jag har varit tacksam över att jag slipper lida av svåra fysiskt långdragna prövningar. Jag tror att jag kommer att somna gott. Det hoppas jag att du också gör. Jag passar på att påminna om mitt årsord som för mig ger ny kraft nästan varje dag. Peace!

Ps: Håll mitt hjärta hårt. Tack.

07 apr

Spegelbilden.

Dagens gråtknark.

Känner du dig någonsin som flickan i rullstolen? Du anar att det finns mer, mer som andra aldrig fått se, mer som du själv bara anat styrkan av… När kommer spegelbilden ut för att visa världen vem du egentligen är?

24 feb

Suck.

I See You.

Jag pratade med min kompis häromdagen. Hon sa att hon tycker att det är hemskt jobbigt att människor har blivit vandrande problempåsar för henne. Det gjorde mig ledsen att höra det, men samtidigt förstår jag henne så väl! Jag vill ju bara att alla ska vara glada och må bra.

Ps: Far blev inlagd på sjukhuset idag. Nä. Livet är inte alltid roligt och alla mår inte heller bra. Dags att leta glädjor igen!

13 jan

Nej, usch.

Här sitter jag och försöker jobba och låta bli att tänka på att mamma opereras om ett par timmar. Egentligen är jag inte så orolig över operationen. Jag har fått höra att kirurgen ska vara duktig. Problemet är att ingen vet vad som väntar då de öppnar för att skära bort det som inte ska vara där, hur mycket det är och var det sitter. Det finns inte mycket annat att göra än att hoppas på Guds försyn. Peace.

22 maj

Att åldras, leva i nuet och planera för framtiden.

Bojan, alltså! Vilken inspiration hon är, kvinnan som är 102 år och bloggar med både humor och insikt om livets olika beståndsdelar. (Bojans blogg är lite annorlunda i det att hennes senaste inlägg ligger längst ned på sidan, precis före kommentarerna.) Jag tycker att du ska läsa hennes blogg, för den bjuder på mycket visdom.

Jag tänker då och då på det där att åldras. Vad tar man med sig, vad lämnar man bakom sig? Lär man sig verkligen av sina misstag och hur gör man för att bli starkare och bättre istället för bitter? Jag känner rent fysiskt att det redan har börjat gå utför, men mitt sinne är klarare än någonsin. Skulle jag sätta mig i skolbänken idag skulle det med all säkerhet värka i skallen, för jag märker att det tar längre tid för mig att lära in kunskap. Å andra sidan har jag många fler referenspunkter än jag hade då jag var 20, så kanske skulle jag kunna förlita mig mer på erfarenhet?

När jag slutade jobba som lärare till förmån för ett jobb i ”pysselbranschen” trodde jag aldrig att det skulle bli långvarigt. Jag ville bli lärare då jag var liten, jag trivdes som lärare och jag tyckte att läraryrket bjuder på stor variation och att ”dagens ungdom” hade mycket gott i sig. Det jag inte trivdes med var att jag fastnade för deras livsöden och jag tror faktiskt inte att de någonsin kan förstå hur mycket de har betytt för mig genom åren. För dem var jag bara en lärare, men jag kan fortfarande fundera på hur jag skulle ha gjort för att hantera vissa situationer bättre, hur det hade gått för en del av barnen om jag hade lyssnat mer på mig själv än på kollegor och skolledare och hur jag kunde ha hjälpt dem bättre. Just detta kanske är ett tecken på att jag inte borde fortsätta drömma om att bli familjeterapeut, vilket har legat i bakhuvudet i några år. Att behöva gå socialhögskolan lika länge som jag gick lärarhögskolan bara för att ens få fortsätta studierna till terapeut känns som bortkastad tid. Man kan gå den privata vägen, men det kostar mycket pengar och kvaliteten känns ”sådär”. Nej, det här livsmålet kommer jag nog att lägga på hyllan. Nu är bara frågan hur jag kan hjälpa människor på det sätt jag vill utan att gå de vanliga vägarna… Låt mig bara fundera lite så kanske jag kommer på något bra till slut.

Är du där du hade trott att du skulle vara för 20 år sedan? Det är inte jag. Livets väg bjuder på många överraskningar, både sura och söta karameller och en och annan lyxig chokladpralin. Vissa väljer man att äta, andra tvångsmatas man med. En chokladpralin som i rätt väderlek är det finaste man kan tänkas njuta av kan börja kladda ner allt man rör vid om det blir varmare. Och hur man än önskar att det vore annorlunda kan man inte styra över vädrets makter. Väljer man att hoppa i vattenpölar kan man blöta ner både sig själv och andra och ger man sig ut på en kulle med ett ensamt träd som sällskap är risken stor att man drabbas av blixtnedslag. Å andra sidan fylls vitaminförrådet på för lång tid framåt om man ser till att vara ute i den livgivande solen tillräckligt länge och ju fler solnedgångar man tar sig tid att uppleva, desto större blir tacksamheten inför livets storhet.

Idag njuter jag av att leva. Jag ser det jag har att vara tacksam för och jag ska se till att bli bättre på att sprida vidare denna tacksamhet. Ha en fin dag, du.