Häromdagen hade jag den stora glädjen att få ha en av mina favoritmänniskor i världen här på besök. (Hon bor alldeles för långt borta, men finns åtminstone närmare än vännerna som befinner sig i andra länder.) Vi pratade om högt och lågt, roliga minnen och kluriga dilemman, livet i allmänhet och att vara i vår ålder med allt vad det innebär i synnerhet. När hon åkte härifrån kände jag hur mina energidepåer fyllts på och hur glad och tacksam jag kände mig.

Fredagkvällen fylldes av härlig livemusik av Lisa Nilsson och Lars Winnerbäck, av umgänge med fin syster och svägerska och så maken som äntligen kom tillbaka från USA. Det kändes som att jag var mitt i Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, en låt jag fnös åt ända tills jag fick uppleva den en magisk och ljummen kväll under Västerviks visfestival då kompositören själv framförde den. Jag ryser fortfarande då jag tänker på hur vackert allt var och hur lycklig jag kände mig.

Idag var jag ute i ”huset” och tvättade av den andra kakelugnen som också har satts om nu. Jag blev attackerad av brorsans höns som går på ”sommarbete” där, skrattade och plockade ägg. Återigen kände jag samma tacksamhet, en näst intill fysisk känsla. Jag påmindes om hur viktigt det är att vi samlar på dessa lyckor! Jag ville bara påminna om det trots att det inte är dags för novembers ”trettio tacksamma dagar” än… Peace.