Ibland bara försvinner dagarna av olika anledningar. Jag tillbringade de sista dagarna på den här veckan i sjuksängen. Vad finns det att göra när kroppen åker på en smocka? Ingenting. Det är bara att lyssna och försöka bli frisk igen.

Nog om det. Det finns så många som har det mycket värre än jag! Kanske lärde jag mig att landa i nuet och våga släppa taget lite. Inte vet jag…

Något som jag däremot har full koll på är att kroppkakor är en av mina favoriträtter. Jag blev så otroligt glad och tacksam över att få komma hem till V och bara lassa över en hel gryta nygjorda kroppisar som V hade gjort till oss. Det var som att jag vann högsta vinsten på lotto utan att ens behöva köpa någon lott. Härligt!

På måndagar går yngsta dottern på acroyoga. Jag upphör aldrig att förvånas över hur otroligt viga och våghalsiga acrogänget är. Jag har bjudits in att testa, men jag är så feg.

Sjukdom satte käppar i hjulet på våra morgonutflykter. I morse tänkte vi gå en runda med hela familjen då ”de stora” är hemma över helgen. Vi vaknade dock till grå himmel och ett ymnigt snöfall, så absolut noll intresse fanns att fullfölja idén som lät så trevlig i går kväll. Det är väl bara att ta nya tag. Långpromenader är nämligen själavård på hög nivå.

Yngsta dottern hade bjudit in farmor och farfar på middag, så efter att ha varit iväg på Hjälpis trevliga 175-årsfirande var det bara att sätta mig till dukat bord igen. Efter pajbuffé blev det dumplings, väldigt god tryffelkladdkaka och en massa snack som hade kunnat passa hemma hos vilken språkpolis som helst. Sonens nyvunna intresse för tyska gjorde att vi alla mer eller mindre fick rota i våra språkliga irrgångar. Jättekul! Det är lätt att snöa in på låneord, grammatiska regler och undantag samt konstiga uttryck på olika språk. Dessutom är jag nu väldigt sugen på ännu en Tysklandssemester…