Långsamt stiger solen. Den hänger tungt, det finns inte längre någon lätthet i den stigande linjen. Varsamt skingrar ljuset den skumma gryningen, drar pendlare med stirrig blick ur deras telefoner, smått förvånade över att jorden inte har gått under än. Överst på Den Stora Tidningen varnar polisen barn och vuxna för att klä sig i Halloweenutstyrslar med fejkvapen. Skojkostymerna kan tydligen leda till tragiska händelser. En amerikansk reservist har dödat och skadat mängder av medmänniskor. ”Han har vårdats efter att ha hört röster.” Jaha. Vilka röster har styrt politikerna som tagit beslut som lett till det samhälle vi får hålla tillgodo med just nu? Vem ska vi ge skulden, vem ska vi klandra och vem är det mest synd om idag?
Tiggaren vid Maxi scrollar på sin smartphone, tar tacksamt emot en varm kopp kaffe och lägger sjalen tillrätta. Det snoriga barnet i rullvagn frågar varför tanten sitter på marken och mamman flackar med blicken och riktar uppmärksamheten åt något ”spännande”. I denna lilla scen ryms så många lager. Vi har kommit till den dag då kriget i Ukraina viktas mindre intressant än Ann Heberleins sexliv. Solen gömmer sig, men jag vet att den finns där bakom molnen. Än finns det godhet i livet och än har jag råd att köpa ljus och tändstickor.
Vill ha. Vill ha och ha och ha och ha. Sitter och läser ett inlägg som egentligen inte är säljande, men jag känner det. Känner hur jag trots att jag redan har alldeles för mycket av både det ena och det andra BEHÖVER ännu mer. Dricker orden, tar in dem, processar bilder, känner, känner, känner. Trycker mig vidare till nästa. Vill ha den också. Och den bredvid. Tar tag i känslan och talar om för mig själv att detta är precis den känsla som avsändaren är ute efter. Mer komplicerad än så är varken jag eller någon annan.
Jag vill hitta tillbaka till längtan, förväntan och lyckan av att ha sparat ihop till något, fira ett uppnått mål, ge mig själv en uppmuntrande gest av tacksamhet. Att hela tiden pumpas med intryck som ska framkalla habegär tar ut sin rätt. Jag känner till metoderna och vet hur den krassa verkligheten ser ut. Den omättliga och omedelbara tillfredsställelsen ger bara korta pauser i begäret, blir det matat kommer det strax tillbaka med samma kraft och med samma intensitet. Forskningen visar att förmågan att styra över dessa känslor är en av de bevisat stora skillnaderna mellan någon som blir kriminell och någon som inte blir det. Det är djävulusiska krafter vi har att göra med och de utnyttjas överallt i samhället.
Stoppknappen finns här, i mig själv. Jag erkänner känslan, men tar också befälet över vad som händer sedan. Jag står över marknadsföringens förföriska lockelse, oavsett om den presenteras i Elsa Billgrens vackra hem, i en Feminaartikel eller John Taylor och Pernilla Månsson-Colts härliga podd Trädgården. Tack för allt jag har och tack för förmågan att känna, hantera och styra mig själv. Tack för chansen att hela tiden fortsätta utvecklas. Två steg fram, ett tillbaka. Så tar vi oss fram här i livet.
Denna text skrev jag igår. Den var med mig hela dagen och fyllde mig faktiskt med något helt annat än de frustrerande tankar som fick igång skrivandet. I tankeprocessen bytte jag ha mot ge, lämnade ett jättelass på Pingstkyrkans Second Hand (från oss själva, äldsta dottern och svärföräldrarna) och köpte med mig ett annat lite mindre där allt utom ett härligt armband med halvädelstenar för 19 kronor var till någon annan.
Helst hade jag velat ta er på tur genom vår prunkande trädgård, men eftersom den inte nått sin fulla prunkningspotential än så bjuder jag istället på återvinningsstationen i Säby. Där prunkade det nämligen rejält igår. Så till den milda grad att jag kände hur mitt planttantshjärta höll på att hoppa ur sitt trygga näste av sitt upprörda och hårda pickande. ”När jag ser sånt här känner jag mig som en riktig surkärring”, sa jag till den yngre kvinna som också höll på att sortera sina sopor. Jag kan säga att jag sågs snörpa på munnen på samma sätt som de där tjocka tanterna med höga röster i gamla svartvita filmer. Detta var till exempel en av konstinstallationerna stationen bjöd på denna dag. Tack för att vi också fick vara med på er studentfest, liksom. Tomaterna hade kanske gått att återvinna om man bara sköljde av dem lite? Och engångsfaten där sallatsbladen säkert hade legat innan den vackra placeringen i gruset var fortfarande täckta i något slags läcker marinad. Hur som helst, den här typen av medmänskligt haveri har jag ingen fördragsamhet med. Jag blir riktigt sur. Begär extratömning som alla andra om din fest innebär överfylld soptunna! Det här var förresten inte den enda konstinstallationen. Nej då, trasiga elektriska pinaler på inspirerande hög, utspridda batterier i ett Rorschachmönster, ett par skeva kastruller och stora kartonger som bara ställts på backen med innehåll, hela stället var översållat av installationer. Mitt konstnärliga sinne fick jobba hårt för att inte drabbas av kollaps. Hej och hå. ”De borde installera kameror här”, sa den yngre kvinnan. Nej, tänkte jag. Folk borde göra rätt även när ingen ser vad de håller på med. Klart slut från surkärringen.
Vad lägger du dina pengar på? Vad innebär att ha precis vad man behöver och vad händer med det som kanske ”blir över”? Har vi ett ansvar att utplåna våra individuella önskningar och bli ett med resten av mänskligheten? Hur långt räcker sig vår goda vilja och hur många skulle egentligen bidra till det allmänt goda om det inte fanns ett skattesystem som tog hand om det? Detta är en politisk fråga, en moralisk fråga, en fråga för framtiden och en fråga för vem vi vill vara.
Jag minns en fråga från en vän som undrade vad jag tyckte att hon skulle göra. Hon hade hjälpt någon genom att lägga ner många timmar på ett projekt, men den som fått hjälpen hade sedan inte underhållit eller skött projektet. Nu var vännen besviken. Jag frågade om personen som fick hjälpen hade efterfrågat den, men det hade hen inte. Det var min vän som tyckte att detta projekt skulle förbättra hens liv. Jag sa att världen ofta löser problem på det viset. Man utgår ifrån att andra funkar som en själv. Sverige skänker till exempel stora summor pengar till länder som har dåligt fungerande system där invånarna har det knapert, svälter och har dålig tillgång till sjukvård. Pengarna når många gånger inte dessa invånare eftersom flera av mottagarländerna har system uppbyggda på korruption där omoraliska (enligt oss) personer ser till att sko sig när de kan. Detsamma gäller hjälporganisationer. Börjar man syna sådana i sömmarna är det lätt att förlora hoppet för mänskligheten och för min egen del har det inneburit att jag sällan skänker pengar om jag inte har direkt insyn i projektet. Det svenska välfärdssystemet byggs på en modell som kräver att mottagarna är ärliga och hanterar bidrag med varsamhet, att mottagarna ”tänker som personerna som byggde upp det svenska välfärdssystemet”. Någon kommer på att det går bra att överlista systemet och sedan plockar omoraliska personer ut miljoner genom att luras, medan de utsatta personer som skulle få hjälp blir utan. Friskolor utan fungerande verksamhet, men ägarna lever i sus och dus. Familjer som bygger upp verksamhet runt någon i familjen som utses som gravt handikappad fast de inte är det medan många familjemedlemmar plockar ut lön för arbete som de inte gör. Folk som hittar på projekt som inte genomförs för att det finns pengar att hämta. ”Här finns ett bidrag, hur ska jag utnyttja det?”
Jag har lärt mig från tidig ålder att vara god och göra rätt för mig, men jag har också lärt mig att förstå att det finns många som inte har detta synsätt. Sedan finns det de som faktiskt inte kan. De som faktiskt vill gott, som hjälper andra då de har det bra utan att planera för framtiden och sedan behöver hjälp från någon annan. De som lider av psykisk sjukdom som förstör förmågan till konsekvenstänk. Eller de som har låg kognitiv förmåga och därför inte förstår bättre. Därför försöker jag leva enligt devisen ”hjälp till självhjälp”. Jag lånar till exempel aldrig ut pengar till människor. Har jag pengar över kan jag däremot ge bort dem till någon som är i nöd, även om det rör sig om större summor. En av mina bästa idéer var att ge bort en fin cykel som kostade 50 kronor plus slagavgift på auktion (plus någon timmes service av maken). Personen som fick den hade nämligen inte råd att köpa bussbiljetter, men fick nu ett permanent sätt att transportera sig på. Hjälp till självhjälp. Jag och maken har även gjort större insatser där vi vetat om bakgrunden till individuella problem. Nu för tiden säger jag dock ibland nej till att hjälpa där jag ser att det finns en uppenbar ”utnyttjandetanke” bakom behovet, särskilt om det finns officiell hjälp att tillgå. Då är det ju jag som ser till att utnyttja systemet, så vem gör det mig till?
Vi har alltid haft olika konton. Lönekonto. Sparkonto. Buffert. Jag funderar på ett konto som skulle kunna heta ”Till den som står i nöd”. Att planera in pengar till punktinsatser. Vi skänker redan pengar till välgörenhet, men jag tänker på hur dyrt det blir att vara fattig, att man aldrig kan planera ekonomiskt i framkant, utan ofta behöver lösa problem akut. Att då kunna vara någons akutlösning kan vara ett sätt att bidra. Är det okej att jag åker på en semesterresa och äter ute en vecka på raken? Är det inte mitt ansvar att lägga de pengarna på någon annan, på något annat? Eller ska jag alltid täcka upp med att om jag unnar mig någon lyx så lägger jag undan lika mycket pengar till ”nödkontot”? Jag börjar se många olika slags scenarion. Men jag tror att jag behöver förvalta mitt pund bättre.
Att vara en god människa är att hjälpa och stötta. Att vara en god människa är inte att låta sig föras bakom ljuset och utnyttjas. Personen som satt och tiggde utanför vårt ICA i flera omgångar fick ofta pengar av min mamma. Han uttryckte sorg när han förstod att hon hade gått bort. En dag satt han med en lapp: ”Vi får inte längre vara kvar i Sverige och jag åker nu tillbaka till Rumänien och kommer aldrig tillbaka.” Han fick 200 kr av mig, vi sa hej hej. Nästa år satt han utanför ICA Maxi och sedan stod det i nyheterna om alla tiggeriligorna och jag suckade och tänkte att livet ju är som livet är. Jag vill inte vara en cynisk person, men jag vill inte heller bli lurad. Jag vill utgå från att människor vill gott, men det gör de ju inte alltid. Det känns lite trist att alltid gå in i saker och ting utan några förväntningar över huvud taget. Att utgå från att andra vill sko sig. Och vill vi inte alla hitta den bästa dealen, fyndet, det lätta sättet att utföra en uppgift? Hur hanterar du detta dilemma?
Vart är vi på väg i världen, egentligen? Hur påverkas vi av den alltmer avancerade Artificiella Intelligensen? Det hade vi ett långt samtal om igår, sonen och jag. Modern bad om audiens hos den upptagne ingenjörsstudenten och fick en hel timme, därtill kryddad med många spännande inpass och insikter. Jag är okunnig gällande de här frågorna. AI har av många utsetts till droppen som får bägaren att rinna över gällande mänsklighetens överlevnad. Vi ofullkomliga varelser kommer hädanefter att vara överflödiga. Eller? Just igår berättade sonen om vilka otroliga framsteg som skett i den här världen bara de senaste två veckorna. Lika stort som internet och smarta telefoner? Den okunniga modern frågade och fnissade nervöst. Större, påstod sonen. Revolutionerande. Bing har introducerat en osedvanligt intelligent chatfunktion som kommer att göra denna plattform större och bättre än Google. Jag laddade sålunda ner Microsoft Edge för att testa. Då jag frågade denna chatrobot om AI är mänsklighetens undergång fick jag följande svar:
Jaha, ja, men då så, då behöver jag kanske inte vara orolig. Studenter använder förresten redan AI för att skriva uppsatser, det finns program som kan ”måla” egna bilder utefter diverse instruktioner, det finns robotar som söker, upptäcker och behandlar sjukdomar, somliga företag har helt automatiserade lager- och packcentrum, AI kan ta ut precis de fakta man behöver också i tunga textsamlingar, ”telefonen” (aka AI) kan analysera bilder och sortera dem på var de är tagna, vilka som finns med på bilderna och så där fortsätter det. AI är här för att stanna och människan är trots det fortfarande vanligt förekommande runt hela jorden.
Vi lever nu i en värld där människor visar sig genom olika filter som alla strävar efter samma skönhetsideal och samtidigt uttrycks åsikter gärna helt ofiltrerat. Vi strävar efter odödlighet, accepterar inte kroppens förfall, överger odlingsmark till fördel för bidrag från ett allt mer globalt ledarskap, har nog aldrig varit så egofixerade och får uppmaningar som tyder på att alla bör underkasta sig den allmänna värdegrundsamöban. Filmer i The Stepford Wives anda skrämmer. Ska vi människor förlora det som skiljer oss åt, ger dynamik i människors förhållanden med varandra, stöpas om till något slags ideal där det inte finns utrymme för muterade protrombingener (som hos mig), Downs syndrom (som i Danmark), eller vad det nu kan vara? Ska vi scanna ägg och spermier och sedan operera om det som trots allt inte blev bra? Ska vi överlämna till AI att komponera perfekt modulerade symfonier och livsomvälvande konstverk? Kan vi sluta ta ansvar och låta AI lösa problem både på individ- och samhällsnivå? Kan AI bota svält, missbruk, känslor av meningslöshet och våld?
Jag vet att jag kan köpa tjugo par strumpor för 129 kronor på ÖoB, och ändå envisas jag med att sticka ett par sockor som tar många timmar att göra klara. Just detta ger mig ändå hopp om att Artificiell Intelligens kan bli mest bra för mänskligheten, precis som hjul, stål, elektricitet och internet blev det. Jag tror inte vi behöver slänga oss själva ner för ättestupan. ”Den sista tiden” kanske är här, men jag väljer att vila i förtröstan om att också AI blir något som i längden gör mänsklighetens liv bättre. Den som lever får se.
Inatt gick jag och lade mig vid ettsnåret. Alldeles för sent, men nu blev det så. Vid nio började ett Zoom-planeringsmöte runt en kurs gällande kommunikation och relationer av olika slag (mellanmänskliga i allmänhet, små barn 0-9 år och parrelationer). Vi höll på i någon timme och efter det fortsatte jag och en av de andra föreläsarna med ett eget samtal som vi påbörjade för många år sedan. Den här gången bestämde vi att det är dags att träffas och gräva lite djupare i varandras tankar eftersom detta samtal väckte ännu fler frågor och funderingar. Vi har lite olika fokus, men delar ett gemensamt synsätt på människor och relationer. Vi pratade mycket om anknytning och hur svårt det kan vara att stå fast i sin övertygelse då resten av samhället lever i en mall som styrs av en politisk agenda. Hur kan vi ge människor det bästa då vi redan vid livets start låter barnen inrätta sig i leden utan att ta ansvar för konsekvenserna av den samhällsstruktur vi erbjuder dem?
Hyckleri är något vi måste förhålla oss till dagligen och stundligen. Hyckleri har en starkt negativ klang, särskilt i kretsar där det ställs mycket höga krav. Personer som står för väldigt starka och fyrkantiga åsikter riskerar att utpekas som hycklare trots att de flesta inser att det inte finns någon som är perfekt. I den cancelkultur (från engelskans cancel culture), ibland kallad utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, som råder idag är det många som har sett sig hamna utanför värmen trots att de i mångt och mycket gjort rätt utefter de ramar de levt i. Ser man på saker och ting ur ett annat perspektiv upptäcker man nämligen ett samhälleligt hyckleri, forskningsresultat som förklaras bort eller blundas för då de inte är politiskt korrekta för stunden. Jag tror att i sin iver att inte hamna i kylan skyndar sig folk att peka finger på någon som blottat strupen innan fokus hamnar på en själv och ens egna tillkortakommanden. Den kognitiva dissonans som uppstår i snart sagt alla hårt styrda sammanhang gör att vi måste blunda för somliga konsekvenser, eller förklara bort dem, eller förminska betydelsen av dem, eller fokusera på något annat.
Postmodernismen demonterade sanningen. ”Din sanning är inte min sanning.” Jag påstår att det finns det som är RÄTT och det som är FEL, oavsett det är jag som är deltagare i ett visst scenario eller någon annan. Jag ser dock att det är just detta som blir mycket svårt att förhålla sig till för många. ”Det är SÅ viktigt att ALLA är accepterade precis för de de är, men DU som har fel åsikter ska brinna i helvetet, förlora jobbet och gärna spottas på.” Det budskapet känns liksom inte helt logiskt. ”Kyrkan är förtryckande och har förstört så många personers liv med skuld- och skamkänslor, så vi måste låta folk göra precis vad de vill.” När sedan ”vad de vill” visar sig leda till beroendeproblematik, eller till att andra människor får sina liv förstörda, eller till att samhällen bryts ner, då blir det jobbigt att förklara bort att de ramar som man varit så noggrann att förstöra har gett stabilitet på samhällsnivå.
Jahaja, dessa lite spretiga tankar låg fortfarande kvar och skvalpade i hjärnan efter det långa och spännande samtalet. Nu är det dags att starta veckan. Solen utanför fönstret ger energi, så jag känner mig mer laddad än stressad över att beta av högen som ligger vid min sida. Lev väl!
Tänk, så viktigt det är att uttrycka sig rätt och på rätt plats. Vi skrattar fortfarande efter 26 år över situationen då makens farfar steg på hemma hos min moster då det serverades bröllopsmiddag och väste ”scheissvornehm”, men egentligen gör man ju inte så. Bjuds man in i någons hem tar man det som det är. Det är inte särskilt hövligt att säga att någon har fula kuddar eller att de borde sortera om i sin bokhylla. Jag som storasyster kan komma hem till min lillasyster och erbjuda hjälp att organisera garderoberna, men inte ens jag kan ställa mig och riva ut hennes lakan bara sådär.
Bild fotad på Elsas café i Karlskrona
Den senaste tiden har jag funderat runt sociala medier och vad det gör med oss människor att sitta vid en skärm och skriva istället för att prata med någon. Det ger upphov till så mycket elände. Irritation. Sorg. Hat till och med. I ens eget flöde har man ju faktiskt lov att uttrycka sina egna åsikter utan att någon ska läxa upp en. (Det är skillnad på att läxa upp och bjuda in till en diskussion, men detta är en konst som inte många klarar av att hantera. Förresten så sitter FB, Instagram och Twitter på poliser som stoppar en om man säger fel eller visar fel slags bilder, så hur som helst får man faktiskt inte uttrycka sig, där hade jag fel.)
Det här fina fotot lade någon upp i ett odlingsforum på Facebook. Det är växthuset som tillhör ett nytt hem, och författaren undrade hur man skulle göra med odlingsbäddarna för att inte växtligheten ska råka ut för sjukdomar. Min reaktion var ”wow, vad fint”. I min värld kan man gärna uttrycka detta och även tipsa om själva odlandet såklart eftersom det efterfrågades. Att uttrycka att den här bilden var ”skrytig” och annat otrevligt var det tydligen andra som såg nödvändigt. I ett annat inlägg skrev en bekant att hon störde sig på alla ljusslingor överallt utomhus och att det gått till överdrift, hur fult det är med fel slags lampor, att folk inte kan sätta upp slingorna snyggt osv. I kommentarsfältet fylldes det på med likasinnades kommentarer, även hur slösaktigt det är för jorden att utnyttja resurserna på det sättet. Själv tänkte jag att jag älskar att folk lyser upp novembermörkret och ”Är det såhär du vill ha det?”, men det tyckte jag inte hade sin plats där. Jag skrev helt enkelt ingenting.
Jag har fått veta att vissa tycker att min blogg är ”skryt”. Det får stå för dem. Dessutom är det ju fullkomligt frivilligt att medvetet klicka sig in här. Hashtaggen #tacksamhet upplevs också som skryt av många. Det är inte smakligt att visa upp vad man är tacksam för, det är skryt. För mig är det Jante hela vägen. Det står en fritt att tycka att människor är skrytiga, det säger mer om ens syn på sig själv än hur det står till hos andra. Och som mamma brukade säga: ”vad är det hon har som du så gärna vill ha själv att du måste säga något elakt om henne”.
Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933). Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.
Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns dock på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.
Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”
Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?
Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…
Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.
Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.
Vi människor har lätt för att bedöma sådana som inte tycker likadant som vi själva som ”dumma”, ”idioter”, ”oupplysta” o.s.v. Vill du på riktigt försöka förstå hur de tänker uppmanar jag dig till en snabbkurs i ”The Righteous Mind”.
Emellanåt uppdateras systemet som styr över min, och många andras, dator och telefon. Den senaste uppdateringen heter iOS 12.0 och installerades inatt då jag låg och sov. Jag ifrågasatte inte ens om en uppdatering var aktuell, utan när jag fick frågan klickade jag helt enkelt i ”varsågod och fixa det här inatt”. Först idag gick jag igenom vad det var som hade hänt på telefonen. Sanningen är att jag inte direkt ser så stora skillnader. iBooks har bytt namn till Books. Vilken revolution! Hehe. Nåja, jag hittade en uppdatering som kanske i praktiken redan har funnits genom ”stör ej”-funktionen, men jag tänker att det här är något som faktiskt kan förändra något för mig.
Sedan ett tag har jag försökt att medvetet lägga min telefon åt sidan ibland. Det känns skrämmande att tänka på hur människor från låg ålder nästan ser sig själv som ett med sin bärbara manick. Vår äldste son fick en mobil då han började i fyran inne i Stockholm och vi kände att det var nödvändigt om något skulle hända. Tja. Själv säger han att han inte kunde hantera telefonen och enligt hans utsago var det ingen av hans kompisar som kunde det heller. Jag känner många vuxna som absolut skulle må bra av att släppa taget om sin mobila snuttefilt och dessutom tror jag att denna ständiga uppkoppling riskerar att förändra hela mänskligheten till det sämre. Missförstå mig rätt! Jag älskar teknikens under och allt fantastiskt som har kommit i dess kölvatten, men någonstans har vi blivit slavar under våra telefoner. Vad är det värsta som kan hända? Ingen uppkoppling! Vad?! Inget wi-fi? Inget 4G, inget 3G, eller inte ens ett litet långsamt E?
Med tanke på hur mina tankar har gått under ganska lång tid bestämde jag mig efter nästan ingen betänketid alls för att knappa in skärmfri tid mellan 23:00 och 6:00. Det kanske är allt för försiktigt? Borde jag dra en timme både på morgonen och kvällen? Jag börjar såhär och utvärderar om några dagar eller någon vecka om detta överhuvudtaget har påverkat mitt liv till det positiva. Hänger du på min utmaning?
