Far älskade sina bruna manchesterbyxor och sina rutiga skjortor. Han hade hittat ett vinnande koncept och varför ska man överge ett sådant? När han dog begravdes han i sin finaste outfit (de nyaste bruna manchesterbyxorna och den finaste skjortan). Jag och min ena syster tänkte båda lika och kunde inte med att slänga eller ge bort hans slitna kläder, så vi hade båda sparat några klädesplagg. Härom månaden satt vi och pratade om vad vi ville göra med dessa och syrran kom på att vi skulle göra ”syskrin” till alla syskon. Sagt och gjort. Vi ägnade ett par heldagar till att skära tyg och sy ihop allt och avslutade med handfållade skråddband. Eftersom mammas plagg var återvunna på annat sätt sedan länge fick hon vara med i form av blommiga dekorationsband. Trädgården blev våra föräldrars stora gemensamma intresse de sista åren, så det kändes fint att knyta ihop projektet med denna symboliska detalj. Detta måste ha varit det roligaste projekt jag någonsin gjort! Igår fick vi möjlighet att dela ut det färdiga resultatet till alla när de flesta av oss var samlade. Fint ändå.
Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Forskning hävdar att det kanske inte ens gör oss lyckligare att ha barn. Och där kommer synen på forskning in. Man ser det man vill, hittar de bevis man vill. Särskilt gäller det den pseudo-vetenskap som jag anser att psykologi är, trots, eller kanske just för, att jag är så intresserad av den. Jag menar inte att ämnet psykologi som sådant och personer som jobbar i det området är charlataner, men det går rimligtvis inte att bevisa saker och ting på ett sätt som skulle göra det till en ”vetenskap”. Jag studerar ju till samtalsterapeut och inser att det låter knasigt att göra det här påståendet, men det är just studierna som har fått mig att inse att forskning i psykologi många gånger leder till antaganden, inte bevis. Korrelation och kausalitet är inte samma sak!
Här kommer ett exempel. Föräldrar lyckligare än barnlösa i Sverige, medan föräldrar i USA är olyckligare än barnlösa. Läser du artikeln om rapporten som handlar om detta är det lätt att se att resultatet bygger på många antaganden. Nedanför står följande: ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. ” Jag konstaterar att journalisten med all sannolikhet plockat de russin ur kakan som passar den verklighet hen vill skildra. Själva undersökningen är med all sannolikhet vinklad åt det håll som forskaren är intresserad av och vill bevisa. Och vilka har blivit intervjuade? Det går inte att bevisa att urvalet är rättvist. Ska du mäta resultat i ett kemiexperiment har du kanske tio olika scenarier som testas i exakt samma miljö gällande temperatur, tid på dagen, mängd o.s.v. Hur ska man kunna erbjuda detta i en undersökning gällande lycka? Och tycker en svensk och någon från Kuala Lumpur att lycka definieras på samma sätt?
Jag menar inte att man ska sluta forska inom psykologi. Det är spännande och utvecklande att lära känna mänskligheten och hur vi människor förändras med den nutid vi lever i. Däremot ska vi kanske akta oss för att dra för stora slutsatser, eller att göra stora sociala experiment som är omöjliga att se resultaten på förrän flera generationer har kommit och gått.
Så till anledningen till att jag över huvud taget skrev om det här. Igår fick jag ett paket på posten av vår äldsta dotter. Det var otroligt vackert inslaget och kom med ett omtänksamt och kärleksfullt meddelande. Jag grät en tår och kände mig så tacksam över att vara mamma. (Det är jag varje dag, för den delen.) Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen. Att vara mamma har gett mig mina största lyckor och några av mina svåraste stunder. Jag kan nu när de är vuxna och med de omständigheter vi lever i njuta av det fina och glömma det svåra. Precis som livet i allmänhet är det omöjligt att förvänta sig att allt bara ska vara halleluja hela tiden. Jag kan också tänka att om livet sett annorlunda ut hade jag kunnat vara mycket olyckligare, trots barnen. Och hur skulle ”vetenskapen” kunnat bevisa det?
Jag har sett föräldrar som har dragit från sina barn, mentalt, fysiskt eller båda. Jag har sett föräldrar som önskar att barnen aldrig hade blivit födda. Jag har mött desperation i konflikter mellan föräldrar till barn och upplevt katastroflägen för ensamma föräldrar som hade behövt en stöttande andra hälft. Jag har sett föräldrar som bara håller ihop för barnens skull. Jag har sett karriärister som borde ha valt bort barn för barnens skull. Jag har sett föräldrar som varit totalt inkompetenta. Så nej, uppenbarligen leder inte ”att ha barn” automatiskt till lycka. Jag har också sett den bottenlösa sorg som barnlöshet innebär för någon som verkligen vill få barn, även om personen i fråga har en strålande karriär. Lyckligare med eller utan? Omöjligt att svara på rent allmängiltigt. Jag tror att detta är sant oavsett om jag bor i Sverige eller USA. Och nu ska jag och yngsta dottern steka köttbullar till midsommar. Vår köttbullstradition gör mig definitivt lyckligare, men vad det beror på får väl någon smart professor försöka bevisa en annan dag.
Mors dag har alltid varit en dag i tacksamhetens tecken för mig. I morse fick jag härlig frukost på sängen, en vacker blombukett med solrosor (mitt signum) och en fantastisk bild med mitt favoritcitat. Dottern frågade vilken mors dag som varit min bästa och jag berättade att det alltid varit den senaste. Ännu ett år som mamma till våra barn, den bästa skola som tänkas kan.
”Carry on!” har varit mitt motto under ett bra tag nu. ”Fortsätt!” funkar kanske lika bra, men nu blev det så. Jag gillar tanken på att rikta ut vägen framåt efter att ha samlat ihop sina tankar. Det kan gälla en tuff period i livet, en vanlig dag eller efter att ha slutfört ett projekt. Det passar nästan alltid, bara man också har tagit sig tid till eftertanke. Som mamma har jag många, många gånger fått samla ihop mig för att fortsätta framåt. Jag är ödmjuk inför det stora ansvar man har i detta uppdrag och är otroligt tacksam för all hjälp jag fått från olika håll och kanter för att klara av det. Jag är tacksam för maken. Att vara två om föräldraskapet är en ynnest. Jag är tacksam för mammas uppmuntran de gånger jag undrade eller var frustrerade över något. Jag är tacksam för alla de mentorer som har guidat mig, men också våra barn framåt. Familjen, storfamiljen, resten av släkten. Vänner i kyrkan, grannar, klasskompisar, lärare. Att uppfostra ett barn är ett lagarbete. Ensam är inte stark, nä, det behövs verkligen en hel by.
Härom dagen var jag och min syster här vid gravarna och gjorde iordning inför mors dag. Jag tänker inte att mamma är kvar vid sin gravplats, men när vi fixar iordning för att det ska vara fint där känner jag mig nära henne. Förstår henne bättre, möter henne på min väg i medelåldern och tänker att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte behöva sörja alls.
Idag blåser det ordentligt. Flaggstången är rak, men vajar den också när byarna trycker till. Det är första dagen med flaggan i topp och jag tycker det känns så fint att vi får fira moderskapet på det här sättet.
Torsdag 30 april 2020. Idag är det 51 år sedan björkarna susade och liljekonvaljer förgyllde mina föräldrars bröllopsdag. Det är smart att lägga sina egna högtidsdagar till samhällets röda kalender. Då garanteras man ledighet så fort det är dags att fira. Om man inte jobbar skift, som min far till exempel. Och hans arbetsdagar sammanstrålade ovanligt ofta med midsommar och jul. Med en stor familj som han alltid såg till att värna om gjorde traktamenten och övertidsersättning stor skillnad i lönekuvertet.
Det är intressant, det där med kärleksspråk. Som samtalsterapeut har jag påmints om hur viktigt det är att öva på att uppfatta andras kärleksspråk för att förstå dem på riktigt. Ett förhållande har större chans att utvecklas till något starkt och hållbart om vi strävar efter att förstå vår partner, vår vän, vår arbetskamrat. Har du inte gjort testet än är det kanske dags?
Glad Valborg till dig! Jag hoppas att du får uppleva åtminstone lite eld i hjärtat denna kalla, ruggiga dag. Själva eldar vi imorgon. Under dessa märkliga tider kan man ju bestämma över både det ena och det andra på egen hand och eftersom det ändå inte eldas officiellt någonstans går det finfint att tillrättalägga Valborg så det passar våra behov. Apropå obekväma arbetstider och sådär.
Så många möten, så många öden, så innerliga personligheter. Jag är tacksam över möjligheten jag har att fortsätts utvecklas varje dag och stund. Så fint det är att få uppleva livet tillsammans med människor som vågar öppna sig och som delar med sig!
Den här tiden förra året var mycket tung och samtidigt vacker. Nästan allt handlade om mamma. Vi firade jul hela november, julpyntade och hade julklappsutdelning med barnbarnen. Vänner, vårdpersonal och familj möttes på daglig basis hemma hos mamma och vi grät, skrattade, mindes, glömde och levde tillsammans. Mamma gick till slut bort den 5 december och livet blev sig aldrig likt igen.
Idag gick jag ner till kyrkogården för att inspektera mammas gravsten, lagom nymonterad till Allhelgona. Inga tårar, oväntat, utan stor glädje över att stenen kändes så rätt. Fint så.
Mitt liv passerar revy dag efter dag efter dag och däremellan hinner jag knappt tänka. Vi håller på att rensa här hemma hos oss för att få vårt hem helt i ordning, men samtidigt gör vi färdigt allt hemma hos ”mamma och far” i Bredavik för att min bror och svägerska som äger huset ska slippa ha ansvar för något slags mausoleum. Vi har rensat kläder, bijouterier, böcker, militärskjortor, prydnadssaker, köksprylar, pärmar med ett oändligt antal ”viktiga papper”, ätit glass, skrattat, gråtit och jobbat mycket, mycket hårt. Det där med dödsstädning, vare sig det sker före eller efter någon gått bort, är inte helt lätt. Hur vet man att något är viktigt nog att spara? Och visst är det så att man inte kan spara minsta lilla papperslapp som framkallar känslor? Eller allt som på något vis skulle kunna gå att återvinna? Hur tänker du?
Idag skulle mamma ha fyllt 70 år. Jag firade med en runda ner på kyrkogården och ett besök hos mammas tvillingsyster med en överdådigt blommande hängpelargon i släptåg. Det där med sorg är lite märkligt. Jag känner mig inte längre ledsen på det där sorgesamma sättet. Det värker lite, men både mamma och far finns med mig i periferin i allt jag gör. Det finns så mycket av dem båda i mig, i mina syskon och i mina barn att det känns som att de är kvar här om än på ett lite annat sätt än förut. (En gång hörde jag en kvinna uttrycka att hon tvingade sig själv sluta tro på en allseende Gud då hon inte längre kunde gå på toa utan att i sitt inre se Gud sitta i hörnet och titta på. Det här känns inte riktigt så, utan fint och tröstande, som att jag har med mina egna skyddsänglar.)
Idag var det dags för en ny runda provtagningar. Jag fick också reda på att jag inte har Addisons sjukdom, en av teorierna min läkare hade som förklaring till testresultat och trötthet. Det var rätt skönt att få reda på detta samtidigt som problemet finns kvar. Men det löser sig! Jag är tacksam över livet och firar det lite extra idag. (Det gör nog Metallica också. Ikväll tar de emot Polarpriset med Lars Ulrich och Robert Trujillo som uppklädda representanter för bandet. Loreen är lite ojämn i hur ”konstig” hon gör sin musik, men ibland blixtrar det till. Under kvällens tolkning av Nothing Else Matters kändes det dock rätt laddningsfritt. Det lät mest som att någon bäddat in mikrofonen i ludd och att musikerna hamnat i korsdrag… Synd! Å andra sidan får jag ha kvar Metallicas egen version som favorit, så det var kanske lika bra.)
Så mycket har förändrats.
Med er började mitt liv.
Ni älskade, hoppades och drömde och jag blev till.
När ni vek av på outforskade vägar blev jag kvar här, kvar med det som var ert arv.
Jag tänker mycket på var jag ska göra av all visdom ni delade med er av under er sista tid på jorden. Hur gör man med insiderinformation i verkliga livet? Är det inte fusk att leva med samma regler som alla andra när man redan har fått svaren på de svåraste frågorna?
Jag vågar inte längre möta min egen blick. Då måste jag ju göra något. Välja det rätta. ”You play, you pay.”
Ni finns alltid med mig. Alltid. Men det gör ont ändå.
Jag älskar er.
Tack för allt mamma! Tänk att vi klarade den här dagen…
Så glad jag är över alla som kom för att göra mammas minnesstund och allt runt omkring till något ljust och fint. Jag tror faktiskt att mamma hade blivit nöjd med precis allt, till och med vädret.
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.
Erik Lindorm
För några veckor sedan flyttade hon hemifrån, vår fina E. Hon jobbar och pluggar och sjunger och fixar och är en fröjd för sina gamla föräldrar. Livet är inte precis lätt att navigera, så jag önskar att hon ska hitta hopp i förtvivlan och styrka i utmaningen, kärlek i sorgen och humor i eländet. Du är verkligen fina E på så många plan och jag är tacksam.
