Idag skulle mamma ha fyllt 70 år. Jag firade med en runda ner på kyrkogården och ett besök hos mammas tvillingsyster med en överdådigt blommande hängpelargon i släptåg. Det där med sorg är lite märkligt. Jag känner mig inte längre ledsen på det där sorgesamma sättet. Det värker lite, men både mamma och far finns med mig i periferin i allt jag gör. Det finns så mycket av dem båda i mig, i mina syskon och i mina barn att det känns som att de är kvar här om än på ett lite annat sätt än förut. (En gång hörde jag en kvinna uttrycka att hon tvingade sig själv sluta tro på en allseende Gud då hon inte längre kunde gå på toa utan att i sitt inre se Gud sitta i hörnet och titta på. Det här känns inte riktigt så, utan fint och tröstande, som att jag har med mina egna skyddsänglar.)

Idag var det dags för en ny runda provtagningar. Jag fick också reda på att jag inte har Addisons sjukdom, en av teorierna min läkare hade som förklaring till testresultat och trötthet. Det var rätt skönt att få reda på detta samtidigt som problemet finns kvar. Men det löser sig! Jag är tacksam över livet och firar det lite extra idag. (Det gör nog Metallica också. Ikväll tar de emot Polarpriset med Lars Ulrich och Robert Trujillo som uppklädda representanter för bandet. Loreen är lite ojämn i hur ”konstig” hon gör sin musik, men ibland blixtrar det till. Under kvällens tolkning av Nothing Else Matters kändes det dock rätt laddningsfritt. Det lät mest som att någon bäddat in mikrofonen i ludd och att musikerna hamnat i korsdrag… Synd! Å andra sidan får jag ha kvar Metallicas egen version som favorit, så det var kanske lika bra.)