Det skulle bli tråkigt för dig om jag bara lade upp fotografier från mina promenader varje dag, men samtidigt tröttnar ju inte jag. Ljuset är helt fantastiskt på eftermiddagen en solig dag. Jag kanske skulle ta morgonpromenader igen, för det ljuset är fantastiskt det också. I Orem var vi bortskämda med balkongutsikt både morgon och kväll. Här blir det morgonutsikt från sovrumsfönstret, men jag får ta mig bort från bostäderna för de riktigt vackra vyerna. Det är dock nära och handlar inte precis om några milslånga vandringar. Det känns märkligt att havet kan gå från fullt uppror till ett relativt lugn på bara en natt. Egentligen är det väl inte så konstigt, jag fungerar precis likadant. Hoppas att du också får möta ljuset en stund idag!
Nu har äldsta dottern och hennes man åkt hem, men innan de gav sig av hanns det med både det ena och det andra. Vi har verkligen haft en fin vecka, även om jag av någon anledning sovit väldigt dåligt. Jag känner mig påfylld och mycket tacksam. Den smarta klockan pekar på över 10 000 steg varje dag utom en den senaste veckan, vissa dagar långt fler. Oväntat aktiv jul, alltså! Det bådar gott för ledordet som jag hade tänkt ta med mig under 2022. Efter att ha läst igenom det sammanfattandet årsbrevet från förra året (vi försöker upprätthålla traditionen att skriva sådana, maken och jag) kan jag konstatera att jag känner mig betydligt hoppfullare idag än för ett år sedan. Jag är (naturligtvis) ännu tröttare på coronahysterin, men jag känner ändå hopp om att en ny framtid med solsken i blick står för dörren. Här får du följa med på dotterns och min promenad häromdagen. Tänk ändå att vår jord bjuder på så mycket skönhet!
Jag har massor att skriva, men allt har sin tid. Just nu är det tid att hänga med ungdomarna, äta godis och utnyttja det faktum att vi faktiskt fått en vit och underbart krispig julhelg. Snart börjar det slaska igen och ena dottern och hennes man åker hem imorgon, så jag vill inte spilla någon tid. Det finns iallafall ett nytt årsord och många spännande planer inför det nya året! Har du något roligt på gång?
Ps: Det sista fotot på svärsonen där han håller upp två purjolökar som han skördat med spett har hans söta fru tagit.
Blå himmel med sol som värmer och talgoxar som vädrar vår. Fast, sprött vatten som håller på att återgå till flytande form håller sig uppe tills någon trampar för hårt, för tungt. Halkiga, förrädiska spår som inte bör följas, gå din egen väg.
Mossa som lurar en att tro att friskt gräs är på väg upp. Skönt grönt, men av en annan sort. Håll i, håll ut. Det kommer, men inte än. Minusgrader lugnar ivriga rötter och svällande lökar. Solhattar och aloe vera kan lugnt ligga kvar i sin vintervila. De kan skicka kepsen, gäspa och dra sig längre bak på hyllan. Tids nog är det dags att jobba. Hårt.
Det stora, fula elskåpet har bytts ut mot en nättare variant medan stolparna har blivit mer muskulösa. Elektrikerna har dragit vidare till Norra Tång utanför Bergkvara. Leve EU. Må stolparna vara raka och kraftiga nog att stå pall under lång tid framåt.
Jag är med i en grupp på Facebook som tipsar om fina vandringar i Sverige. Förra veckan var det lite tjafsigt där eftersom någon började haka upp sig på alla som skrev om ”magiskt vackra vandringar” och undrade var gränsen för bilder som fortsättningsvis fick läggas upp skulle gå. Jättefint? Fantastiskt? Underbart? Jag fnissade lite då jag läste inlägget, för jag hade tänkt på precis samma sak. Nu måste jag ändå understryka att väldigt många av bilderna som har lagts upp varit just magiska. Tänk dig professionellt tagna foton av norrsken i vinterlandskap så kanske du förstår vilken kvalitet det rört sig om.
Hur som helst var jag på väg hem imorse efter uträttade ärenden och slogs av hur vacker naturen som svischade förbi utanför bilfönstret var. Jag stannade och slängde skräp vid återvinningsstationen och tog det här fotot där. Solen glittrade i de frostnupna träden och det kunde naturligtvis inte telefonkameran fånga. Däremot blev ljuset helt rätt. Jag gillar egentligen inte kallt ljus, men de blå skuggorna här var ju… helt magiska, haha! Till och med de smutsiga plogvallarna såg lite läckra ut i det här ljuset.
När jag kom till Möcklösundsbron kände jag att det faktiskt var läge för ett ”uppleva naturen i lugn och ro”-stopp. Jag körde in vid det under sommarhalvåret välbesökta s.k. ”Brofästet” och gick en runda. Vad kan jag säga? Om inte det här är #magiskt så vet jag inte… Jag undrar hur någon som aldrig fått uppleva snö skulle reagera vid en sådan här syn? Är det här en internationellt gångbar inspirationsupplevelse, en sådan som triggas av exempelvis soluppgångar och nyfödda barn? Det skulle vara intressant att veta.
Vi har redan plusgrader, något som känns lite abrupt efter att ha stigit ut från stugvärmen till -19° i morse. Det var så kallt att näsborrarna frös ihop! Jag är dock tacksam över att ha kunnat tanka vinterluft, snökraft och iskristaller i snart en veckas tid. Imorgon blir det tydligen ännu en isutflykt. På något sätt ska man väl fira sitt tjugosjuåriga semmeldagsjubileum, eller hur?
Livet är för kort för att inte njutas av. Detta har både jag och min 70-åriga faster insett och följaktligen såg vi till att roa oss kungligt i Klackamålas pulkabacke idag i ett rafflande lopp. Jag kan tala om att faster B vann med hästlängder med en pulka från 70-talet, medan min moderna ”rattkälke” tog mig ner till botten av backen i sakta mak. Det är som min syster sa. Jag har uppenbarligen fortfarande kvar mina skills från uppkörningen 1990 då min inspektör konstaterade att jag körde som en kärring. Jag hoppas att du har en fin helg, vare sig den utspelar sig på jobbet, i sängen, i snön eller i ett tvättberg.
Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!
Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!
Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!
En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.
Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!
Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.
Idag hörde våra kompisar av sig och sa att de var sugna på att åka skridskor. Det var inte jag, men mycket sugen på att träffa dem och baka lite bullar var jag däremot. Dottern ville åka skridskor, men vi hittade inga på vinden (ingen har nog egentligen sett dem sedan 2012 och då var de mina förhatligt trånga, så kanske såldes de under flyttloppisen). Det ville maken också, men det som jag hade inbillat mig var hans skridskor var skrillorna som följde med vedboden och säkert såg sina bästa dagar någon gång på 50-talet. Ja, du märker ju hur ofta vi åker skridskor i den här familjen.
Vännerna kom och vi gav oss iväg till campingens badplats efter tips i Sturkögruppen på Facebook. På väg dit började det blåsa allt mer och till slut fick vi isspjut rätt in i ansiktet. Inte bara det. Isen visade sig vara ”sådär”, så det slutade med att vi helt enkelt nöjde oss med att vi hade kommit ut på promenad och skyndade snabbt hem igen. I det varma köket bjöds det sedan på varm choklad och nybakade bullar. Vilken vändning på denna friluftshistoria! Jag har hört att trägen vinner, så det blir säkert fler försök på denna senaste veckas favoritnöje. (Ja, åtminstone för ”alla andra”.)
