Karlskrona – Sida 4

17 okt

Karlskronadäka som jag är…

… måste jag bara visa min vackra hemstad i höstskrud. Inte för att jag är någon riktig Karlskronadäka. Nej då, jag var ett ”bushabarn”, ett av alla de barn som hade (o)turen att växa upp utanför småorterna som omger staun. Under gymnasietiden tyckte jag det var jättejobbigt att skumpa till skolan i buss varje dag. Det var ett evigt väntande på de där bussarna, särskilt som att jag också spelade fiol och hade andra fritidsaktiviteter flera gånger i veckan. Biblioteket var mitt favoritväntrum, bussen var mitt extrahem. Jag uppskattade alltså inte riktigt att bo i Bostorp/Spjutsbygd och kunde inte flytta fort nog när jag väl hade chansen.

Med fler år på nacken brukar de flesta bli klokare och det är det jag tror att jag har blivit. Nu vet jag att uppskatta lugn och ro, närhet till naturen och ett tempo långt ifrån magsårspendlandet som ofta uppstår om man bor i Stockholmsförort. Jag vill fortfarande bo i lägenhet i Vasastan, det sticker jag inte under stol med. Idag är dock inte dagen eller stunden jag längtar till Stockholm. Kanske förstår du om du ser de här bilderna?

Ps: De två sista bilderna är tagna i min systers vackra innerstadsträdgård. Karlskrona bjuder på närhet till både vatten och grönska. Det är bl a det som gör denna stad så charmig!

01 aug

Svettiga kvällstankar från Uttorp.

Min morbror har mestadels bott utomlands sedan 80-talet. Hans bild av Sverige är höljt i ett rosa skimmer och han längtar tillbaka till något som inte längre finns kvar. Ibland undrar jag lite över mig själv och min tendens att bli nostalgisk. Då får jag påminna mig om att det verkar som att vi människor begåvats med ett slags skyddsmekanism som sätter rosa moln på både det ena och det andra ju längre tid som rinner mellan broarna. Drägg har väl alltid varit drägg, men dagens drägg har onekligen vridit upp kaxigheten några varv. En av mina favoritlärare från högstadietiden blev ihjälkörd av ett par bensinslangare för tio år sedan. Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur något så fruktansvärt kunde hända i lilla Torhamn. Numera reagerar jag knappt då tonåringar skjuts ihjäl, men jag blev väldigt störd över en artikel i dagens lokaltidning BLT. Vad är det för muppar som gör såhär? Är jag nu officiellt så gammal att de rosa molnen tagit över mitt medvetande?

Vår lilla håller på att försöka övervinna sig själv genom att övningsköra. Jag är så stolt både över henne och mig. Ja, för jag vågar faktiskt sitta bredvid i passagerarsätet! Jag är så tacksam över den frihet som mitt körkort gett mig de senaste tjugonio åren. Tjugonio år? Tjugonio år! 9 juli 1989 fick jag den fina komplimangen ”Du kör som en kärring” och detta kärringkörande har tagit mig längre än jag någonsin hade kunnat tro. Nästa mål är att köra lite längre sträckor själv i vänstertrafik. Det kommer nog att gå bra när det väl är dags! Heja, heja.

Annars är jag mest tacksam över att äldsta dottern kom på den briljanta idén att köpa en sista minuten-tågbiljett hem till oss då det visade sig att hennes kontor i Göteborg var i det närmaste tomt. Hon bestämde sig för att ta med sig datorn och jobba hemifrån i några dagar. Hurra! Jag saknar vår stora pia, men jag vill ju att hon ska flyga högt och få stark vingmuskulatur. Den här balansen mellan att vilja släppa och hålla kvar är mycket svår för mig att jonglera med. Hur känner du?

21 mar

Fastfrusen.

Mitt i smeten, nära till allt
Fast solen skiner känns allt bara kallt
Jag sitter fast, kan ingenting göra
Mitt kaos i sinnet kan ingen ens höra
Ingen kräver att jag ska prestera
Jag har all tid i världen att noggrant reflektera
Drömmar och planer och sommar’n som var kort
Livet blir minnen som långsamt bleknar bort

16 feb

Hästö.

Igår var jag på Hästö för att skriva på ett köpebrev till ett hus. (Jag var ombud åt några släktingar som bor i Tyskland.) Då jag hade god tid på mig innan jag skulle vara hos mäklaren gick jag en runda och tog in den krispiga vårvinterluften. Jag är otroligt tacksam över den frid som naturen ger mig och över att jag har möjlighet att bo så havsnära. Ibland saknar jag ”mina” berg i Orem. Det är bara att acceptera att ju äldre jag blir, desto fler rum får jag i mitt hjärta. Det växer och blir större och jag fortsätter bjuda in för att försöka göra den här världen lite bättre.

08 apr

Vackra Karlskrona.

03 dec

När ens ickeförstående arkitekturgener får ont i magen.

Jag älskar karaktären i min hemstad. Karlskrona må vara ett blåsigt hål, men det är mycket vackert här! Gammalt och nytt möts i något slags hemtrevlig harmoni. Döm om min förskräckelse då jag fick se det här:

Bygget är alltså inte klart än, utan det här är en modell av hur det så småningom kommer att se ut vid Kilströmskaj. Jag kan inte förstå att vi inte får bygga ut vårt söta ”hönshus” i Bredavik då det skulle störa djurlivet för mycket, men att det här kan få tillstånd att byggas. Jag kan tänka mig att åbäket i värsta fall skulle kunna orsaka hjärtinfarkt både hos fiskar och människor. Gert Wingårdh heter arkitekten som står för arkitekturen. Han har vunnit en massa fina priser och har bland annat ritat Emporia i Malmö och Chalmers ”Kuggen”. Ja, jag vet inte om jag är extremt bakåtsträvande, men jag tycker faktiskt inte att det här är vackert någonstans. Vad tycker du?

24 okt

Missa brevis in B flat major…

Ta dig tid att lyssna! 8:14 in i det här klippet kommer min favoritdel i hela mässan. I går framförde vi den i Trefaldighetskyrkan i Karlskrona. Ingen av mina föräldrar orkade gå, men jag spelade det här klippet för dem för att de skulle få en känsla. ”Men så där låter ni väl inte?”, frågade mamma. Jodå, hävdade jag, emellanåt. 😀 I den lilla orkestern spelade min dirigent från högstadie- och gymnasietidens Kammarorkester fiol, fortfarande knivskarp. Härligt! Tänk så underbart det är med musik och att känna sig alldeles uppfylld av kärlek till att kunna vara med och musicera med andra som känner likadant som jag! Det är underbart.

Jag lider fortfarande av kroppkakekoma efter gårdagens middag hos föräldrarnas kompis N i Svängen. Hur kan något som ser så läskigt ut vara så otroligt gott? Uppladdningen inför Trettio Tacksamma Dagar går rätt fint. Jag börjar dagen med en tacksam bön i hjärtat, torrborstning och inhämtande av god och inspirerande litteratur, fast jag måste ärligen erkänna att jag känner mig väldigt trött av det tjocka grå vi är omgivna av hela dagarna. Tur att solen vinner en stund då och då. Peace.

30 okt

Karlskrona.

Min svägerska är en fantastisk fotograf. Jag har haft äran att få följa hennes utveckling från att hon tyckte det var kul att ta bilder till att hon idag jobbar deltid som proffsfotograf vid sidan av sin översättarbyrå. Nu har hon startat (?) en Karlskronablogg med fotografier från min gamla hemstad. Kika gärna in om du vill bli upplyft av något riktigt vackert.

Fotograf: Karin Enge Vivar, Karlskrona

11 jul

Storm på Sturkö.

Karlskrona är en vacker stad, otroligt vacker. Att stå och se på gamla hus som blivit väl omhändertagna gör mig lycklig. Vårt hus i Utah anses vara gammalt av amerikanerna själva. Det byggdes 1978. Jag antar att vi har lite olika syn på vad som kan anses vara gammalt helt enkelt.

I natt stormar det ordentligt runt lilla gula stugan som får vara hemvist för mig, maken och diverse småkryp. Regnet smattrar mot fönstren och det är ruskigt ruggigt. I sådana situationer får man trösta sig med fina sånger. Den här funkar alltid…

För övrigt kan man använda ctrl + alt + delete för att avsluta sådant som inte går att stoppa på annat vis. Det brukar funka. Jag hoppas det gör det den här gången också.