Ett litet ord – Sida 4

26 okt

Drömmar och mål.

Don’t run from you dreams. Fortsätt. Kämpa på. Två steg fram och ett tillbaka tar dig fortfarande till målet.

05 okt

Tiden bara går och går…

… och nu är jag verkligen närmare 50 än 40. Jag är tacksam över livet på så många olika sätt och vis. Idag tänker jag särskilt på årets ord fortsätt. Uppåt och framåt!

22 apr

Hur går det med mitt ord för året, fearless? Riktigt dåligt. Jag känner mig inte det minsta orädd, utan har snarare känt mig räddare än någon gång förut. Mina föräldrars sjukdomar bidrar kanske mest, men det är annat som spökar också. Det kanske är just därför jag skulle ha detta ord som ledmotiv just i år? Är det fearless som bär mig förbi mina hjärnspöken och lyfter mig ut ur pannrummet i mitt föräldrahem där jag gömmer mig i mina tankar?

Ett av mina favoritcitat är följande:

Det sägs komma från Friedrich Nietzsche, men även om det är någon annan som var så klurig så gillar jag det skarpt. Det hjälper mig också att släppa taget och det hjälper mig definitivt att mindre bry mig om vad andra tycker eller inte tycker om mig.

Och de som sågs dansa ansågs vara galna av dem som inte kunde höra musiken.

För är det inte så det är? Vi utgår alltid från oss själva och vår egen bakgrundsmusik, våra egna upplevelser och vårt eget brus. Det är alltid ”jag” som är normal och därmed ställs alla andra i jämförelse med ”mig”. Inte konstigt att världen är så full av konstiga människor…

Idag har jag fortsatt hacka mig igenom allt ogräs i vindruvsrabatten. Jag blir väl färdig framåt 2020 sådär… Jag vill ha sådana där söta ogräs som man lätt kan rycka upp mellan tummen och pekfingret, men våra rabatter består kanske till noll komma tolv promille av sådana. Resten är sådant som växer med djupa rötter, gärna perenna sorter eller sådant som sprider sig extra mycket om man försöker ta bort det. Basta! Nu är det slutklagat.

För övrigt fick vi låna ett par finfina barn i förmiddags, sådana som alltid gör mig glad i hjärteroten bara för att de vet hur man njuter av livet och för att de är bra på att få mig att glömma ”sorger och besvär”. När jag hade lämnat tillbaka dem till deras mamma fick jag ett fint besked av min egen mamma, ett besked som fick mig att släppa en djup suck av lättnad. Den känslan ska jag försöka behålla resten av dagen. Namaste.

11 jan

Fearless – Om att utmana sig själv.

Året började inte precis tjoho med min mammas sjukdomsbesked. Just därför kände jag att det var skönt att få en liten andningspaus där huvudet rensades från en massa stökiga tankar idag.

Min absoluta favoritplätt där jag hade möjlighet att svischa lite sådär nonchalant fram och tillbaka med underbar utsikt och samtidigt känna mig jätteduktig. Ja, i alla fall tills jag kom runt hörnet och såg ungar inte större än en tvärhand höga glida fram i full fart rakt ner för backen. Det där med att åka skidor ska man nog helst lära sig när man är liten och har nära till backen om man skulle ha oturen att falla.

Utahs nyaste slogan är ”Life elevated” även om det är många som tydligen protesterade när det gick igenom. ”Greatest snow on Earth” har annars funkat länge och jag vet att skidfolk fortsätter att använda sig av den senare. När man nu bor så nära alla fina snöbackar med ”jordens bästa snö” vore det ju dumt att inte åka i dem vid tillfälle. Två gånger per säsong får maken låna två gratis liftkort genom jobbet. Han åkte till Alta med sin kompis på nyårsdagen, men idag var det han och jag som åkte till Park City. Jag åkte med mina härliga Gneis-kläder och min vinstjacka från Didriksons och kände mig alldeles perfekt lagom varm och väldigt ohipp. Dessutom kändes det som att jag hade koll på läget och det är en ny upplevelse för mig då det gäller utförsåkning. Det där med att vara orädd funkar helt klart bäst för mig om jag får tid att förbereda mig mentalt först.

De här rymdfararskodonen är det värsta med skidåkning. Mitt blod är lite knasigt av födsel och ohejdad vana och jag får jättelätt blåmärken. En dag i backen med sådana slutar bara på ett sätt. AJ.

Dagen började bra med lite halvsoligt väder, men sedan mulnade det på och det började snöslaska lagom tills det var dags för oss att gå oss hemåt igen. Allt som allt blev det trots allt en härlig dag! Jag fick hålla mig i mina lätta backar. Maken höll mig sällskap på förmiddagen, men efter lunch fick han chans att åka igenom stora delar av liftsystemet medan jag tog det lite lugnare. Det där med ”black diamond” faller mig inte riktigt på läppen… Hade jag hamnat i en sådan backe hade nog helikoptern fått komma och plocka upp mig illa kvickt, hehe.

Kolla på backen här. Den ser kanske inte så läskig ut så här på ett grådaskigt telefonfoto, men skidåkarna åkte helt galet fort i en imponerande lutning. Hu.

Så hur är det då med Utahs snö? Är den bättre än någon annanstans på jorden? Det kan jag inte svara på, men visst hade jag en trevlig dag! Ska man tro alla som kommer farande från jordens alla hörn kan det vara sant. Dessutom har man planerat staden efter turistande skidåkare under så många år att det finns både restauranger, shopping och underhållning som överlag håller mycket hög klass. Jag rekommenderar varmt ett besök hit om du får chans!

23 dec

Ett Litet Ord 2015 – FEARLESS.

Jag hittade den här listan på vad folk ångrar då de närmar sig döden och tänkte att den verkar vara rätt bra att utgå ifrån då jag ska försöka bli lite mer frimodig och orädd.

1. Jag var rädd för att säga ”Jag älskar dig”
2.  Jag reste inte när jag hade chansen
3 . Jag lärde mig inte fler språk
4 . Jag stannade i en dålig relation
5.  Jag missade mina favoritband
6 . Jag var rädd för att göra saker
7 . Jag struntade i att träna
8 . Jag lät mig fastna i könsrollerna
9.  Jag glömde använda solfaktor
10 . Jag stannade på ett dåligt jobb
11.  Jag ansträngde mig för lite i skolan
12 . Jag tyckte inte jag var vacker
13 . Jag slarvade med mina tänder
14 . Jag lyssnade inte på mina föräldrar
15 . Jag var självupptagen som ung
16 . Jag brydde mig för mycket om vad andra tycker
17 . Jag satte andras drömmar före mina egna
18 . Jag agerade inte tillräckligt snabbt
19 . Jag var arg på mina närmaste
20 . Jag stod inte upp för mig själv
21 . Jag ställde inte upp tillräckligt
22 . Jag lät mig bli definierad av kulturella förväntningar
23 . Jag lärde aldrig känna mina mor- och farföräldrar
24 . Jag byggde aldrig upp ett nätverk
25 . Jag oroade mig för mycket
26 . Jag lärde mig aldrig något partytrick
27 . Jag fastnade i ett meningslöst drama
28 . Jag framträdde aldrig offentligt
29 . Jag var inte tillräckligt tacksam
30 . Jag gav mina älskade för lite tid
31 . Jag tog aldrig en riktigt stor risk
32 . Jag höll fast i vänskap som var över
33 . Jag lekte inte nog med mina barn
34 - Jag jobbade för mycket
35 . Jag fullföljde inte det jag påbörjade
36 . Jag lärde mig inte laga bra mat
37 . Jag stannade aldrig och njöt av ögonblicket

16 okt

Reach – Projekt Ta Hand Om Kroppen.

Hör maken och sonen diskutera cash flow i bakgrunden. Yngsta dottern tar hand om disken i köket och äldsta dottern tar en dusch. Själv är jag alldeles mör i kroppen, på ett bra sätt, efter ett fantastiskt yogapass. Ja, jag älskar yogan. Jag älskar att känna hur min kropp har fått bättre styrsel, blivit starkare och blivit smidigare det senaste året. Det går inte att jämföra! Kunde jag bli smidigare finns det hopp för alla. Nu gör jag två lärarledda pass i veckan. Får se hur länge jag orkar hålla på med PiYo-passen här hemma. Skulle jag fixa dem ända tills årsslutet då jag byter fokus från REACH till något annat borde jag verkligen ha nått målet att vara tillbaka där jag var då jag bröt benet för ett par år sedan. Det vore rätt fint! Har du börjat fundera lite över vilket ord du vill jobba med nästa år?

30 apr

Reach – Projekt 6.

To reach out – att räcka ut en hjälpande hand, del 2.

Förra lördagen flyttade ett par i grannskapet in från Nevada och på söndagen föddes deras lille son. Idag var jag förbi och hälsade dem välkomna. Vilket mirakel en liten bebis är! Eftersom jag inte känner familjen än vågade jag inte be om att få hålla i lille M, men jag njöt av att få titta på det fjuniga huvudet och de graciösa händerna som viftade på för fullt.

Jag kommer ihåg hur klurigt det kändes att komma till ett nytt land, en ny stad och en ny typ av boende med en fem veckor gammal bebis och en tvååring. Maken hade redan hunnit lära känna lite vänner eftersom han flyttade några månader innan oss andra, så något slags snålskjuts in i det sociala livet fick jag, men det var sannerligen inte lätt. Jag kan inte ens tänka mig att flytta till ett alldeles nytt ställe och utöka familjen på samma gång utan att känna en enda människa. Jag har en mission att utföra här! Nu är det naturligtvis så att man inte kan kasta sin hjälp på någon annan och det här paret kanske inte alls uppskattar uppmärksamhet från någon annan, men jag ska försöka se om det finns något jag och min familj kan göra.

Är du en sådan som helst har lugn och ro och njuter av rutiner och ”same, same but different” eller är du mer äventyrlig med myror i brallan? Det mest äventyrliga med mig är mina röda naglar, men jag måste säga att när jag väl har vant mig vid alla konstiga förändringar är jag oftast ganska nöjd. Någon frågade mig i går om jag ångrar vår flytt hit eftersom hon visste att jag var lite motvalls i frågan. Sanningen är att jag är mycket tacksam över den chans vi fick att göra saker som vi aldrig hade gjort om vi inte hade hamnat här. Därmed inte sagt att vi blir kvar här för evigt, men det är ett senare problem. Inte för att detta hade något med själva inläggets tema att göra, men ändå.

12 mar

Det känns i luften.

En bekant kom förbi med några jordgubbsplantor i shorts. Solen skiner obarmhärtigt på de smutsiga fönstren. Maskarna dyker upp när man drar upp överflödiga grästuvor och ogräs. Stora snöflingor ena dagen och tio grader nästa känns fullkomligt normalt. Det är vår nu!

Jag försöker nu utmana mig själv då det gäller mina kunskaper i Photoshop och Illustrator. Det ingår i mitt årsprojekt Ett Litet Ord (reach). Jag har alltid utgått från att jag har haft ett problem eller ett uppdrag att lösa. Nu funderar jag istället på vilka kunskaper jag saknar och har bara de senaste veckorna lärt mig nya kortkommandon (som jag hade haft nytta av för länge sedan) och annat klurigt. Dessvärre verkar det som att den äldsta dottern håller på att gå förbi mig när det gäller dessa tekniska utmaningar, men det är något som jag bara uppmuntrar!

Bra sätt att fira våren:

SMASKIGA REVBEN!

Dry Rub:

4 msk chilipulver

2 msk vitlökspulver

2 msk malda senapsfrön

1 msk havssalt

2 msk spiskummin

1 msk koriander

2 msk paprikapulver

1 msk torkad, malen chipotlepeppar (vi tar mycket mindre, och vi drar gärna ner till ca hälften av chilipulvret för tjejernas skull)

Pulvret räcker till två stora revbensspjäll eller tre ”baby back ribs”. Se till att skära bort hinnan på baksidan av revbenen som ev. inte har skurits bort av slaktaren innan du gnuggar in köttet ordentligt med pulver. Låt gärna ligga och dra i kylen väl inpackat i plastfolie några timmar innan de åker skjuts in i ugnen i 150°C. Lägg spjällen med benen neråt över ett galler på en aluminiumfolieklädd djup bakplåt och ringla lite olivolja över. Grädda i en timme. Vänd plåten (inte spjällen) en gång i halvtimmen efter det tills du har gräddat dina revbensspjäll i 3,5 h. (3 h för baby back ribs.) Smaklig spis!

05 mar

Reach – Projekt 5.

To reach – to extend as far as, som i att utmana mig själv till det yttersta.

En av mina systrar fyller snart jämnt och jag har lovat henne en spetsstickad sjal. Det är tur att det är långt kvar till höstens kyliga vindar, för den här skapelsen kommer att ta ett tag att göra färdig! Jag stickade en annan sjal för några år sedan som jag använder jämt och garnet jag stickade i sist, Drops Lace, var så skönt att jag bestämde mig för att göra något liknande till M. Hm. Efter att ha läst igenom beskrivningen ordentligt, plockat fram rätt stickor och nystat upp härvan känns plötsligt projektet långt svårare än då det bara var ett hjärnspöke. Jag tror det blir roligt i alla fall och får jag bara fart på stickorna och kommer ihåg att markera var jag är i mönstret ska det nog gå bra.

Vad har du gjort för att utmana dig själv på sistone?

15 jan

Reach – Projekt 3.

To reach a goal – att nå ett mål (som i det här fallet innebär att slutföra något).

Ibland tänker jag att jag är hemskt bortskämd. Jag är uppväxt i ett hem där hemlagad mat var självklar, där vi fick lära oss vettiga saker som att läsa, sy, sticka, laga mat, vad träden i skogen heter, hur man ympar tre sorters äpplen på samma träd och mycket annat matnyttigt. På fotografens foton på mig och syskonen från 80-talet matchade vi alltid och man kan se att Mamma visste hur man styrde både stickor och symaskin. Far vägrade Lätt & Lagom och krävde smör då när alla trodde att plastmargarin på något vis skulle vara bättre än ”the real deal”. Vi hade hela fiskar i frysen och då och då kom Fars slaktarkompis och slängde upp halva grisar eller kalvar och styckade i rasande fart medan vi försökte hänga med och märka de olika bitarna rätt. Att det skulle vara så här tog jag inte för givet, men det ska erkännas att jag avundades både köpelimpa och sockrade flingor som förekom hos Andra.

När jag träffade maken var det nästan skrattretande att jämföra våra bebisalbum (samma sort, hans blått och mitt rött) där vi såg likadana ut i sjuttiotalsfärger, likadana sängkläder som våra ömma mödrar sytt, våra hemstickade tröjor och allt det andra. Det visade sig att min kära svärmor var minst lika flink i fingrarna som min mamma. Våra barn har också blivit bortskämda med stickade strumpor, lovikkavantar, tröjor och koftor och det verkar inte som att de tycker det är konstigt att slänga ut ”Kan du sticka en Pippitröja till mig?” till sin farmor. Med tanke på hur få som verkar hålla vissa hantverk levande känner jag mer än någonsin att det inte bara är viktigt för mig att hålla mina kunskaper levande, utan också att jag delar med mig till våra barn. Jag vill inte att de ska se mina projekt liggandes på hög. Jag vill att de ser och lär sig själva.

Idag plockade jag upp det näst sista projektet som behöver slutföras innan jag får börja sticka vantar. Det ska bli en sjal i DROPS Lace, ett alldeles underbart garn i alpacka och silke. Härvan förvandlades snabbt till ett fint nystan (jodå, det är också ett hantverk som sätter sig i fingrarna om man gör det många gånger) och det visade sig att jag hade nästan de stickor som behövdes. Jag bestämde mig för att sticka med de lite mindre stickorna jag redan hade eftersom en sjal inte direkt har någon passform. Mönstret är superenkelt. Rätstickning med en ökad maska i början på varje varv så man får en fin spetskant. Jag har redan stickat tio centimeter. Kanske ska det nämnas att det ju går fort i början då man bara har sju maskor plus en ny varje varv, men jag gissar att ett varv snart kommer att kännas väääääldigt långt. Ja, det var väl det. Hoppas att du mår bra och att dina projekt inte heller ligger på hög.

Tag Archives: Ett litet ord