To reach out – att räcka ut en hjälpande hand, del 2.

Förra lördagen flyttade ett par i grannskapet in från Nevada och på söndagen föddes deras lille son. Idag var jag förbi och hälsade dem välkomna. Vilket mirakel en liten bebis är! Eftersom jag inte känner familjen än vågade jag inte be om att få hålla i lille M, men jag njöt av att få titta på det fjuniga huvudet och de graciösa händerna som viftade på för fullt.

Jag kommer ihåg hur klurigt det kändes att komma till ett nytt land, en ny stad och en ny typ av boende med en fem veckor gammal bebis och en tvååring. Maken hade redan hunnit lära känna lite vänner eftersom han flyttade några månader innan oss andra, så något slags snålskjuts in i det sociala livet fick jag, men det var sannerligen inte lätt. Jag kan inte ens tänka mig att flytta till ett alldeles nytt ställe och utöka familjen på samma gång utan att känna en enda människa. Jag har en mission att utföra här! Nu är det naturligtvis så att man inte kan kasta sin hjälp på någon annan och det här paret kanske inte alls uppskattar uppmärksamhet från någon annan, men jag ska försöka se om det finns något jag och min familj kan göra.

Är du en sådan som helst har lugn och ro och njuter av rutiner och ”same, same but different” eller är du mer äventyrlig med myror i brallan? Det mest äventyrliga med mig är mina röda naglar, men jag måste säga att när jag väl har vant mig vid alla konstiga förändringar är jag oftast ganska nöjd. Någon frågade mig i går om jag ångrar vår flytt hit eftersom hon visste att jag var lite motvalls i frågan. Sanningen är att jag är mycket tacksam över den chans vi fick att göra saker som vi aldrig hade gjort om vi inte hade hamnat här. Därmed inte sagt att vi blir kvar här för evigt, men det är ett senare problem. Inte för att detta hade något med själva inläggets tema att göra, men ändå.