Jag bestämde mig för att göra två enekransar till våra verandadörrar och köpte därför halmstommar på Blomsterlandet för flera veckor sedan. Min faster skickade en bild på sin fina och jag blev inspirerad till att äntligen ta tag i det eftersom vi ändå var ute i skogen i lördags. Då var det bara problemet med hur illa enris sticks!
Efter att ha testat ett par olika trädgårdshandskar landade jag i att det nog var bäst att använda mammas gamla läderhandskar som maken har ärvt. De visade sig vara ogenomträngliga. Efter att ha knipsat lite mindre bitar, ca 8 cm långa, klädde jag den första ringen efter instruktioner på nätet. (Det finns massor av tips.)
Jag har gjort midsommarkransar förut, men detta var min första julkrans. Jag var nöjd ända tills jag hade gjort krans nummer två klar. Du behöver inte titta särskilt noga på den här bilden för att förstå varför. Alltså, jag gillade den första kransen också, men tillsammans såg paret lite udda ut.
Jag rådfrågade lite olika familjemedlemmar om vad jag skulle göra åt saken och fick bra tips, men maken var rak. ”Gör om, annars kommer du att reta dig på den.” Japp, han känner mig. Jag repade upp krans nummer ett och band om den. Eftersom riset redan blivit lite tillplattat blev den inte riktigt lika ”fyllig” som tvåan, men det blev i alla fall mycket bättre. Nu ska jag bara bestämma mig om hur de ska hängas upp.
Tja, nu har vi liksom tjuvstartat lite. Man kan säga att vi firar advent-advent idag. Grannarna har satt upp sina ljusstakar och runt omkring på ön börjar fler och fler dekorera trädgårdar och hus med utebelysning. När jag var förbi svägerskan med familj inne i stan igår såg jag en hafsigt uppsatt färgslinga med precis rätt färger. Jag är ju en vitt all-the-way-tjej och har aldrig gillat blinkande diskolampor i färg till jul. När vi bodde i Orem upptäckte jag dock att gamla slingor hade ett mycket varmare sken och vackra färger. Något liknande har jag letat efter sedan vi kom tillbaka, men utan tur. Det är främst den blå som blir så iskall och gräll på moderna ljusslingor…
Del ett i adventspyssel är fönsterputs, men sanningen är att det sällan blir så för oss. I år var dock fönstren så skitiga att det var ”nödvändigt”.
Det finaste med nytvättade fönster är att det ser ut som att det inte finns någon gräns mellan ute och inne. Ampelliljan får alltid flytta in till byrån i vårt sovrum mellan advent och januari. Den står lite mörkt där, men det här är ju ändå en period som innebär vila för krukväxterna.
Vi har pratat om att skaffa ny ljusgren länge. Oremgrenen skänktes till en granne (den var klädd i amerikansk el och hade för den delen varit alldeles för stor här.) Den svenska grenen som vi haft tills nu var lite för klen och hade inga ljus i sig heller. Nu blev det alltså äntligen av att vi knatade ut i skogen och letade upp en lagom stor och yvig gren tillsammans. Maken skötte ”elinstallationen” (två batteridrivna led-slingor med timer, vi får väl se hur länge de tillsammans fyra AA-batterierna håller om ljuset står på sex timmar varje kväll). Årets julinvestering är de fina julkulorna i glas. Vi har inte så många glasprydnader annars. Både barn och katt har avskräckt från glas i granar, men det är ju så otroligt fint med reflektionen i glaset! Här på grenen kan inte ens min rumpa komma åt av misstag.
Kulorna som ser ut att kunna glida av sluttande grenar har fått en extra säkerhetsanordning i form av sytråd. Saker och ting behöver inte alltid vara så komplicerade.
För ett tag sedan gjorde jag både en girlang av papperssnöstjärnor och kottar och den senare fick alltså komma upp i hallen nu. Det ser fint ut med de bruna kottarna mot den vita panelen, men dessutom får den lite tråkiga bruna dörren komma bättre till sin rätt såhär.
Slutligen testade dottern ett ICA-recept på saffranssnittar, som kolasnittar med smak av saffran. Jag tjuvåt en ände och hjälp, så gott! Nu tvingade jag S att frysa in resten efter att maken och hon hade ”provsmakat” flera stycken eftersom jag tycker om att ha lite kakor på lut i frysen. Kanske ska jag bara låta dem äta och njuta? Dottern kan ju baka fler.
Underbara Clara ”håller inte tillbaka en dag till”. Jag hade redan tjuvstartat julförberedelserna som du kanske märkt. Kanske är det coronavirusets fel, kanske är november bara extra grådassigt, kanske har jag bara fått sämre impulskontroll. Hur som helst vill jag inte heller vänta på att bjuda in julmyset. Vissa blir stressade av sådant här, men i år torde väl julstressen bli minimal om man bara fokuserar på det rent praktiska. Inga julkonserter, inga lussetåg, inga adventsfikor, ingen shopping på stan. Åtminstone om man ska lyda smittskyddsexperterna. Vad jag har hört har inte några begränsningar angående julpyntet basunerats ut.
När jag satt och pysselrekade hittade jag den här bilden:
Snöflingor på en tråd, så fint! Det där kan ju inte vara helt svårt att fixa själv tänkte jag och berättade för min pyssliga syrra. När hon var här i helgen satt vi därför och klippte snöflingor på löpande band. Det var ruskigt roligt och jag kände nostalgiskimret kicka in så till den grad att jag vägrade städa upp stöket på golvet på två dagar. Utan småbarn i huset är det ju så städat jämt!
Längst fram i bild ser du dotterns ”jag vill testa själv”-försök. Det blev som du ser inte godkänt resultat på att vika en kvadrat två gånger.
Jag fick ut två stjärnor på varje papper. Vi använde vanligt billigt A4-kopieringspapper. När stjärnorna var färdigvikta gällde det att vika om så att vartannat veck gick upp och vartannat gick ner (se ovan). Jag bestämde mig också för att slå en öljett i varje stjärna för en lite annorlunda uppsättning.
Jag fäste mina stjärnor med vanlig sytråd, knöt fast varje stjärna runt ett tunt jutesnöre som jag fått av syrran.
Här går det lite lättare att se hur stjärnorna hänger på snöret. Jag valde det här sättet för att stjärnorna inte ska vända sig, utan hänga som ett halsbandshänge.
Och här är det slutliga resultatet! Det är 10°C ute, men inne har vi vinter.
Min syster följde inspirationsbilden lite mer troget. Hon fick ut fyra stjärnor på varje A4 och fäste varje stjärna med gluedots längs snöret. Jättefint och nätt!
Så Anja, här har du två exempel på att man kan sätta upp sitt eget julpyssel hemma! Och snart åker sonens julkrubba i fimolera fram. Då är det jul på riktigt, hehe.
Jaja, jag vet. Julen ligger en bit fram och det är tolv grader varmt ute, men i mitt sinne behöver jag verkligen hålla tanken på min favorittid levande. Som vår kördirigent brukar säga då vi börjar öva på ett framförande som ligger lååångt fram i tiden: ”det är fem minuter kvar”. I verkligheten innebär dessa fem minuter sju veckor kvar till jul, men första advent är här om bara tre veckor. Det innebär att jag har tagit mig an förberedelserna för att hinna med allt som jag vill göra.
Sedan några år tillbaka brukar vi lägga fram en skärbräda och några minipepparkaksformar på köksbänken så fort småcitrussäsongen är igång. Jag ber familjemedlemmarna att försöka hålla skalen så hela som möjligt och stansar sedan ut så många figurer jag kan ur varje skal. Figurerna pressas sedan mellan dubbelvikta bakplåtspapper under några tunga böcker för att plattas till och läggs några dagar senare på ett papper för att torka klart. Förut brukade jag göra hål med en stoppnål medan skalet var färskt, men numera stansar jag ett litet hål när figurerna är torra. Dessa clementinfigurer använder jag sedan för att dekorera julklappar och annat med. Jag tror jag tipsar om detta varje år här i bloggen, men gillar verkligen den här traditionen!
Ja, eller glad och glad. Jag tror nog inte att det var precis så Lucia skulle beskriva att hon kände sig den där gången som ledde till att hon blev helgonförklarad, men eftersom det här är en av mina favoritdagar på året kan jag inte låta bli att önska dig och alla andra just en glad Lucia .
Vi tänker alltid lite extra på mormor Britta då Lisa Larsons adventsbarn lussar. Jag gjorde vanliga saffranskusar också, men i år testade jag dessutom att göra en saffranskrans fylld med smör och mandelmassa. Det såg smarrigt ut, men det luktade ännu godare.
Jul. Så många känslor. Vissa lider hela december då juletider innebär plågsamma minnen av trasiga firanden eller kanske inga firanden alls. Andra försöker trycka in så mycket att de knappt hinner njuta innan de sitter och pustar, helt utmattade, bland julklappspapper och krusade presentband. Själv har jag så många fina minnen knutna till advent, luciatåg, julfester och själva julfirandet att december inte riktigt kan vara något annat än en nostalgisk festmånad. Både 2017 och 2018 blev dock väldigt annorlunda då mamma gick bort den 5 december 2017 och hela 2018 i princip gick åt till att läka och komma igen.
Jag är så tacksam över att 2019 bjöd på något som jag ser som min sista krasch för det här decenniet. Efter Gotlandsresan har jag känt mig annorlunda, på ett bra sätt. Nu står jag här med julefrid och stjärneögon. Jag har tagit kommandot över julstädning, adventspynt och pyssel och jag har även fixat lite julklappar även om det inte blir så många av den varan nu för tiden. (”Barnen” är inga barn längre och julklapparna blir mer av hjälp till sådant som kan lyxa till vuxenlivet lite.) I helgen åkte vi upp till syrran i Nynäshamn och hennes familj för att jula med dem och de stora ”barnen” och fira äldsta dotterns förlovning!!! Japp. Vi har firat, julat, kramat på nära och kära och lyssnat på änglalik musik. (Bara en dag gick bort till egenorsakat migränanfall, fett ovärt.) Nu är det två veckor kvar till jul och jag njuter av att orka glädjas och att vilja låta mig fyllas av nostalgi, kärlek och förväntan. Märk väl att jag inte skriver något om stress eller andan i halsen. Jag gör bara sådant jag vill och kan. Visst finns det ett och annat måste, men ett liv utan sådana är ju ingen rimlig verklighet. Jag försöker omfamna dem också. (Dessutom har jag svårt att se mina studier som måsten eftersom det är så roligt att läsa!)
Jag hoppas att du kan få den jul du önskar, eller åtminstone något som känns någorlunda hanterbart. Det är okej att sörja det som varit eller det som inte kan bli, men ingen mår bra av att stanna i det för länge. Därför önskar jag dig som behöver lite extra kraft att dra dig upp för att kunna andas ny, frisk luft.
Jag älskar Karlskrona och alla människor jag har nära där.
Jag älskar även Stockholm, men jag längtar inte tillbaka till förortslivet precis. Kanske är det precis lagom att komma hit då och då för att insupa lite ”extra söta, extra fina”, svarta ytterkläder och en centralstation som har blivit helt omöjlig att hitta i. Eller nä, det är visst annat jag saknar. Tillgången till allt sådant den här kulturtanten gillar till exempel. Utsikten när man promenerar runt vattnet. Arkitekturen. Lite så. Det är nog alldeles perfekt att bo i Uttorp och komma hit då och då när jag tänker efter.
Adventstid. Nu är vi igång! Och träljusstaken har fått metallkoppar för att förhindra ev eldsvåda om vi skulle glömma släcka ljusen. Den är för övrigt handgjord och märkt undertill, sedan inköpt för 25 kr på second hand. Jag tycker det är den finaste adventsljusstake jag någonsin sett…
Äldsta dottern kom hem och lärde sig fläta saffransdeg.
Svärmor har lärt mig att lussebullar äter man inte förrän till Lucia. Innan dess är det kransar som gäller.
Min brorsdotter är lika pysselgalen som jag. Vi är ett bra team! Jag gillar vår ”skapartid” tillsammans. Varje gång tackar jag för min tid på You Do och alla år som scrappare. Jag saknar ofta att skapa i papper.
De stora barnen och en pojkvän är på ingång för att fira Thanksgiving med oss, så vi väntar idag på ankomst av både det ena och det andra slaget. Jag är så glad över att känna julglädje igen! Förra året kom knappt granen upp en gång, men i år har jag tagit mig tid att gå igenom våra julskatter och sätta upp en del. Det ligger mycket nostalgi i de här prylarna och jag hanterar dem därefter. Vårt hem blir minst sagt mer eklektiskt än ”Sköna Hem” om man säger så… Svärmormors väv, farmors tomte, mammas broderade bonad, sonens cernitkrubba, ljusstaken jag fick av dottern, Anton och Elsas julstjärna – allt bär på ett minne som är värt att föra vidare utan direkt hänsyn till om det faktiskt är heminredningsvärdigt.
Varje år brukar jag fylla på eller byta ut något i jullådorna. Här är årets nyanskaffning. Jag älskade denna stjärna från Watt & Veke, Oslo, och den får representera all norsk musik jag lyssnat på i år. Nu har vi stjärnor eller adventsljusstakar i alla fönster i huset utom tre (badrummen och hallen nere) efter makens detaljplanerade uppsättningar. Huset ser så välkomnande ut när man kommer hem! Jag älskar dessa ljuskällor som lyser upp hemmet inifrån och tycker alltid att det blir trist och tomt då de plockas undan igen i januari.
Mamma var julens drottning. Hon älskade att göra iordning hemma inför advent och vi hade det alltid så mysigt. En av de viktigaste detaljerna var blommorna. Min syster överraskade mig med en ett år för tidig 50-årspresent på min födelsedag, så i år kommer jag att ha hyacinter i min vackra kruka från Waldmarsudde. Andra blommor som ”måste” finnas hemma till jul är naturligtvis amaryllisar.
Vanligtvis brukar jag inte bekymra mig om att driva upp amaryllislökar själv. Jag är så oansvarig att jag köper dem i knopp i mataffären för 39,90 kr och njuter av flera stycken under säsongen som oftast varar mellan strax före advent och in i januari. När säsongen är slut och de blommat klart slänger jag dem vanligtvis.
I år fyndade jag några stora, lite finare lökvarianter av amaryllis på rea. Det är ju egentligen lite sent att börja driva dem nu eftersom de antagligen inte hinner blomma till jul, men jag tyckte att det skulle vara roligt att prova. De är ju inte mindre fina för att de blommar till nyår eller ännu senare. Julen varar ju ända till påska, nej fasta, nej, hur var det nu igen?
När man köper en amaryllislök behöver man väcka den till liv genom att sätta rötterna i lite ljummet vatten. Den främre var i ganska gott skick som du kan se, men den bakre vet jag inte om det blir något med. Den hade bara ett fåtal fräscha rotstumpar som bara var några centimeter långa. Hur som helst är de nu planterade i varsin kruka med några centimeter till godo till krukans ytterkant. Tanken är att de ska börja blomma om sex till åtta veckor om jag inte lyckas skrämma lite fart på dem med värme. (För mycket vatten gör dem bara långa och gängliga, särskilt om de står mörkt.)
När jag höll på med de köpta lökarna kom jag ihåg att jag faktiskt hade stoppat två amaryllisar i trädgårdslandet i våras. Bladen vissnade ner för ett bra tag sedan, så jag har inte tänkt på dem och fick gräva ungefär där jag trodde att de låg. Minsann, titta vad jag hittade:
Den vänstra löken är fint skick, men inte så stor. Den högra är både stor och har en massa rötter, men jag har inte så stora förhoppningar om blomning ändå. Problemet med amaryllisar är att de behöver en massa näring medan de laddar för nästa blomning. Jag har inte tillsatt någon näring alls och lökarna har legat på ett ställe som är näringsfattigt som det är. Jag är inte den som ger mig så lätt, så har de nu överlevt så ska de iallafall få visa att de har växtkraft i sig.
Bild från Blomsterlandets reklam
Egentligen ska amaryllisar blomma framåt vårkanten, men med nya förutsättningar då det gäller drivhus och transport har de blivit julblommor för oss. Man kan tydligen ha dem som krukväxter också och min mosters amaryllisar blommar lite då och då där de står i fönsterkarmen. Jag ska höra om hon har fått fart på dem nu till jul, eller om de som krukväxter anpassar sig till sin normala växtcykel.
