Ibland överraskar ICA-tulpanerna. Dessa blir bara finare för varje dag! I vardagsrummet står en annan bukett med vackra, lila storblommiga från svärmor som också är fantastiska. Jag är så spänd på att se hur mina 200 tulpanlökar i trädgårdslandet har klarat vintern! Planterade i rätt tid och med blodmjöl och det bakom rådjursstängsel… Kan det bli annat än bra?
Min underbara svägerska har varit här och kapat ”lilla häcken”, den som står runt huset som flyttades längre ner på vår gata för många, många år sedan. Tanken är att den ska få växa upp under övervakning och på så sätt ges chansen att komma igen lite. Med en massa gödsel och flis runt fötterna tror svägerskan att den kan ta sig och bli tät och fin.
När maken fick höra att det torra gräset runt häckens fötter skulle bort löste han det på snabbast tänkbara sätt. Eld. Vi kvinnor ojade oss och han tyckte vi skulle sluta klaga. Han löste ju problemet! Suck. (Gräset försvann onekligen fort.)
Nu är hela häcken nere och vi funderar på hur vi bäst ska ta tillvara på allt det ansade. Kompostkvarnen nästa! Spännande tider…
Nu märks det. Våren är på ingång. Morgnarna är ljusare, kvällarna kommer senare. Den här tiden på året brukar vara den absolut värsta i mina ögon, men i år känns det inte så illa. Det är rätt mysigt att ha tid för ett par projekt till innan vårbruket suger upp all min tankeverksamhet! Den blivande grusgången är ren lervälling än så länge, men drömmen om något riktigt fint lever! Och purjolökarna jag plockade in till kvällens middag var riktigt goda. Jag påmindes återigen om varför jag gillar att vara planttant också då ohyra, torka och klen jord ställer till det för mig. Det blir bra!
Jag har berättat om det evighetslånga projektet att byta ut elledningar och stolpar till EU-standard. Nu har det äntligen börjat röra på sig igen.
Tyvärr kör maskinerna upp vår mark hiskeligt, men det är väl sådant som man bara får bita ihop för. När jag ser kabeln som ligger här längs stenmuren förundras jag över de framsteg som har gjorts för oss människor. Vår livsstil ställer högre och högre krav på ett väl fungerande elnät och jag tror att vi lite var till mans tar för givet att allt bara ska funka.
Här är kabeln på andra hållet. Anskrämlig, men ”livsnödvändig” medan de fixar klart.
Elsnubbarna var vänliga nog att upplysa oss om att de skulle gräva i vår väg för att lägga ett rör som skulle få kabeln från ena sidan till den andra. Elsnubbar är uppenbarligen inte helt fokuserade på det estetiska. Jag vet att jag ska vara tacksam, men störs verkligen av hur fult det nu ser ut här. Jaja, det ordnar sig väl.
Sista stolpen som ska upp ligger redo på plats sedan flera månader tillbaka.
Det är stolpen till vänster i bild som alltså ska bytas ut. Den är lite för klen för att säkert klara de påfrestningar som vädrets makter utsätter den för då och då enligt några välbetalda EU-tjänstemän. Jag gissar att de har rätt och ser fram emot att slippa elavbrott framöver!
Lite i taget. Lite.
Det är kanske nya tiden, vad vet jag? Hur som helst kändes det lite mer Kalifornien än Sturkö att vara ute i trädgården och gräva och plantera idag, den 15 november. Jag var så glad och tacksam över den här ”extratiden” så jag kunde få det sista på min planttantslista avbockat.
Det verkar dröja ett tag tills det blir minusgrader, så jag låter Muhlenbeckian stå kvar i kokosfettslådan. Däremot bytte jag ut den lite smådöda ljungen mot en julros som jag fyndade för 39,90 kr för någon vecka sedan. Den är lite klen, men kanske klarar den hela vintern där? Muhlenbeckian får flytta in när jag hittat något annat som kan ta dess plats. Höstpumporna fick flytta in och en av dem blev till en rätt mesig pumpasoppa. Jaja, vi fick något varmt i magen i alla fall.
Idag använde jag allt i jordfabriken då jag satte ner makens 50-årspresent (svart vinbärsbuske som stått i stor hink sedan i mars) i landet och klematisen som jag fick då jag firade samma födelsedag.
Det var min faster och farbror som föreslog att klematisen skulle få slingra sig upp för tallen, så jag tog dem på orden!
Svart vinbärsbusken har nu fått en massa bokashijord runt fötterna. Maken hade först grävt en rejäl grop. Dessutom täckte jag med lite av allt flis som har producerats under året. Kompostkvarnen har verkligen fått jobba hårt! Jag klippte också in busken lite, allt enligt instruktioner på någon sida jag hittade på nätet. Nu hoppas jag bara att jag gjorde rätt!
Kanske ser du den lilla grenen sticka upp? Det är början till stordåd. Här ska vinrankan Schyler slingra sig upp längs stolpe och nät och oj, så mycket vindruvor vi ska få! Tack till lillafaster för denna födelsedagsgåva. Jag är så tacksam över att kunna förknippa växtlighet av alla de slag med olika personer. Samma faster som gav mig vinrankan gav mig också en kruka ”Malins änglavingar”. Döm om min förvåning då jag kom till Blomsterlandet och såg att de kallade en liknande växt forellbegonia… Vem vill inte hellre vara en änglavinge än en forellbegonia?!
Slutligen måste jag få visa klematisen som fick sin plats under Ingrid Maries krona tidigare i år! Den höll på att stryka med under den långvariga torkan, så jag blev innerligt glad då jag idag upptäckte ett par klena, nya skott och den här blomman som hade hamnat lite olyckligt. Tjoho! Än finns det hopp.
Jag hade en helt annan plan för gårdagen, men det vackra vädret och vinden som hade mojnat bestämde att det blev trädgårdsfix på schemat. De här små purjisarna…
… ser nu ut såhär. De är större än vårlök och mycket mindre än purjolöken man hittar i affären. Fotot ser lite märkligt ut… Jag satte ner de bokashiladdade småplantorna (inte på bild här) långt ner och kuperade upp jord runt omkring för att få mycket av det mjuka, vita. Det har funkat bra! Jättegod purjo om än inte så stor.
Både rådjuren, sniglarna och vi gillar mangold. Rådjuren är inget problem längre, men sniglarna går inte att stoppa. De tar vad de vill ha, helt enkelt. Den här omgången gav ändå ett gäng påsar förvälld grönmassa i frysen och det känns fint! Den här gången skar jag bort stjälkarna och struntade i att ta hand om dem. De kräver större ingrepp för att ta hand om oxalsyran i dem, och jag hann inte riktigt med det den här gången.
Dottern skördade alla de gröna tomaterna som fanns kvar på plantorna. Det blev några kilo. Några har börjat skifta till rött, men jag vet av erfarenhet att de blir röda så småningom hur som helst. Det gäller bara att ha koll på ruttna exemplar och plocka bort dem. Jordärtskockor hade jag bestämt att strunta i, men satte ändå några förra omgången. De hade blivit osedvanligt fina och gett en bra skörd. Nu sparade jag de 20 jämnaste och största och ska sätta dem till nästa års skörd. Efter tipset att koka bort det mesta av det magutmanande inulinet känns de roligare att äta igen. Det är ju så gott med dessa läckerbitar!
Vi delade fänkål, kokade dem mjuka och gratinerade med lite mjukrört smör, ströbröd, salt och peppar. Enkelt och supergott. Jag hade låtit dem stå för länge, så mittstjälken var väldigt hård. Med sked gick det bra att gröpa ur det smarrigaste. Så gott!
Det var dags att ta upp dahliaknölarna också. Karma Amora blommade fortfarande glatt, så jag plockade in dessa skönheter lagom till att det bara fanns en födelsedagsbukett kvar hemma.
Rocco, pompondahlian som blivit en av mina favoriter, hade knäckts lite av den hårda vinden, men en sista blomma hann jag ta in. Bolldahlian Orange Symphony har även den levererat mängder av blommor som stått länge i buketter. Nästa år hoppas jag att Twyning’s After Eight sätter blommor (jag har i alla fall knölarna kvar) och jag ska sätta både Darkleaves Orange och Totally Tangering på friland för att ge dem chans att blomma lika rikligt som de andra.
Efter en hösthögseldning tillhör korvgrillning och några smarrigt grillade marshmallows. Så blev det även igår kväll. Vi satt där vid elden och pratade om smått och stort, djupt och ytligt. Över oss vakade både Mars, Jupiter och Saturnus och jag njöt av den klara stjärnhimlen och kände tacksamhet över att vara en del av det stora mirakel som livet är.
I söndags plockade jag ihop den maskangripna fallfrukten från Ingrid Marie-trädet och skrapade ihop tillräckligt med fruktkött för att det skulle räcka till en äppelkaka. I vanliga fall brukar jag lägga äppelklyftorna i ett fint mönster, men nu var bitarna så små att de bara lades ut huller om buller på smeten. Smarrig som den är, men bättre med vaniljglass eller vaniljsås. Håll till godo!
Jag hittade Mary Engelbreits vackert illustrerade citat någon gång på 90-talet och bodde i Kalifornien. ”Bloom where you’re planted” gör sig bäst på engelska. Den svenska betydelsen är ”blomma där du planteras”, men det låter ju rätt märkligt. ”Gräv där du står” passar kanske bättre, men jag tänkte ändå fundera lite runt just den engelska frasen.
Jag satte massor av solrosfrön i våras på lite olika ställen. De kom upp på flera av ställena efter mitt idoga vattnande, men till slut blev nästan alla uppätna av kryp eller uttorkade eftersom det knappt har regnat på hela sommaren. I trädgårdslandet hade vi en plätt som fick förstärkning av den första bokashiomgången. Det är där som luktärterna har blommat som bäst, två sockerärtsplantor har gett jättefin skörd och vi har också fått ett oändligt antal hanblommor producerade av tre pumpa- eller squashplantor. Mitt i denna plantering dök det upp en självsådd solros. Förra året satte jag tio solrosfröer vid stenmuren varav alla kom upp. Jag hade förväntat mig ett helt hav av självsådda barn i år, men nada. Däremot dök alltså den här skönheten upp. Den är fantastiskt ståtlig även om den kanske inte är särskilt hög. Jag gissar att en fågel har släppt ett frö där och så har naturens lotto bjudit på högvinst. Vad vill jag säga med det?
Jag älskar uttrycker ”gräv där du står”. Det inbjuder till aktiva val och att inte ta på sig någon offerkofta. Ok, nu ser det ut som det gör. Grabba tag i en spade och se till att göra vad du kan för att saker och ting ska bli bättre. ”Bloom where you’re planted” säger samma sak. Ok, det var här du hamnade, det är här du ska leverera. Gör ditt bästa av situationen, ta ansvar och led vägen fram. Eftersom jag hunnit lära mig ett och annat om växtlighet kan jag dock inte släppa detta utan en kommentar. Utan rätt förutsättningar är det ju väldigt svårt för en blomma att leverera. Den kräver rätt slags jord, näring, antal soltimmar, temperatur och vattenmängd. Om den inte får allt det där kan den kanske blomma, men kommer inte att visa sig från sin potentiellt bästa sida.
Vilket ansvar har jag som medmänniska då jag upptäcker att någon har hamnat helt snett? ”Okej, nu är det dags att blomma, kom igen”? Nja, egentligen borde jag väl hjälpa till att åtminstone erbjuda gödsel till halva priset eller komma med en kanna vatten till undsättning? Vissa personer har inte turen att släppas på helt rätt ställe. Andra tror att de har hamnat fel, trots att de kanske bara låtit ogräset växa sig allt för högt eller någon ansvarig har glömt att sköta sina åtaganden som trädgårdsmästare. Jag tror att vi alla hade mått bättre om vi försökte se bortom det vi alltid fokuserar på och istället lärde oss försöka se på våra medmänniskor som potentiella solrosor i sin rätta miljö. Vem vet vad det kan leda till? Världen blir i alla fall vackrare med fler blommor, det är allt jag har att säga.
Jag har längtat så efter att se hur det hade gått för vitlöken som jag köpte för en spottstyver och satte ut alldeles för sent. Vitlök ska ner i marken i november, men med tanke på att jag betalade så lite för utsädet bestämde jag mig för att testa vad som händer om man sätter den så sent som i mars-april. Det har gått jättebra. Jag har ”gödslat” med bokashi, gräs och nässelvatten och fått riktigt fina lökar, om än något små. Jag bestämde mig för att plocka upp dem nu eftersom blasten hade börjat gulna lite och jag ville göra en vitlöksfläta.
Är man pysslig så är man. Det ska tydligen bara gå att fläta vitlök med mjuk blast, men det tror jag inte att den här sorten är. Vi får väl se hur det blir när allt torkar till! Flätan blev i alla fall rätt fin och nu hänger den i köket. Jag följde Sara Bäckmos råd om att klippa bort rottrådarna för att få flätan att se lite mer städad ut. Jag kunde säkert ha rensat bort de få bruna skal som sitter kvar, men är nöjd ändå. Jag har tänkt lägga ut bokashijord där vitlöken vuxit och sätta ut purjon som vuxit i mjölkkartonger tills nu. Det är kanske ett dåligt drag, men jag försöker ändå.
I dahliarabatten lyser det intensivt. Eftersom det varit så torrt och kallt har ettåringarna bara precis börjat blomma, åtminstone ringblommorna, men dahliorna är igång för fullt. Här ser du Rocco. Han ska bara bli 4 cm stor, men det stämmer inte riktigt. Så vacker!
Karma Amora, en riktigt mörkröd skönhet. Nu har hon slagit ut ännu mer och gör sig så fint mot det gröna.
Orange Symphony har blommat rikligt i många veckor. Den här gav mest för pengarna! Undrar just om den kommer att blomma lika generöst nästa år efter övervintring?
Topmix Rose blommar om för fullt (inte på bild) och Sven-Eriks skönheter är lika fina som vanligt. Växandet fortgår även om vi till min besvikelse inte fick något utlovat regn idag. Hoppas du får en fin vecka! Jag vet att många börjar jobba nu. Själv har jag min sista handledning på torsdag, så det närmar sig. Iiiih!
