I USA lär ingenting vara sig likt denna dag. Den del av USA som jag älskar och längtar efter och till bär jag alltid med mig. Jag är inte överdrivet nostalgisk och har aldrig ångrat att vi flyttade tillbaka. Trots det är dagar som idag lite extra känslosamma och vad passar då bättre än en bildkavalkad? Förvänta dig inte mina bästa fotografier. För det får du söka dig tillbaka i bloggen. Det här är bilder som framkallar de där känslorna hos mig av olika anledningar. Happy fourth!
Nu börjar allt hårt arbete i trädgårdslandet betala sig. Dottern plockar in jordgubbar varje dag och det är så gott! Glass och jordgubbar, jordgubbar med gräddmjölk, spröda sockerärter, nypotatis med matjessill och gräddfil (det ska våra lunchgäster få idag), mynta-te, lemon-mint, färska kryddor som basilika, timjan och rosmarin till olika rätter, lök… Tänk ändå! Det är en ständig kamp mot naturen, men vi står inte alltid som förlorare.
Igår hade jag min lillebror och hans barn här. Rätt vad det var såg vi ”Dolly”, rådjuret som förut ätit upp allt här hemma, komma promenerande framför huset mitt på dagen med sina två kid. De är ju jättefina, men nog är jag tacksam över stängslet runt trädgårdslandet som maken satt upp. Det här är första året som allt annat än potatis och lök har fått stå kvar så vi kan äta det!
Mina dahlior är onekligen påverkade av både tvestjärtar och sniglar (vi hade inte så många, men nu har de fått upp farten). Jag fick följande tips av min syster idag och hoppas att åtminstone dahliorna i rabatten kan få lite paus:
Igår fick jag ett meddelande som tipsade om en musikkväll i Ramdala kyrka. Jag räknade med att kyrkan skulle ta ansvar för att sätta stopp om publiken blev för stor, tog på mig lite vettiga kläder och tog med mig maken i träskor. Vi möttes av en uppklädd och väl förberedd trio som bjöd på allt från Jussi Björlings Sommarnatt, Midsommarnätternas Dämpade Ljus till Andrea Bocelli och Céline Dions The Prayer på svenska (Min bön).
André Knutsson, piano och sång, Pia Karlsson och Christel Gunnarsson, sång. Det kändes lite befriande och samtidigt nästan läskigt att göra något som jag alltid älskat att göra – gå på sommarkonsert i kyrkorna hemikring. Akustiken är ofta oslagbar, miljöerna är vackra och sommarkvällsljus som silar genom fönster är läkande.
Jag älskar målningen från 1600-talet som plockades fram vid en renovering 1946. Ramdala kyrka har anor från 1200-talet och är östra Blekinges enda bevarade medeltidskyrka, men man tror att en kyrka stod på platsen redan på 1000-talet. Tänk ändå vad de här gamla kyrkorna har varit med om! Säga vad man vill om kristendomen, men det är ändå lite häftigt att veta att i princip alla som bott i Ramdalatrakten från medeltiden fram tills för en tid sedan varit på plats i den där kyrkan. Jag tror att Ramdala-borna hade varit mycket nöjda om de hade hört kvällens musikanter oavsett som de bodde där 1253 eller 1784. Det var i alla fall jag.
Någon lade upp en gammal Wizex-video på Facebook och jag fnissade lite då jag såg en bekant från ett helt annat sammanhang. Alltså, jag visste att han har en bakgrund i dansbandsvärlden, men det kändes ändå lite märkligt.
Jag tycker det är spännande att vi alla är så komplexa och består av flera olika personligheter beroende på vilken situation vi befinner oss i. Jag är Monna, familjemedlemmen, mamma Monica, fröken Monica, scrapparen Monnah, och så fortsätter det… Att jag kanske framstår som olika personer beroende på situation beror inte på att jag är falsk, utan på att jag plockar fram olika delar av mig själv där de passar bäst. ”Det här är mitt sanna jag” är en illusion. Man kan hålla sig själv i koppel i vissa situationer och bjuda mer på sin ”repertoar” en annan gång. Sanningen är ändå att det inte finns någon som vet precis allt om någon annan, inte ens de som står mig eller dig allra närmast.
Här bjuder jag på roliga klipp med några personer som jag kanske inte hade talat musik med först och främst eftersom jag känner dem från andra sammanhang, men nog kan de leverera också toner med den äran!
