Funderingar – Sida 36

14 jul

Det var en gång…

Det var en gång en tolvårig flicka som gick med sin mamma ner för backen mot Eddes Livs där bussen mot Hilleród i Danmark väntade. ”Nu är jag nog nästan vuxen”, tänkte flickan med stor förväntan.

Flickan växte och blev större och visare. Hon blev vuxen på papperet och kunde ta körkort, fixade en lärarexamen och gifte sig. Hon fick uppleva de fantastiska äventyr och hemska utmaningar som kommer på köpet när man blir förälder. Hon fick känna hur det är att behöva vända på slantarna och kunde åka på ”lyxkryssning” i Hawaii. Flickans hjärta växte för varje år som gick och hon insåg att ”one size” inte alls passar alla. Ibland kändes det som att hon stod på världens högsta berg med klar sikt åt alla håll och andra dagar ville hon bara ligga kvar i sin varma, sköna säng och slippa allt ansvar.

Tiden gick och flickan fick se Döden i vitögat. Hon insåg att livet är för kort för att slösa bort det på oegentligheter, men hade lite svårt att fokusera alla sina krafter på bästa sätt. Ibland var hennes funderingar tunga att bära och andra gånger var de hennes flythjälp.

Flickan insåg att hon hade hunnit bli till åren kommen, till och med medelålders, men så vuxen som hon kände sig den där dagen i backen mot Eddes Livs skulle hon aldrig mer känna sig.

09 jul

Vem är du, vem är jag?

I går kom några av mina tre äldsta vänner hit. Vi gick i samma klass från lekis till nian och har sedan gjort lite olika saker och hamnat på olika ställen. Vi har lyckats träffas varje sommar i många år. Min syster frågade om vi bara sitter och pratar nostalgiska minnen när vi träffas, men sanningen är att vi varken brukar tala om minnen eller om andra gamla vänner. Det går så bra ändå!

Vem var du år 1986? Själv var jag en ganska nördig tjej med många syskon, en stor kärlek för min fiol, kvartetten och orkestern och så älskade jag verkligen att läsa och fila på mina kalligrafikonster. Jag hade övergett tankarna på att bli lärare eller sömmerska, men jag gillade fortfarande barn och sydde många av mina egna kläder. Jag började i Karlskronas bästa Naturklass på gymnasiet och fick uppleva hur jag gick från att vara en av de bästa i klassen till att vara en riktig medelmåtta.

Är jag fortfarande jag, eller vad har hänt på de trettio år som gått sedan 1986? Jag har insett att livet inte är lätt för någon och att vi alla slåss mot våra egna demoner. Livet är dock i högsta grad njutbart och bjuder på så mycket glädje och skönhet! Gå ut och njut. Det ska jag göra nu.

05 jul

Blixtar och dunder.

Några magiska under har jag inte att berätta om idag, men det har åtminstone dundrat på rätt bra här i kväll. Jag älskar ett riktigt rejält åskväder. Ett sådant rensar både natur och huvud på ett sätt som inte mycket annat gör.

Edit: Jag vaknade upp till ett riktigt spöregn och tyckte det var riktigt mysigt eftersom jag inte behövde stiga upp. När jag kollade på väderprognosen kändes det inte så härligt längre… I och för sig är det sommar i Sverige, så jag vet inte varför jag förväntar mig något annat.

30 maj

Här och nu.

I går var det Mors Dag. Jag hade en av mina bästa någonsin tillsammans med min älskade familj. Alla ansträngde sig för att vara trevliga och glada fast det blivit dåligt med sömn i flera nätter innan, fast det blev så intensivt för att vi skulle hinna uppleva ett tre-till-sjudagarsställe på en heldag och fast vi är inne i en överlag väldigt stressig situation.

P g a obefintlig mottagning i och runt omkring parken kunde jag inte prata med mamma vilket jag brukar göra varje söndag och varje mors dag. Vi pratade idag istället, efter att jag hade tagit en så lång sovmorgon som jag klarade av, morgonyoga, ägg- och avocadofrukost, tvättmaskingspåfyllning och diskmaskinstömning. Vardagssysslor mitt i flytten? Jo, idag är det Memorial Day, en röd dag, och vi har bestämt oss för att bara vara lata och hitta på sådant som vi gillar att göra. Jag tror ändå inte att grannarna vill ha sina barbecues och poolinvigningar störda av flera timmars gräsklippande… Hur som helst. Det kändes fint att prata med mamma. Jag berättade om våra grannar som fått ”max tre till fem år” i livsdom av sin läkare. Han talade om för dem att de borde göra sig av med sitt alldeles för stora hus och bestämma hur de vill njuta av livet till fullo innan de blir för sjuka eller helt enkelt dör. (Vi var ute och åt tillsammans härom kvällen och då kom detta upp.) Måste vi vara i 60-årsåldern och vara drabbade av sjukdom för att någon ska säga till oss ”ni borde bestämma hur ni vill njuta av livet till fullo”? Det kändes konstigt att prata med mamma om det, men jag har bestämt mig för att inte trippa runt detta svåra ämne. Döden kommer till oss alla vare sig vi vågar prata om den eller inte. Det är så själva livet är konstruerat. Att veta på ett ungefär hur lång ens utmätta tid är behöver inte bara innebära ångest och andra känslor som gör ont. Den kan också påminna oss om att vi behöver ta tag i surdegar, njuta mer, bestämma oss för att ”rida ut” jobbiga situationer och gilla läget istället för att bara klaga, ändra på sådant som faktiskt går att göra något åt, skifta fokus till nya prioriteringar eller vad det nu kan vara.

Nu är jag inne i en sådan där period som av naturliga orsaker är lite turbulent, men det är absolut inte bara av ondo. Jag vet att jag i stunder bara vill vakna om ett halvår, men att verkligheten är att jag kommer att ta tag i det som ligger på dagens ”to do”-list vare sig det sker på ett graciöst sätt eller lite mer fumligt. Jag hoppas att du lyckas hitta en stunds vardagsglädje idag även om resten av livet är tungt. Peace.

25 maj

Tankar som flyger åt alla håll.

Att bo med en sjuttonåring som har existensiell ångest över att inte veta vad hon ska göra med resten av sitt liv samtidigt som man ska försöka hantera påminnelsen om människans korta tid på jorden, särskilt för någon man älskar över allt, är svårt. Jag har inga bra svar, inga rätta svar, inga universallösningar. Till sjuttonåringen säger jag ”NJUT! Du är sjutton år, du har hela livet framför dig.” och den stackars dödssjuka 67-åringen gapskrattar jag med när hon förvånat uttrycker ”Jag fattar inte varför jag är så trött!” (Humor är verkligen livsnödvändig i vissa lägen.)

Efter att ha levt i något av en rosa bubbla under flera år är det på något sätt dags att möta verkligheten igen. Jag ville verkligen inte flytta hit för fyra år sedan då beslutet togs, men det var det bästa som kunde hända mig och min familj. Det jag fått uppleva här, de vackra omgivningarna och människorna jag lärt känna kommer alltid att vara en del av mig. ”Mitt hjärta har många rum.” Just nu känns det också som att det ska explodera. Ömsom av tacksamhet och ömsom av sorg och vemod.

I kväll var det dags för bokgruppen att träffas. Sista gången för mig. Gråt och tacksamhet. Tacksamhet och gråt. Dessa kvinnor har betytt så otroligt mycket för mig! Fantastiska. (Alla borde ha en diskussionsgrupp där de känner sig trygga och kan dela med sig av sina drömmar, farhågor, frågor och insikter!) Jag fick en bok av dem som heter ”No One Can Take Your Place”. Då grät jag lite till.

I morgon är det sista yogan med vår fantastiska yogalärare som råkar sluta på studion samtidigt som vi ska till att flytta. Jag hinner inte vara med på passet då det är dags för ännu en graduation-aktivitet för familjens ”student”, men jag ska dit och krama om D och tacka henne för att hon varit den bästa och roligaste yogainstruktör som hade kunnat komma i min väg! Tänk. Jag har aldrig sett mig själv som en yogi, men idag inser jag att vi alla har det i oss och att de flesta nog skulle må bra av att bli lite snällare mot sig själva och sina kroppar, både män och kvinnor.

Vi människor är komplicerade varelser samtidigt som vi är rätt lätta att förstå oss på. Min vackra lillsyrra fick höra talas om en konversation, chatt på telefon, om ett grabbgängs sexfantasier om henne. De är vänner till hennes (f d ?) kompis, över trettio år, svenska, välanpassade individer och hon har träffat dem alla flera gånger. Det de skrev var så plumpt och äckligt och gjorde henne till ett avpersonifierat sexobjekt. Hon blev så arg att hon skrev en insändare. Den kan du läsa här. (För övrigt har hon aldrig sagt något om att spy, men det var det där med sensationsjournalistik och så.) Kvinnor som äger sin sexualitet, de är visst starka och goda föredömen och får därför stå klädda som porrstjärnor och åma sig med sexaktsrörelser framför sina mikrofonstativ och sjunga att de är någon mans slav eller liknande utan att någon ska tycka att det är annat än starkt och fantastiskt. Själv suckar jag och tycker att det är konstigt att efter alla feministers hårda jobb så är kvinnor mer objektifierade än någonsin. Men det var bara en av alla tusen tankar som runnit genom huvudet idag och som jag ville få ut ur systemet. Det här inlägget inger ändå hopp om bättre dagar! OBS! På engelska. Peace. Over and out. (Tur att det är min blogg det här, för den här texten hade helt klart blivit refuserad i vilket forum som helst! 🙂 )

21 maj

Vad hjärtat är fullt av.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Reinhold Niebuhr

”Jag har ingenting emot att dö. Men inte imorgon. Det är en del jag vill hinna med först.”

Astrid Lindgren

1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och bäckens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
hörs yra fåglar prisa,
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
frän deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
lär mig akta främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
var växt skall dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma
fast äng och fält står tomma.

5.
Väl må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, god och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Carl David af Wirsén

Jag ser hur ljusen brinner ut,
jag ser hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss som lyste för oss
tar slut, dom brinner alla ut.

Jag ser hur livet rinner bort,
hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig som skulle bli mitt liv
tar slut, skall också nå sitt slut.

Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.

Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Så fast det var natt var det ändå inte svart;
Därute tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström,
men vårt liv är en oersättlighet.

Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimman tiger still,
vill jag vara ett bloss för dom som följer oss
en tid, ett ljus på deras stig;
En tid, ett ljus i deras liv.

Björn Afzelius

Euphoria

14 maj

Imagine.

Nej, jag orkar inte riktigt vara klämkäck nu för tiden, men jag tycker att detta citat rimmar väl med de tankar jag fick då jag lyssnade till gick-genom-hela-Nya-Zeeland-Helena. Om vi inte ens kommer förbi stadiet att vilja drömma och önska något i en nära eller fjärran framtid så kan vi gott stå där och stampa med leverbiffssmak i munnen. Jag vet att det är mycket de flesta av oss inte kan påverka på grund av en mängd orsaker. Men! Om dövblinda Helen Keller kunde lämna ett bestående intryck på många av de människor hon mötte med sin positiva livssyn och övertygelsen att vår uppgift här i jordelivet är att hjälpa våra medmänniskor, något som också är nyckeln till lycka, då kan väl jag åtminstone bringa reda i mina förvirrade tankar och få till något som i slutändan kan bli bra?

11 maj

In Memoriam.

För några dagar sedan var det åter dags för årsdagen av min fina väns bortgång. Eftersom vi flyttade till USA innan hon hade fått sitt canceråterfall och hon dog innan vi kom tillbaka för sommaren känns hon fortfarande så närvarande, precis som att jag skulle kunna träffa henne om vi bara inte bodde så långt ifrån varandra. I samband med den här dagen har jag varje år satt mig ner för att tänka över mitt eget liv lite. Hur det nu är har Vs död fått mig att uppskatta livet lite mer och att absolut inte ta det för givet.

I teorin önskar jag att det fanns val jag inte hade gjort och andra val som jag hade gjort istället för de jag gjorde. I praktiken har jag insett att vi är produkten av våra gener, vår miljö, våra omständigheter, slumpen och även beslut som inte tas av oss själva. Det innebär att mitt liv blir så mycket lättare att hantera om jag tar kommando över det jag kan påverka och släpper sådant som jag inte kan styra över. När det gäller det här är jag på ett helt annat ställe än jag var för några år sedan. Det har gjort mig mer positiv överlag. Då och då måste jag läsa och lyssna på ”pep talks” som drar igång min optimism och mitt hopp igen. Det fina är att det funkar!

Tack V! Jag är så tacksam över dig och det du gav mig. Minnet av vissa saker bleknar och annat blir mer framträdande. Tiden här är allt för dyrbar för att jag ska ta den för given. Jag önskar att det hade sjunkit in ännu tidigare, men är tacksam över att numera förstå detta på riktigt.

Mina välanvända Asics in all their glory. Min syrra gav mig något specialmedel som man kan tvätta textilskor med innan hon åkte hem till Skottland. Jag testade dem på mina trotjänare som blev lite geggiga under den senaste hajken. Jag älskar före- och efterbilder. De visar på hopp. Som människor har vi alltid valet att tvätta bort hajkleran som fastnar på oss då vi väljer vägar som slingriga går utanför de asfalterade, raka och väl utmärkta lederna. Dojorna funkar bra även om man inte gör dem rena, men leran sliter på skomaterialen och trillar ibland in i skorna och irriterar under fötterna och inne i strumporna. Ibland märker vi helt enkelt inte att en rengöring hade varit på sin plats hela tiden och i värsta fall hinner skorna bli missfärgade och ta annan skada efter beslutet att inte lägga ner fem till tio minuter på en skrubbtvätt på en gång, men vi kan fortfarande rädda dem!

Liknelsen med skorna handlar om dig, mig och alla andra. Vi har bara ett liv. Skor kan vi köpa nya om vi förstör dem. Livet behöver vi jobba lite mer med. Det är min fullkomliga övertygelse om att det aldrig är för sent att ta tag i saker och ting. Av någon anledning sätter vi flest käppar i hjulen för oss själva, så ibland krävs det rätt mycket jobb för att något ska hända. Idag önskar jag att du tar hand om dig själv en stund. Gör något som får dig att skratta och njuta av ditt liv. Det är du värd oavsett om du är lerig eller ej.

09 maj

Hur lever du ditt liv?

Vilken helg! Vad är det första du tänker när du läser det? Tänker du ”åh, hon måste ha haft det riktigt bra” eller tänker du ” usch, vad är det nu som har hänt”?

Vår jord snurrar runt solen i en hastighet av 107 200 km/h. Dessutom snurrar samtidigt jorden runt sin egen axel i 1 670 km/h vid ekvatorn (hastigheten blir lägre ju närmare någon av polerna du befinner dig). Jag har aldrig hört någon klaga på dessa rörelser. Att själva livet snurrar på, vare sig det segar eller går undan, kan däremot vara mycket svårt att hantera. En dag kan kännas som en evighet när man är hemma ensam med sjuka och ledsna barn och ens partner är på jobbet. En dag kan kännas som en hel helg om man har turen att få till en riktigt lyckad långhelg. En dag kan kännas som ett ögonblink när man ser tillbaka på sitt liv och inser att ens barn snart är vuxna och man själv inte bara är vuxen, utan ”mogen”. En dag kan kännas som något helt ogreppbart då man får ett besked som träffar rakt i solar plexus.

Under helgen som gick fick jag påminna mig själv om vikten av att släppa taget om saker som jag inte kan påverka. Jag fick bekräftelse på att allt ordnar sig. Jag fick känna det där otrevliga suget som verkligen vill dra ner en ända ner i helvetet, vare sig man tror att det finns ett sådant eller det bara är en plats för svarta känslor. Jag fick känna tro, hopp och kärlek, det som lyfter åt ett helt annat håll än det där otäcka suget. Jag fick känna tillfredsställelsen som uppstår då man har genomfört ett gott dagsverke. Jag fick uppleva tacksamhet. Vilken helg, helt enkelt!

En favoritartikel från förra året hittar du här. Artikeln tar upp nio varningstecken på att det kan vara dags att medvetet förändra sina tankar runt hur man förhåller sig till livet:

Du ser bara det negativa Om du hade bestämt dig för att känna glädje i nuet skulle du lära dig att fokusera på det positiva. Det kräver att du varken bryr dig om dina egna eller andras negativa tankar. Att blunda för negativa tankar handlar inte om att begrava huvudet i sanden; det är en medveten handling för att inte låta negativitet förblinda dig eller dominera din upplevelse av det som händer just nu.
Du kämpar emot verkligheten Se upp med hur du låter då du talar. Se om du kan komma på dig själv med att medvetet eller omedvetet klaga över din livssituation, vad andra människor har sagt eller gjort, din historia, dina omgivningar eller till och med vädret. Att klaga betyder alltid att du inte accepterar verkligheten. Det för med sig stor negativitet och mycket stress. När du klagar gör du dig själv till ett offer. När du medvetet tar kommandot är det du som är chefen. Om något verkligen stör dig så kan du ändra situationen genom att förändra något eller jobba på att medvetet släppa det. Lämna situationen eller acceptera den. Allt annat är dåraktighet.
Du har en tendens att skylla på andra Att släppa taget ger oss känslomässig frihet, och känslomässig frihet är det enda villkoret för lycka. Om du i ditt hjärta fortfarande är kvar i vad det nu än är, ilska, ånger, svartsjuka etc, kan du inte vara fri. Dessutom ändrar det inte någon annan, bara dig själv.
Du oroar dig passionerat över allt När du oroar dig händer ingenting annat än att du blir bestulen på din livsglädje och du håller dig sysselsatt med att göra ingenting. Det är som att du slösar din fantasi på att skapa saker som du inte vill ha. Du måste sluta skapa situationer i huvudet där alla scenarier eventuellt är dåliga.
Dina förväntningar orsakar stress Ingenting blir exakt som du hade tänkt dig eller som du vill. Hoppas på det bästa, men dra ner dina förväntningar. Uppskatta verkligheten, slåss inte mot den. Låt inte det du hoppades på förblinda dig för allt fint som finns runt omkring dig. Även om ingenting blir som du hade tänkt dig kan du alltid känna eller lära dig något nytt.
I hemlighet vill du leva ett smärtfritt liv Smärta är något irriterande vi människor måste utstå, men den är också viktig. Smärta gör dig starkare till kropp och själ. Du kan inte bli stark, modig eller framgångsrik i den här världen om alla upplevelser i din egen lilla trygghetsbubbla bara är goda och vackra. Du behöver erfarenheter från verkligheten, särskilt sådana du har upplevt själv.
Du nöjer dig aldrig med det du har Stress och frustration blir större när vi har mer än vi behöver och vill ha ännu mer än när vi nästan inte har någonting och önskar lite mer. I slutändan bygger lycka på tacksamhet.
Det var ett tag sedan du lärde dig något nytt Det bästa botemedlet mot ledsamhet eller att känna att man har fastnat är att lära sig något nytt.
Du kommer på dig själv med att leva i det förgångna Låt inte det förflutna stjäla nuet. Ditt förflutna har inte definierat, avskräckt eller besegrat dig. Det har bara stärkt vem du är idag.

Texten är fritt översatt och jag har bara tagit med det jag tyckte var viktigast. Originaltexten publicerades av Marc Chernoff i juli förra året och eftersom jag fortfarande tänker på den då och då kanske du också hittar något guldkorn som kan vara värt att ta hand om.

Livet är stort, ogreppbart och svårt att förstå sig på. Det är också coolt, spännande och alldeles, alldeles fantastiskt. Peace.

28 apr

Meningen med livet, sa du?

Jag hittade den här artikeln, läste den och suckade djupt. Lotta Agaton, Sveriges inofficiella trendminister, har konstaterat att ”loppistrenden är förbi”. Nu duger det inte längre att jaga vilka vintageprylar som helst, utan nu ska man leta efter sällsynta märkesprylar som är nästan omöjliga att hitta eller köpa för vanligt folk. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tycker om att ha det ”fint” hemma, ordning och reda och lite lagom med grejer som gör mig och de andra familjemedlemmarna glada då de bidrar till hemtrevligheten. Minnen eller sådant som bara är fint eller roligt. Att göra livet till en jakt på nya prylar och kläder man inte behöver för pengar som kunde ha gett bra mycket långvarigare glädje spenderade på annat, det känns läskigt tomt. Jag var tvungen att andas en stund och tänka att det aldrig är min uppgift att tycka och tänka om andras liv och att Lotta Agaton har sin fulla rätt, och faktiskt jobbar med, att bestämma vad andra människor ska ägna sin tid och sina pengar åt.

Det är lätt att tro att alla andra har bättre eller enklare liv medan sanningen ofta är att vi alla kämpar på med vårt eget elände. Jag älskar att träffa olika slags människor och prata med dem, ibland för att de tycker precis som jag och ibland för att de får mina tankar att spreta åt alla håll. Jag tycker sällan, till skillnad från min syster t ex, att det finns några meningslösa möten med andra människor. Det spelar ingen roll om diskussionen är ytlig eller om det rör sig på djupa vatten, jag får alltid med mig något som kan komma till användning en annan dag. Jag försöker lära mig själv att detta också gäller sådant jag läser om eller lyssnar på. Därför tänker jag idag vara tacksam över att jag läste ovanstående upprörande artikel. Tänk att jag fick möjlighet att känna efter om jag hade varit lyckligare om vi hade bytt ut vår gröna IKEA-soffa mot en ful, lila Gerrit Rietveld-fåtölj! Jag kom fram till att jag nog mest hade varit fattigare. Peace.