07 feb

Vad är väl ett liv?

Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.

Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.

Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.

Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.

Jag hoppas att du får en fin helg!

05 sep

När dottern börjar löna sig.

För några veckor sedan var det dags för yngsta dottern att börja gymnasiet. Hennes förstaval blev det inget av då det inte fanns tillräckligt många sökande till det programmet. Efter viss gråt och tandagnisslan kom acceptans in i bilden. Därför började hon på andrahandsvalet Restaurang- och livsmedelsprogrammet vid terminsstarten och sedan dess har hon inte sett tillbaka. Denna utbildning verkar passa henne som hand i handske! Jag är så glad och tacksam över det.

Idag kom jag hem till tre nybakade limpor som dottern själv hade gjort. Jag som inte äter bröd nu för tiden fick göra ett undantag och njöt i fulla drag. Hur gott som helst! HUR gott som helst. Jag ser fram emot många härliga matöverraskningar framöver.

01 aug

Tiden går…

Att se vår dotter i en likadan arbetsrock som jag hade som hemsamarit och vårdbiträde (fast vit) då jag var snäppet äldre än yngsta dottern gör mig förundrad. Vart tog tiden vägen? Hur blev vår lilla tös nästan vuxen? Jag saknar ibland småbarnsåren av hela mitt hjärta, men nog är det skönt att se att livet går vidare. Allt är som det ska, även om det skaver lite ibland.

02 mar

Triss i underhållsfria husdjur.

Yngsta dottern virkade väldigt mycket under en period. Efter att ha vilat från virknålen ett bra tag bestämde hon sig för att fixa med en överraskning till några små barn som både hon och jag gillar väldigt mycket. Jag tycker alla de här virkgossingarna är söta och får en ny favorit varje gång jag tittar på dem. Vilken gillar du mest?

1_1

1_2

02 dec

Hej december!

Idag är jag fri att skriva om vad jag vill och hur jag vill, men jag vet inte om det blir så mycket roligare för det. Jag har jobbat en massa hela dagen, både som lärare och som allt-i-allo till You Do, men jag har också hållit på med Ett Litet Ord för att knyta ihop säcken då det gäller reach. Jag har följt Ali Edwards egna tankar runt detta projekt med ledord och har fått nya uppgifter en gång i månaden. Jag hade bara gjort några av dem, men under lovet och idag har jag klarat av några till. Det är bra att jag har bloggen och dagboken att gå tillbaka till. Här hittar du information direkt på Ali Edwards hemsida.

Det jag kan säga är att det har gett mig jättemycket att arbeta med reach! Det var inte ett ord som kom sig helt naturligt att välja, så jag är glad att jag känner så. Sammanfattningen kan jag lägga upp här i bloggen när jag är färdig om du vill läsa vad jag kom fram till.

1_2

Idag kom det inte ett, utan tre paket på posten. Jag blev så glad, så glad. En vän från Huddinge hade skickat ett välfyllt må bra-paket med allt från en underbar svensk tidskrift som heter ”Good News Magazine” – bara goda nyheter till ett fint kort, en Tara (tidning för kvinnor i min ålder) och en massa godis. Det mesta har jag lagt undan! Det gäller att hia sig när det kommer sådana överraskningar… Min syrra hade hört hur sugen jag var på Juleskum och hade skickat två påsar: en till familjen och en egen till S som snart fyller år. Det tredje paketet var en gratiskalender från Shutterfly. Vet inte var jag ska hänga den eller om den ska ges bort. Vi får väl se!

1_1

Äldsta dottern har börjat hänga med mig till yogans måndagspass. Det är jättekul att göra något så uppbyggande tillsammans, att ha något att dela med sin tonåring. Det kan varmt rekommenderas.

1_4

Förresten, jag höll ju på att glömma att jag, K och E var på Messiah Sing-In i Salt Lake City i går! Det var fantastiskt på alla sätt och vis. Utah Symphony spelade vackert och solisterna var duktiga. Publiken var oväntat skickliga vilket gjorde upplevelsen näst intill överväldigande. När orkester och solister blev inropade en extra gång efter konsertens slut kom de tillbaka och så körde de Hallelujakören igen. Konsertsalen darrade nästan av intensitet och jag slutade sjunga och stod där och grät för mig själv medan alla dessa änglastämmor sträckte sig mot himlen. Vilken upplevelse! Jag vill tillbaka nästa år igen…

1_3

Och så glömde jag att uppmärksamma min fina, fina pluttsyster. Jag har nämligen fyra småsystrar, men det är den yngsta som fyller 22 år idag. Det gör man bara en gång! Tänk att det har gått så många år sedan hon svepte in i vår familj som en stormvind. Du är bäst K. Puss och kram.

21 sep

Hjälp! Jag hinner inte med.

Jag förstår att det nya skede vi närmar oss i vår familj, det när ungdomarna flyttar hemifrån, kan vara rätt svårt att hantera. För att rädda oss föräldrar från totalt sammanbrott får vi en förändring i taget. En del av dessa slår lite hårdare. Vi började med en övningschaufför som jag inte kunde övningsköra med. Det tyckte jag var rätt bekvämt, men nu när vi har två stycken som gärna vill ha sina körkort så fort som det nu är möjligt fick jag se till att också dra mitt strå till stacken. Det innebär att varken jag eller maken längre får köra någonstans om vi inte ska dit själva. Nåja. Självständighet är fantastiskt och jag önskar verkligen våra barn en stadig grund att stå på då de ger sig av i vuxenlivet. Körkort ger frihet. Jag har haft mitt i 26 år, så det känns lite muppigt att jag blir tvungen att köra upp igen för att få ett körkort registrerat här i Utah, haha. (Teoritestet gick åtminstone bra. Jag hade 92% rätt och missade två frågor varav den ena var ”hur många procent av Utahs 0-5-åringar åker någon gång som passagerare i en bil”… Varför ska jag veta det?)

Idag var det dags för ett nytt steg i det här klippandet av mammabanden. Äldsta dottern gick på Homecoming-dans tillsammans med en kompis från skolan. Nu är hon hemma igen och hon hade haft det jättebra. Phu!

20_1

20_5

20_6

20_7

26 nov

Stilla ro och nära.

Just nu har jag möjlighet att gå en 20 veckor lång kurs med familjetema. De första tio lektionerna handlade om relationer, de sista tio veckorna kommer att fokusera på barnuppfostran. Vår lärare är psykolog och professor på BYU, universitetet i Provo. Hon har mycket erfarenhet av både det ena och det andra. Hon gifte sig med sin första man trots att han hade cancer som de visste skulle ta hans liv (de fick 23 år tillsammans), har en utvecklingsstörd dotter i min ålder som fortfarande bor hemma, var singelmamma samtidigt som hon utbildade sig till psykolog då hon också träffade sin nuvarande man, har ADHD o.s.v. Det är synnerligen intressant att gå den här kursen, särskilt med tanke på att mina klasskamrater kommer från många olika slags familjekonstellationer och att vi befinner oss i så olika stadier av livet. Jag är den enda svenskan i gruppen (Go figure!) och känner att jag både har mycket att bidra med och ta till mig där.

Att ha en familj är inte lätt. Det är att jag är maka, mamma, dotter och syster (och alla andra familjeepitet jag har) som gör att jag mår bäst. Och sämst. På lärarhögskolan läste vi ”Att växa som vuxen” av Anders Engquist. Det var nog första gången jag reflekterade riktigt ordentligt över hur vi utvecklas i våra relationer och genom hur vi reagerar i interaktionen med våra medmänniskor. Jag har den starka övertygelsen om att jag kom som jag är, med min grundpersonlighet, men den har blivit slipad, smekt, bankad, slagen, och kramad till den form den har idag. Jag fortsätter utvecklas varje dag; ibland åt rätt håll, ibland åt pipsvängen. När jag var knappt 13 år gammal trodde jag att jag var ”färdig”, vuxen, men den åsikten har jag fått revidera många gånger. 😉

Tillbaka till det där med familjer. De senaste åren har varit väldigt skakig för vår familj p.g.a. många olika orsaker. Jag och maken har fått hålla hårt i varandra för att försöka upprätthålla stabilitet då det har skakat som värst. Att vara tonårsföräldrar har i vårt fall inte gjort det lättare. Jesper Juul har skrivit en text om tonårsfamiljer som jag verkligen uppskattar. Kanske du också kan få hjälp av att läsa den?

Den senaste tiden har det hänt flera bra saker. Jag har fått uppleva A-ha-stunder i den där familjeklassen, vi hade en familj som ligger några år före oss här hemma där föräldrarna bidrog med flera spännande insikter i frågan och vår sjuttonåring håller på att bli vuxen på riktigt. Att höra honom och hans pappa ha filosofiska, långa diskussioner om kvällarna gör mig glad på riktigt. Att få höra ”Jag älskar dig” och få en kram Varje Kväll hur tuff dagen än har varit gör mig ännu gladare. Jag ser att framtiden ligger framför våra barns fötter. Den kommer att se olika ut för de tre barnen, men jag tror att framtiden är ljus och jag vet att jag och deras pappa kommer att göra allt för att fortsätta stötta dem så gott vi kan i de val de gör.

Hur går dina tankar runt det här med familj och relationer? Hur mycket styr vi själva? Vad kan vi ändra på och vad ska vi måna om att behålla? Kan du känna Stilla Ro och Nära?

04 maj

Mamma, pappa, barn.

Att vara förälder till tonåringar (och en tweenie) kan i perioder vara utmattande, men idag insåg jag att jag många dagar känner att det här också är så fantastiskt häftigt och faktiskt riktigt roligt, det här att vara tonårsmorsa. Jag får ha frivilliga utvecklingssamtal, berätta om mitt liv och mina erfarenheter, tipsa om för- och nackdelar med olika val och känner att barnen suger i sig, vill höra och lära sig. De skrattar åt mina misstag och applåderar mina segrar. I kväll fick jag ”Tack för att du är min mamma!”. Jag är fysisk och har alltid kramat barnen mycket. Varje kväll får jag och K kramar och ”Jag älskar dig!” av alla tre barnen. En av våra gäster tyckte det var speciellt, men för oss är det bara självklart.

En av fördelarna med föräldraskap är att man kan upptäcka och uppmuntra talanger hos barnen. Yngsta dottern har alltid varit konstnärlig. Inte på något prydligt och organiserat sätt som jag och de två äldre barnen, utan lite mer yvigt och våghalsigt. Sedan vi flyttade hit har hon gått i konstskola med andra hemskolade barn en gång i veckan. Ibland är hon själv på lektionerna, men de är aldrig mer än sju i studion. S har gjort enorma framsteg under dessa månader! Det här är teckningen på pannå hon fick färdig förra veckan – en bild av maken på hästryggen. (Hon har ritat av ett fotografi.) Rätt imponerande, eller vad tycker du?

4_1

Härom veckan träffade vi en svensk på Barnes and Noble. Efter att ha pratat med honom en stund insåg jag att maken säkert skulle vilja träffa honom då deras personligheter och upplevelser av diverse saker verkade matcha hemskt bra. Vi bjöd hem honom på middag och jag kan konstatera att min människokännedom funkar rätt bra fortfarande. Kul! Jag utmanar dig att tänka utanför lådan. Finns det någon du vill lära känna lite bättre? Kör till! Bjud hem på middag.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar Queen lite extra idag. Alltså. Den här!