Happy birthday, dear!
Tänk att det är 20 år sedan du kom till världen med buller och bång, vår älsklingsprinsessloppa! Du gör mitt liv finare och jag älskar att jag får vara med i ditt också då vi befinner oss långt ifrån varandra.
Tänk att det är 20 år sedan du kom till världen med buller och bång, vår älsklingsprinsessloppa! Du gör mitt liv finare och jag älskar att jag får vara med i ditt också då vi befinner oss långt ifrån varandra.
Vilken härlig dag! Jag somnar gott i tacksamhet och är så glad över alla fina människor som finns i mitt liv. Idag var det dags att fira Fars storebror och lillasysters jämna födelsedagar. De hade fixat släktkalas i sitt föräldrahem där en annan faster och hennes man numera håller ställningarna. Även om inte alla mina syskon, kusiner och kusinbarn kunde komma var vi tillräckligt många för att det skulle vara omöjligt att hinna prata ordentligt med alla. Jag kollade just igenom alla ansikten och kunde konstatera att jag vet vad alla heter utom min kusins dotters brittiske pojkvän. Det får jag ta nästa gång!
Det där med släkt, familj och allt det där kan vara lite komplicerat. Jag är glad över att det funkar så bra som det gör med det här gänget.
Idag skulle mamma ha fyllt 70 år. Jag firade med en runda ner på kyrkogården och ett besök hos mammas tvillingsyster med en överdådigt blommande hängpelargon i släptåg. Det där med sorg är lite märkligt. Jag känner mig inte längre ledsen på det där sorgesamma sättet. Det värker lite, men både mamma och far finns med mig i periferin i allt jag gör. Det finns så mycket av dem båda i mig, i mina syskon och i mina barn att det känns som att de är kvar här om än på ett lite annat sätt än förut. (En gång hörde jag en kvinna uttrycka att hon tvingade sig själv sluta tro på en allseende Gud då hon inte längre kunde gå på toa utan att i sitt inre se Gud sitta i hörnet och titta på. Det här känns inte riktigt så, utan fint och tröstande, som att jag har med mina egna skyddsänglar.)
Idag var det dags för en ny runda provtagningar. Jag fick också reda på att jag inte har Addisons sjukdom, en av teorierna min läkare hade som förklaring till testresultat och trötthet. Det var rätt skönt att få reda på detta samtidigt som problemet finns kvar. Men det löser sig! Jag är tacksam över livet och firar det lite extra idag. (Det gör nog Metallica också. Ikväll tar de emot Polarpriset med Lars Ulrich och Robert Trujillo som uppklädda representanter för bandet. Loreen är lite ojämn i hur ”konstig” hon gör sin musik, men ibland blixtrar det till. Under kvällens tolkning av Nothing Else Matters kändes det dock rätt laddningsfritt. Det lät mest som att någon bäddat in mikrofonen i ludd och att musikerna hamnat i korsdrag… Synd! Å andra sidan får jag ha kvar Metallicas egen version som favorit, så det var kanske lika bra.)
Igår kväll satt jag och tröståt finkakor hemma hos vår granne/vän i Bredavik och idag har vi firat denna fantastiska 17-åring här hemma. Livets ytterligheter. Sorg över sjukdom och död och glädje över livet och allt fint som finns att glädja sig över här på jorden! Dottern hade önskat sig en heldag med bara den närmaste familjen och det fick hon också. Som bonus var vädret någorlunda vackert (ja, vi är ju inte direkt bortskämda sedan vintern tog kommandot efter den långa, vackra hösten), födelsedagen inföll på en ledig lördag, maken hade hämtat in ett gäng roliga spel från ladugården, det var kul att åka över och snabbt gratulera svägerskan som också fyller år idag och allt vi stoppade i oss enligt tradition och ohejdad vana (hemgjorda dumplings, godis och prinsesstårta) smakade ovanligt gott.
Lite visare, lite rynkigare, lite svagare på sina ställen och starkare på andra, förundrad över livets föränderlighet och över hur, trots allt, den ena dagen aldrig är den andra lik.
Snart åker jag på körresa resten av dagen. Vi ska sjunga sådant som gör mig glad, fyller mig med hopp och ger mig kraft. Kanske kan detta ge dig detsamma? Ha en fin helg och hoppas du har tid att någonstans njuta av hösten oavsett hur den yttrar sig.
Om några dagar fyller jag 47 otroliga år. Jag är glad och tacksam över livet och nöjer mig gott med snälla barn och mer livserfarenhet i present, men jag har ändå beställt en ny Elisabeth Ottebrink-mugg. Min förra E O var en riktig storfavorit, så det kändes naturligt att satsa på samma modell. Jag är jättenöjd!
Gamla modellen:
Nya modellen:
Allt känns lite halvdant och det mesta är lite halvfärdigt häromkring. Det är okej, det är så det är nu. Någon som aldrig har varit halvdan och aldrig kommer att bli är vår äldsta dotter. Häromdagen fyllde hon nitton otroliga år. Jag vet inte hur tiden liksom sprang förbi så vi hux flux var här. Nu är hon i alla fall på väg mot tjugo. Någon mörk och dassig dag framöver åker hon och jag på en spa-utflykt tillsammans för att fira livet. Det längtar jag redan lite till.
Jag och kameran har svårt att komma ihåg varandra och det blev inte många foton tagna då det gällde. Eftersom dottern är precis lika glammig som Katrin Zytomierska firade vi födelsedagen tre gånger, varav två gånger på en ö i skärgården och en gång i kulturmärkt lyxstudentlägenhet. Du får helt enkelt tänka dig precis hur bra det var.
Jag bakade inga sju sorters kakor, men en Red Velvet-tårta blev det liksom snickersrutor, chocolate chip cookies och vaniljbullar. Å andra sidan fanns det sedan allt från glass, vindruvor och Ballerinakex till Marabou Schweizernöt på födelsedagsbuffén, så det kanske räknas som bonus?
Vill du veta precis hur det såg ut i köket dagen efter sista festen kan jag bjuda på en efter-bild.
Dessutom kan jag bjuda på en före-bild från korridoren uppe i hallen då den sakta men säkert närmar sig dörrar, golv, tapeter och färg. Det kommer att bli ännu bättre än jag tänkte mig i vintras. Jag ser verkligen fram emot att få tillgång till hela huset! Lite i taget.
Still going (men inte så) strong. I går firade vi mammas 69-årsdag.
Ja, må hon leva, ja, må hon leva, ja, må hon leva många lyckliga da’r…
Ibland får man anpassa sig till situationen helt enkelt.
Idag fyller min systerson 15 år. Jag kommer så väl ihåg då han var en liten illbatting som hade sönder allt i sin väg. Idag är han ordentlig, ambitiös, snäll och hjälpsam och det var en ära att få fira honom med lite pompa och ståt en dag som denna.
Min syster hade bakat så vackra (och goda) bakverk. Jag är svag för ”dammsugare” och blev jätteglad för de här små söta munsbitarna. Hur goda som helst.
Sedan var det (kung) Lennart, födelsedagsbarnets familjs nya katt. Lennart är en norsk skogskatt vars ägare blivit sjuk. Sedan tidiga tonår har jag varit fascinerad av dessa katter. Du må tro att jag ska komma och gosa med Lennart så ofta jag bara kan!
På väg hem i kväll var solnedgången lite extra vacker. Jag är så glad över att kunna bo på Sturkö och möta naturen här. Det är verkligen osedvanligt vackert…
Om du kom till en härlig plats vid Östersjön för att insupa vårluft tillsammans med barn och åldringar och möttes av ett gäng svartklädda karlar med bister uppsyn som höll på att spruta tändvätska på upp- och nedvända kors samt poserade framför dessa med en lie med en getskalle på – skulle du då vända och gå till ett ställe lite längre bort? Det gjorde vi. Undrar just vilket black metal-band som höll på att plåta sitt nästa skivomslag? (Hoppas att tändvätskan hjälpte i den hårda vinden, hör ni!)
En ask Paradis verkade avleda barnen från de läderklädda skrikmusikerna, eller så märkte de aldrig något. Vi hade det så mysigt och till och med mamma orkade gå tre kilometer… Jag är imponerad varje gång vi lyckas få in fler än oss själva i vårt hus, men det är verkligen större än jag tror! I går var vi arton stycken och jag tyckte inte direkt att jag stördes av extrem trängsel. Alla hade en egen sittplats och mer kan väl inte krävas?
Idag fyller min syster i Skottland år (ja, det finns tre midsommarbarn i vår familj), så för att avleda dig från de läskiga killarna här ovan får du lyssna på den sång som jag starkast förknippar med min kära födelsedagssyster. (Lyssna gärna på hela Maritza Horns album Jämmer och Elände. Oslagbart i sin genre!)