I förgrunden ser du Trefaldighetskyrkan i Karlskrona, byggd av Nicodemus Tessin d.y. 1697 lades den första grundstenen till kyrkan, och 1709 stod den ”färdig”. Riktigt klar var den först 40 år senare. 1790 upplevde stan den stora stadsbranden och Trefaldighetskyrkan stod efter den med bara grunden kvar. Kyrkan räknas som ett av Sveriges främsta klassiska, romerska barockmonument. Kyrkan med tornen som du ser i bakgrunden är Fredrikskyrkan där min kör har sin hemvist. Det är inte svårt att se att den har samma upphovsman och också är byggd i samma stil. Jag älskar verkligen de här byggnaderna, de tillför så mycket till Karlskrona.
Granne med Trefaldighetskyrkan ligger en annan favorit. Inte utseendemässigt, biblioteket är en tristtråkig kåk från 1959, grå och fyrkantig. Inuti däremot, där njuter jag! Det är naturligtvis alla böcker som gör att jag trivs så bra där och ett oändligt antal timmar under trivsamma omständigheter. Just igår satt jag här och förberedde en kommunikationskurs. Det var fantastiskt att bara kunna gå och plocka upp alla böcker jag ville ha och behövde, helt utan andra distraktioner. Jag påmindes om vilken fantastisk arbetsplats det här kan vara! Hoppas jag kommer ihåg nästa gång det kan vara aktuellt.
I vårt hus har vi en fläkt i köket som slår och slår och slår. Det är ett ljud som blir mer intensivt då det blåser ute, som nu, och det är omöjligt att få total tystnad. Jag stör mig på ljudet lite då och då, men mest lägger jag inte alls märke till det. Det bara finns där i bakgrunden, precis som tjutet av min tinnitus. Det är inget som gör mig galen, men i stunder då jag är stressad intensifieras alla ljud, både huvudets och omgivningens. Lite så är det med livet i allmänhet. De flesta av oss är inte medvetna om varenda liten grej som händer i våra liv. Vi vaknar, hanterar livet så bra vi kan och så somnar vi på ett eller annat sätt. Somliga händelser sätter sig djupt i vårt minne, antingen för att de får oss att må bra, eller kanske för att de rubbar hela vår existens. Kanske ältar vi dem, vilket inte är så hälsosamt, eller så kommer de fram både vid väntade och helt oväntade tillfällen. Somligt kan vi plocka fram på beställning, kanske som snuttefilt eller som boost.
I ett amerikanskt forskningsprojekt undersöktes vilken syn människor hade på de olika veckodagarna. Teorin var att folk i allmänhet skulle vara mer nedstämda på måndagar. Detta visade sig inte vara sant. Måndag till torsdag mådde forskningsobjekten ungefär likadant. På fredagar ökade dock välmåendet, en känsla som faktiskt visade sig hålla i hela helgen. Jag kan se att detta skulle vara rätt allmängiltigt i västvärlden, förutom för människor som skiftarbetar eller jobbar helger. Själv har jag i perioder upplevt ”söndagskvällsångest”, något som lett till att jag kanske inte utnyttjade den fulla möjligheten till vila. Igår verkade Pim förstå att det var söndag. Som vanligt dök hon upp lite efter att jag hade serverat maten, sedan lade hon sig tillrätta i skydd av höbalen och skådade ut över sina domäner. Hon är mindre skygg nu och jag låter väl som en galning då jag gullar med henne. Hon uppskattar fortfarande inte att jag rör vid henne, men det kommer kanske.
Trädgårdslandet bryr sig inte om veckodagar, bara säsonger. I lilla Amsterdam ser det ut såhär nu. Jag plockade aldrig upp lökarna efter förra årets blomning eftersom jag ville experimentera lite. De moderna tulpanlökarna sägs vara slit och släng-blommor, men jag kan inte helt acceptera detta faktum. Jag satte lite fler lökar i höstas än säsongen innan, något som tydligt syns här. Om de gamla lökarna inte kommer att blomma så har de i alla fall bladen i sig. Jag ser verkligen fram emot att se hur det här fortsätter!
Jag hade en dag i eftertänksamhetens tecken. Lyssnade på tal, läste, funderade. Landade lite i min fasta och insåg att jag kommit över trötthetspuckeln. Promenerade. På kvällen gick jag på konsert, the (Un) Real Group. The Real Group bildades för 38 år sedan och sedan januari finns inga av originalmedlemmarna kvar. Jag hade inte tänkt gå, men ändrade mig i sista stund. Vi var inte jättemånga på plats i Konserthuset, men tillräckligt för att det inte skulle bli pinsamt och för att det skulle bli en god känsla där. Jag sprang dessutom på en hel del vänner och bekanta, bl.a. en körkompis från Svart på Vitt (den första grupp jag var med i efter skolkörerna) som jag inte hade sett på trettio år! Det kändes dock som om det var igår… Min recension av själva konserten är att den nya gruppen är duktig, men de är inte The Real Group. De har sitt eget sound och behöver hitta sin egen väg framåt. Jag tycker dock att de har en god grund att stå på och kan utvecklas därifrån.
På väg hem följde jag en fantastisk nymåne. Jag åkte ner till Bredaviks brygga och stod där en lång stund, lyssnade på vattnet som skvalpade och försökte vänja mig vid den nya bryggan med alla de nya båtplatserna. Det kommer att bli mycket intressant att se hur det blir med allt från parkeringar till hur mycket folk som kommer att röra sig i området med detta nytillskott. Världen förändras ständigt, ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Somligt vill man ska vara för evigt. Det nya skrämmer, men så visar det sig vara riktigt bra. Så hoppas jag det blir med detta.
Fasta har blivit ”en grej”, men är något som människor har gjort i alla tider, eller åtminstone väldigt länge. 5:2, 16:8, periodisk fasta, religiösa fastor – det finns alla möjliga sorter. Jag har i hela mitt vuxna liv fastat en dag i månaden. På senare år har jag testat lite olika typer av fasta, både ”juicefastor”, längre vattenfastor och fasta i samband med andligt retreat. Jag gillar känslan som uppstår efter några dagar då de mentala protesterna slutat. Det pratas om detox, men jag vet inte… Jag tror att kroppen är ganska bra på att ta hand om sitt skräp. Vill man uppnå en fysisk reningsprocess på riktigt behöver man ändra vanor på djupet och vänta på att kroppen hinner byta ut celler på flera nivåer. För mig är det mer en möjlighet att ställa om och städa upp, både fysiskt, mentalt och andligt. Just nu befinner vi oss mitt i den kristna fastan och jag fastar faktiskt ”på riktigt” sedan ett par dagar tillbaka. Jag hade velat kombinera det med att vandra längs Eginoleden, men tycker att det är lite för kallt just nu. Det får helt enkelt vänta lite.
Något som jag har blivit helt klar över är att vi i västvärlden överlag har ett alltför stort energiintag och dessvärre äter vi ofta mat med dåligt näringsinnehåll. Det har forskats och skrivits enormt mycket runt de här frågorna, men resultaten och rapporterna spretar åt precis alla håll. Hakar man upp sig vid någon liten detalj här kommer man att missa något där. Väldigt strikta dieter håller människor fångna och gör det svårt att hantera det sociala livet eftersom mat och umgänge är så starkt förknippat i alla kulturer. Kost är denna tids nya religion, det är inget tvivel om det. Jag läste denna artikel för många år sedan och tror att jag har länkat till den förut, men sanningen kvarstår. Om jag är god p.g.a. mina val är känslan av att någon annan är ond där. Så fort det finns alternativ finns det alltid en möjlighet att ”vi och dom” uppstår. Jag gör rätt, andra gör fel.
Härom dagen såg jag en veganvän skriva ungefär ”köttätare, sluta klaga på att vegansk mat kallas samma som någon kötträtt, jag kräver inte att ni ska kalla det ni lägger på tallriken för resultatet av mord”. Jag tänker att det måste vara jobbigt att umgås med människor som man anser har orsakat mord och gissar att det hindrar en del umgänge, men vet inte om det är så. Jag har dock en judisk väninna vars man var mer ortodox än hon själv och bl.a. därför fick de inte vardagen att funka. De hade helt enkelt olika önskemål om hur ”ren” man måste vara. Detta ledde så småningom till separation och sedan till skilsmässa.
Jason Fung är en av de mest kända fasteivrarna. I Sverige tror jag Sanna Ehdin är mest välkänd. Jason fokuserar mycket på viktkontroll, Sanna är stor i den svenska hälsobranschen och har skrivit en massa böcker med olika hälsofokus. Hennes fokus är att använda fasta som en viktig del i en hälsohelhet. De blir båda ”lite för mycket”, men så är det väl med allt. Titta på någon som är helsåld på något och plocka godbitarna för att försöka få det att funka med ditt eget liv?
Jag kommer ihåg min fräscha kollega som fastade en vecka varje vår och varje höst. Han hävdade att det var fastan som höll honom ung! När jag fick reda på hur gammal han faktiskt var blev jag chockad. Kanske hade han bara goda gener, vad vet jag? Själv gillar jag hur fasta får mig att må och det är delvis p.g.a. den här typen av historier jag kommer att fortsätta med det. Har du testat att fasta? Gillar du det eller inte?
Vill du höra världens vackraste röst berätta om en fantastisk kärleksberättelse? Då rekommenderar jag dig att lyssna då Astrid Lindgren berättar om sina föräldrar. (Klicka på länken så kommer du dit.) Så långt från dagens höga tempo, synen på kärlek och hur vi framför våra liv. Detta rör mig på djupet.
Igår kväll såg vi filmen CODA som handlar om Ruby som har vuxit upp med två döva föräldrar och en döv bror. Hon har blivit deras förlängda arm mot resten av världen. Ruby har en fantastisk röst, något som visar sig vara inte helt okomplicerat. En fin film om att bli vuxen och hitta sin egen väg, om kärlek, om engagemang, om vänskap och om en hel del annat.
Jag vet inte hur många gånger jag delat den här inspelningen, men idag måste jag göra det igen. Du väljer ju själv om du vill se på det och det hör helt enkelt hemma i det här inlägget.
Min kör-kompis pluggar till kock och jag passade på att prova hennes och hennes klasskompisars kunskap då jag tog en smarrig lunch på Östersjöskolan igår. Jag hade bokat eget bord och som vanligt kändes det märkligt att sitta och äta själv då alla andra bord upptogs av sällskap av varierande storlek. Mest märkbart var att jag åt mycket fortare än jag hade gjort om jag suttit hemma vid matbordet! Rätt vad det var fick jag syn på en annan elev, en vän till familjen som jag har gått på matlagningskurs hos. Laga thaimat på vedspis, vilken grej! D är en av de bästa kockar jag vet, hon lagar makalöst god mat. Gissar att hon styr upp med allt det teoretiska som behövs för att jobba i större sammanhang?
Den här synen har man ju sett några gånger. Yngsta dottern gick tre år på hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet, så detta var också hennes träningslokaler. Igår fick vi äta ”vårens smaker” och det var verkligen gott. En trerättersmiddag för 120 kronor är inte att spotta på i dagens samhälle, särskilt inte då allt var lagat och serverat med stor precision.
En stor grupp pensionärer har ätit vid de här övningstillfällena fyra gånger på raken. Jag blev nästan lite tårögd då jag såg och hörde någon som kunde ha varit Far be all personal komma ut för att tacka dem för deras väl utförda arbete. Jag har sett Far göra det vid flera tillfällen. Då jag var yngre skämdes jag, idag tycker jag det är en fantastisk gest! Så många i vårt samhälle utför arbeten som de aldrig tackas för och ett tack sitter aldrig fel.
Efter den goda maten tog jag en runda i vår vackra stad. Den är väl värd ett besök.
Himmel och vatten, en syn som jag aldrig tröttnar på.
Den rosa byggnaden till vänster om det gula huset i mitten är residenset. Det är Sveriges yngsta residens och stod klart 1911. Gustaf Lindgren hette arkitekten och huset byggdes inspirerat av engelska patriciervillor. Annars är herr Lindgren mest känd för de fängelser han byggde, något jag tycker är lite intressant. Residenset tillhör mina favoritutsikter. Karlskrona var vid byggets tillblivelse den svenska flottans huvudstation och residensstad, så representationsvåningen är tydligen väldigt påkostad. Ulrica Messing är numera Blekinges landshövding och jag gissar att hon bor i residenset? Jag har dock aldrig sett henne ”pa staun”. För mig kommer Camilla Ohdnoff för evigt vara Blekinges landshövding. Hon innehade denna position från 1974 till 1992 och var Sveriges första kvinnliga landshövding, så jag trodde väl att hon skulle vara kvar då vi flyttade ”hem” 2016. Så var det alltså inte.
