21 feb

Tallulahs hjärta.

Ikväll blev nu vantarna ”Tallulahs hjärta” ur Stora vantboken av Jorid Linvik klara. De är en present till yngsta dottern för att hon tog körkort för ett tag sedan. Tala om projekt med lång startsträcka! Fem år tog det från bok och tanke till färdiga vantar. Nu återgår jag till strumpor i randfärgat garn i ett tag, men det här var inte mitt sista tvåfärgade projekt.

07 feb

En sådan dag.

Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här

15 jan

Citat med omoderna pennor.

Det var så länge sedan jag skrev kalligrafi att det inte blev bättre än såhär ikväll. ”Jaja, men nu blev det så”, som Carina Berg skulle ha sagt. Inte blev det heller så ens från början. Nejdå. Jag skrev om citatet fem gånger innan jag fick till det här halvkassa resultatet, men då bestämde jag mig för att det fick vara nog. Nu börjar jag släppa det krampaktiga taget om pennan och skrapar inte heller med mig pappersfibrer av det hårda trycket.

Det här citatet har jag inte ens komponerat själv. Jag har bara härmat Lindsey på The Postman’s Knock. Trots att jag är femtio och borde kunna hitta på grejer själv kan det vara svårt att komma igång när man inte skrivit något med den här typen av pennor på länge. Eller skrivit med något slags pennor över huvud taget, om sanningen ska fram. Och det ska den ju.

Jag älskar verkligen kalligrafi! Jag älskar känslan av att plocka fram min låda med bläck och spetsar och trasan att torka av spetsarna med efter utfört arbete. Jag älskar att få till ett helt projekt som inte får en bläckplump när man har två bokstäver kvar, eller kanske lägger handen i den halvtorra skriften för att man glömt bort att man inte skrivit med en Ballograf bläckpenna. Det är svårt att hålla sig och många projekt har blivit förstörda då jag envist försökt sudda hjälplinjer innan projektet har hunnit torka över natten eller kanske slarvat till det då jag skyndat på mot slutet då koncentrationen har trutit. Nu ligger en hög riktiga foton, sådana där som har trollats fram ur datorn, som ska skickas till människor för att påminna om tider då man fick träffas, se varandra i ögonen och kanske till och med kramas. ”Det kommer en tid efter denna tiden.” Det lönar det sig alltid att träna, både det ena och det andra, om man vill bli bättre. Just ikväll orkar jag inget mer, men imorgon ska jag skriva adresser vackert på kuvert och stoppa i fotona för vidare transport mot människor jag saknar.

12 jan

Vante no. 1 klar!

Ja, alltså, jag förstår om du suckar nu. Men åh, det här är väl ändå ingen stickblogg? Jag har mest stickat på mina lediga stunder för att åtminstone få till en vante och idag nådde jag mitt mål! Tummen blev inte perfekt då jag gissade lite på avmaskningen. (Markeringarna för var och åt vilket håll avmaskningen skulle ske var i samma färg som mönstret, så de syntes så klart inte.) Det blev halvbra. Eftersom jag fick riva upp halva tummen när jag var nästan färdig första gången bestämde jag mig för att landa i att detta faktiskt är ett förstlingsverk. Vanten är ändå rätt fin. Lagom för mig, lite för stor för dottern som jag hade tänkt skulle få detta par. Jag får trycka ihop dem när jag blockar…

Med detta vill jag bara peppa dig som kanske har ett mål som känns ouppnåeligt! Det går. Carry on!

09 jan

Min mönsterstickade halva vante.

Jag fick lägga undan vanten lite då det blev för träligt med stickor som gled ur maskorna och jobbigt att hålla reda på vilken rad jag var på. Efter att ha tänkt lite mer ingenjörsmässigt kom jag fram till att lösningen låg i att kopiera mönstret och uppfinna en mönsterlinjal (en magnetlist på framsidan som hålls på plats med ett par magneter på baksidan). Nu är jag igång igen!

31 dec

Sista dagen på året.

Makens mormor Britta stickade dessa vackra vantar till mig då mitt förra par hade stulits i en bokhandel i Philadelphia. Detta par har aldrig varit riktigt lagom tyvärr, men jag har använt dem ändå. Nu är de håliga tummarna stoppade och vantarna har givits bort till en mycket glad dotter.

Själv har jag äntligen tagit mig för att mönstersticka ett par vantar. Ja, eller jag har åtminstone stickat början på en tvåfärgad vante. Det här projektet blir spännande. Det osar i mitt huvud kan jag säga…

Jag vill önska dig ett fint slut på 2020 och ett riktigt bra 2021! Vem vet vad detta år för med sig?

30 dec

Soluppgång.

Sockervaddsludd och krinolinfluff,
Pasteller som tar plats och fyller sinnet med ro
Vi bidar vår tid
Väntar på det nya, kanske något magiskt rentav,
Medan tiden rinner
Stunden fångas av ivrigt greppande fingrar som samlar på minnen
Nu. Nu. Nu.

Ett nytt år

Vi skriver bokslut och väver drömmar
För dagar som ännu ligger framför oss
Och så går livet

09 dec

Smällkarameller och nejlikapelsiner.

Här har du två pyssel som alltid finns med till jul här hemma. Jag gillar de mindre smällkaramellerna utan inblandade toarullar. Doften av nejlikor och apelsiner är otroligt hemtrevlig och säregen. Vilka julpyssel är dina favoriter? (Dessa är alla dotterns skapelser.)