24 Mar

Hipp, hipp, hurra!

Grattis till älsklingen som idag fyller  lika många år som sin skostorlek. Han ligger bara några månader framför mig, men har många fler gråa hårstrån än jag. Han är dessutom lite visare på vissa plan och lite dummare på andra. Än jag, alltså. Vårt team brukar funka rätt bra tillsammans. Han puttar, jag stoppar. Han rättar i leden, jag fluffar. Bra så. Hur har du det med din livspartner? Är ni som två kloner eller kompletterar ni varandra med olika egenskaper?

När jag fyller 43 i oktober vill jag vara i lika bra form som då jag var 41. Det låter väl som ett bra mål? Jag har insett att mål som ”se ut som Demi Moore” (fast det vill jag ju inte) eller ”vara lika vältränad som Wanja, 76” inte går att leva upp till. Fast jag blir ruskigt inspirerad av Wanja och kan säga ”kan hon så borde väl jag kunna bättre än jag kan idag”. Det låter som ett bra och görbart mål. Här är inspirationsreportaget om Wanja. Se det! Kanske blir du lika inspirerad som jag.

Födelsedagen har firats med kycklinggos hos grannarna, middag på Tucanos med familjen och tårta med vännerna här hemma. Finfin födelsedag tycker jag, fast den inte ens var min.

På väg hem från kycklingarna fick vi med oss nyvärpta ägg från de äldre hönorna i hönshuset. Vita, bruna, gröna och blå, alldeles fantastiskt vackra! De blå och gröna nändes vi inte använda, men de vita och bruna åkte i tårtsmeten. Mormor Brittas tårta blev kanske ännu lite godare än vanligt. 🙂

Hoppas att det blir ordning på min bloggserver på måndag, för annars måste jag nog byta. Allt går så långsamt nu och jag har varken tid eller lust att sitta och vänta. Mitt bloggande ska gå snabbt och smidigt för att funka för mig. Jag återkommer i alla fall. Var så säker på det.

25 Apr

Om att vara den ena eller den andra.

Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!

Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?

Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?

Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…