15 mar

I morgon är en annan dag.

Så här har jag känt mig idag:

Efter ett underbart sommarväder (20°+, fantastiskt, fast jag sov mest inomhus trots det) och en del trixande och knipsande kommer jag att känna mig så här i morgon:

I går träffade jag en tjej som hade min syrras kompis Tone Jacobsen som TA (teaching assistant). M  jobbar i familjeföretaget och lär ut dans till high school-ungar. Tone är glassig kändis i Norge. Båda verkar ha fått det rätt bra.

Dagens country: Tim McGraw, Taylor Swift och Keith Urban i Highway Don’t Care. De spelar den om och om och om igen här. På typ alla radiokanaler. Jag är så snurrig så jag orkar inte leta upp något nytt och spännande. Men du, jag tänker på dig!

13 feb

Vad är en vänskap?

Om lite mer än några dagar fyller en fin vän år. Vi hamnade bredvid varandra den där första, skakiga dagen på gymnasiet och fortsatte sedan hålla ihop i tre år. Å var min idol. Maken till ödmjuk, trevlig, smart, rolig och snäll människa är inte lätt att hitta. Tyvärr ställde geografin till det och vi hamnade på olika ställen i Sverige. Å träffade en matchande skånepåg och blev kvar i Skåneland. Själv hamnade jag någon annanstansar och vi har tyvärr inte träffats särskilt ofta de senaste tjugo åren. Skulle jag skriva en lista på människor som betytt mest för min utveckling skulle hon ändå hamna långt uppe i toppen! Varför?

Hon är smart, men fick mig aldrig att känna mig dum.
Hon visade mig vad målmedvetenhet innebär.
Hon hade ”jämt” alla rätt på proven, peppade och hejade på, men var alltid ödmjuk.
Hon delade min passion för musik och turligt nog hade hon också en storasyster med god musiksmak. (All you zombies, visst var det tips från A? Och Simon & Garfunkel…)

När jag har talat med mina barn om vikten att välja rätt vänner är det Å som jag har berättat om. Nu för jag vidare det här till dig också. Om du omger dig med människor som dränerar dig är det kanske dags att du ger dig ut på Å-jakt? Jag är oändligt tacksam för mina vänner, både de som är nyare bekantskaper och de som har funnits med mig under längre tid. Och du, kära BFF, den här är till dig.

Förresten hade du fått en semla i kväll om du hade kommit förbi. Fulare än några andra jag gjort, men grymt goda. Våra vänner fick en omgång de också. Jag hoppas de blev nöjda. (Och så hoppas jag att du inte blev illamående av ännu en semlebild. För oss stackars utlandssvenskar som får gå igenom vissa procedurer för att få till det där som alla andra tar för givet är det dock en bedrift varje gång vi lyckas!)

12 feb

Har du gjort någon glad idag?

Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vill påminna igen. Jag fick lite nätkärlek idag. Jag misstänker vem som skickade meddelandet och trots att det var förkomponerat kändes det härligt och väldigt speciellt för mig. Ett kärleksfullt, anonymt meddelande i inboxen är faktiskt lika uppfriskande som en påse lakrits. Detta bevisar återigen att det är tanken som räknas. Att glädja sina medmänniskor behöver inte kosta pengar, bara lite omtanke och kärlek. Stort tack också till svärmor som skickade svenska inredningstidningar som kommer att glädja många svenskar här i trakten innan de är sönderbläddrade!

I går var vi hembjudna till våra grannar. Vi rådiggar dem! De har fem vuxna barn och nio barnbarn, men både jag, K och barnen tycker de är väl värda att umgås med. Vi blev bjudna på en fantastisk, skandinavisk måltid och trevligt sällskap, men vi fick också vara med på deras familjekväll. Vi fick lyssna på Alex Boyé, det brittiska popsnöret som flyttade till Utah och blev en exotisk fågel i musiklivet här. Han sjunger här tillsammans med Carmen Rasmusen en psalm med bästa texten någonsin. Oavsett om du är religiös eller ej tycker jag att du ska ta dig en minut och läsa igenom den. Efter att du har gjort det tror jag att du också känner för att hjälpa någon, eller göra någon glad.

1. Have I done any good in the world today?
Have I helped anyone in need?
Have I cheered up the sad and made someone feel glad?
If not, I have failed indeed.
Has anyone’s burden been lighter today
Because I was willing to share?
Have the sick and the weary been helped on their way?
When they needed my help was I there?

[Chorus]
Then wake up and do something more
Than dream of your mansion above.
Doing good is a pleasure, a joy beyond measure,
A blessing of duty and love.

2. There are chances for work all around just now,
Opportunities right in our way.
Do not let them pass by, saying, “Sometime I’ll try,”
But go and do something today.
’Tis noble of man to work and to give;
Love’s labor has merit alone.
Only he who does something helps others to live.
To God each good work will be known.

Text and music: Will L. Thompson, 1847–1909, alt.

Ps: TIPS! Se till att luncha med någon som är glad och fin och uppiggande någon dag den här veckan. Sushi med fina T i går. Ny energi och vänskap är viktigt för själen…

15 jan

De bryr sig.

Mitt i matten (dotterns lektion, alltså) ringde vår granne och undrade om hon inte kunde göra något för mig. I kväll kom en annan vän över med en tallrik chocolate chip cookies. Otroligt! 2,5 veckor senare och folk tänker fortfarande att de kanske kan hjälpa till. Det känns skönt tycker jag. Det jobbigaste med flytten är ju faktiskt förlusten av de som fanns nära hemma. Det är klart att Skype och mejl är okej, men barnen saknar sina vänner. Jag också. K umgås ungefär på samma sätt med sina gamla vänner som förut, så han tycker nog inte det är lika svårt. Nåja. Det löser sig. Och att det finns vänner som trollar fram kakor utan att man har bett om några känns helt okej!

Ps: When all else fails, lägg dig på spikmattan en stund. Det hjälper.

27 mar

Kan man resa sig igen?

Jag är nu inget fan av Toasten Flincks bidrag till Melodifestivalen, men titeln har bitit sig tag i mig. Den här hälsningen skickade jag till någon som jag tänkte kanske kunde få lite ny energi av den. Ibland behövs det något litet, andra gånger räcker inte ens allt man har. Jag och L pratade idag en massa mellan jobbdiskussionerna om allt mellan himmel och jord. Vi konstaterade att det går att komma igen och resa sig också från saker som från början kan verka allt för överväldigande. Med rätt stöd och inställning går det att komma ganska långt. Jag vill vara som min farmor när jag är över nittio. Tacksam och förnöjsam. Måtte jag låta bli att lägga offerkåpan över mina axlar!

I går träffade jag min barndomsvän. Det är härligt att kunna plocka upp tråden där man lämnade den senast, även då det gått många månader. Vi hann luncha, avhandla både det ena och det andra, gå en riktig shoppingrunda och bestämde till och med ett preliminärt datum för den sommarträff som vi brukar klämma in tillsammans med ett par andra klasskompisar. Jag gillar att vara en ”personal shopper”. Det kan man inte tro om man tar sig en titt på mig då jag inte har så lätt att hitta (eller betala för) kläder i min stil. Att hitta rätt plagg och färger till någon annan däremot, det tror jag att jag har blick för. Det är som att göra kort eller scrapsidor eller vad det nu är. Man tittar på detaljer och helhet, färgerna spelar en otroligt stor roll och det måste kännas rätt. Det är jättekul hur som helst!

Jag är som ni som brukar läsa här vet en synnerligen känslomässig människa. Att hitta min egen röst och våga lita på den, det har tagit sin tid för mig. Nu har jag, eller vi, tonåringar här hemma. De är inte barn och inte vuxna. De förlitar sig fortfarande helt på oss, men har samtidigt börjat söka sig utåt och provar så klart sina vingar. Sonen håller på med sitt gymnasieval. Milda makaroner! Det är inte lätt, kan jag säga. Som föräldrar har vi ett ansvar att guida och leda rätt, men har vi rätt att döda drömmar och ambitioner? Hur många föräldrar lägger inte över sina egna drömmar och ambitioner på sina barn? Eller tror att deras barn är precis som dem? Eller tror att det bara finns en väg som är rätt? Hur som helst kommer det att kännas väldigt bra den dag gymnasievalet är klart och sonen har blivit antagen till ett program, förhoppningsvis ett där han kommer att känna sig hemma, ett ställe där han kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar och där det finns vänner och vuxna som också hjälper honom framåt.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar vår skottis. Jag hade älskat honom ännu mer om han själv hade grävt lite på några väl valda platser i trädgården. Om jag nu visar en smickrande bild här i bloggen kanske han (inget genussnack, den här skottkärran är maskulinum) sätter igång och överraskar mig alldeles på egen hand!