03 mar

Hej, hej på dej!

Här hemma fortgår livet medan en torr krans på dörren påminner om dagar fyllda av energi, snö och skidor. Jag börjar längta efter att ställa upp dörrarna för tvärdrag, storstäda i varje vrå, tvätta fönster och skura verandan! Det är allt annat än städat här hemma. Det är inte rörigt, men det är inte RENT. Det känns som när jag stoppar ner handen i handväskan och möter en kletig Läkerol som någon gång trillat ur asken och sedan grottat in sig i fodret med hjälp av luftfuktigheten. Först ska det dock bli mer vinter med lite fler minusgrader. Jag ska däremot försöka få fler fröer i jord, så visst är våren i startgroparna!

Igår eftermiddag kom vår tyska bonusdotter på besök. Hon har fortfarande pojkvännen kvar i stan och de får sitt distansförhållande att funka riktigt bra. Till sommaren blir det studenten för den unge herrn och försiktiga framtidsplaner innehåller ett liv tillsammans på lite närmare håll. M går en gymnasieinriktning med mycket pedagogik och psykologi, så vi har många spännande samtal!

Det känns kanske lite överflödigt att lägga upp en bild på en prinsesstårta, men precis som jag berättade igår stod ”massipantåta” på bjudmenyn jämte urgod kycklingpaj (utan paprika, vägrar 130 kr/kg). Här på ön bjuds inte marsipan som man ska kavla ut själv, utan man får nöja sig med färdiga lock. De är aldrig särskilt fina, utan lite randiga och ofta blir det hål i ofrivilligt gjorda veck. Så var det till exempel igår, så jag fick uppfinna en lite märklig dekoration för att täcka för grädden i revan. Smaken var det dock inget fel på! Lätt botten (till just tårtbottnar funkar glutenfritt mjöl perfekt), hallonsylt som vunnit Bäst i test (ICA), gräddig vaniljkräm och fluffvispad grädde! Jag ser fram emot dagens rester, för precis som det brukar bli med grytor är prinsesstårtor mycket godare dagen efter.

Torsdagkvällar bjuder på körsång och Karlskrona i kvällsskrud. Gårdagens repetition var intensiv, men i vanlig ordning så livgivande! Vi gnider och gnetar just nu. Poulenc är inte helt lätt att ta sig an, så vi får öva mycket hemma på egen hand med stämfiler. Det är ändå roligt att se hur utveckling sker även för en gammal tant som jag. Sådant som kändes svårt för ett halvår sedan känns nu mer självklart och betydligt lättare. Att våga lita på sig själv och sin tonsäkerhet kräver jobb och en viss våghalsighet. Som vår kördirigent brukar säga: ”Hellre högt och fel, för då kan man göra något åt problemet”. Efter musiken blev det Annie Ernaux i lurarna. Till nästa bokklubbsmöte ska vi läsa Min far och Kvinnan. Jag är nästan klar med den första och har verkligen gillat vad jag hört så här långt. När det gäller Nobelpristagare är jag ibland lite försiktig i min förväntan eftersom alla verkligen inte bjudit på särskilt fantastiska läsupplevelser.

07 nov

Minneskonsert, I can see the light.

Vilken kraft det finns i musik, vilken tröst den kan ge. Vår minneskonsert fyllde Fredrikskyrkan till sittplatser på golvet.

Vid sådana här tillfällen kan jag bli så uppfylld att jag bara vill sluta sjunga och lyssna, få vara med i upplevandet mer än i utövandet. Jag är mest glad över att jag inte började gråta i år. Det har annars hänt förut.

Flera av de stycken vi sjöng på svenska finns inte på Spotify, så de finns inte i den här listan. Här har du i alla fall musik för sorg och tröst.

02 okt

Stickjunta med utsikt över hårt arbete.

Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.

Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.

16 sep

Musiken i mitt hjärta.

Jag älskar verkligen tiden jag tillbringar tillsammans med Fredrikskyrkans Kammarkör. Människorna, musiken, samhörigheten, rummet, utvecklingen… 2021 års finaste stund går kanske inte att bestämma, men en av dem var minneskonserten i samband med allhelgonahelgen. Nu har repetitionerna för årets minneskonsert dragit igång och jag njuter. Den här helgen övar vi lite mer intensivt, men umgås också mer privat. Körsången är så viktig i det svenska samhället, men också andra ställen där man känner gemenskap. Alla gillar ju inte att sjunga, hur nu det är möjligt… 😅

10 jun

Födelsedagar och köravslutning.

Vi är mitt uppe i ett evigt firande! Det är roligt, men kräver viss planering och lite finlir. När ska man till exempel passa in dusch och sminkning om man inte vill dyka upp i morgonrock till något event? Det låter som en simpel uppgift att lösa, men det är det inte nödvändigtvis. Åtminstone inte om det är annat som kräver lite mer hårdföra arbetsuppgifter och ett svettigt handhavande som ska klaras av innan man vill stå där utan att se ut som man precis har stigit upp ur sängen.

Den här donnan har nu passerat sin nionde årsdag. Hon fyllde år igår och firade med hosta hela natten, så hon fick stanna hemma från skolans härliga sommarutflykt. Trist naturligtvis, men vad gör man? Av oss fick hon lite att roa sig med i alla fall. En skrivbok, kalligrafipennor och blyertspennor att teckna med. Damen i fråga har redan koll på hur man skriver med stil, så jag gillar att uppmuntra detta. Mer kalligrafi till folket!

Lillebror hade den goda smaken att vänta in sin ankomst den där sommaren för fyra år sedan, så han fyller år idag, dagen efter storasyster. Jag passade på att fira honom lite i förskott eftersom jag var på plats och har svårt att komma ifrån idag. Ett klassiskt fiskspel visade sig funka utmärkt om han bara fick fiska i lugn och ro. Med tävlingsmoment inblandat blev det mer hetlevrat där i köket! Kanske funkar det bättre idag när han faktiskt har fyllt fyra år och därmed har nått en långt större mognad?

Efter firandet var det dags att åka och hämta maken som skulle få agera kock och diskpersonal under ”min” körs avslutning i Bredavik. Vi var där i onsdags och ställde iordning inför studentfirande som ska gå av stapeln idag, men det var nu ännu finare där än då vi åkte hem. Syrran hade nämligen stannat kvar och gjort fantastiska blomuppsättningar. Den här stolen och lådan stod innan i vår lada och såg skabbiga ut, men med syrrans blick för skönhet blev de grunden till ett vackert blomsterstilleben.

Sista bordet (eller första) är inte med i bild, men det var dukat till 21 personer. Jag hade preppat maten och maken stod för lagandet. Det blev så trevligt! Perfekt sommarkväll utan blåst, vad kan mer önskas? För några dagar stod det i väderappen att vi skulle få regn, så detta var långt bättre än jag ens kunde hoppas på!

Dagen till ära passade vi på att byta namn. Vår boss Justin har länge pushat för att vi borde byta från motettkör till kammarkör då det är mycket mer passande för vår repertoar. Sagt och gjort! Så heter vi nu. Vår äldsta dotters supersnygga logga är fortfarande med, men nu med uppdaterat namn.

Tyvärr saknar vi några av våra sångarvänner här, men de flesta av oss var på plats för att fira ett verksamhetsår som gått från COVID-restriktioner till härlig sångarglädje hela våren. Nu är det sommarlov! Under tiden är det är bara att hålla igång stämbanden så kommer vi igen när barnen börjar skolan igen.