Någonstans på vägen har jag dragit på mig någon bacill, för jag är helt sänkt. Har en diger lista att beta av i trädgården, men har halvsuttit i sängen och snutit mig mest hela morgonen. Vitlök ska ner i jorden, dahliorna har renplockats och är uppe men ska skakas av, märkas upp och transporteras tillsammans med pelargonerna till Bredavik, jag har lite blomsterlökar som ska ner i gräsmattan och så vore det toppen om jag kunde hälla ut innehållet i några fröpåsar så jag får fler plantor att sätta i perennrabatten till våren.
Pelargonerna fick en sista frisering med bortplockning av alla fula blad och rensning av alla blommor och knoppar. Det känns som ett helgerån, men är bra för dem nu när de bara ska vila och återhämta sig hela vintern. De får en sista skvätt vatten, sedan vattnar jag knappt alls förrän det är dags att väcka dessa skönheter till liv nästa vår.
Vår gräsmatta ser ut som en berg- och dalbana för minioner. Den är lite för ojämn för vår smak, men just nu får det vara. Kanske blir det en liten renovering så småningom. Brorsan kom och körde över allt en sista gång för hösten med åkgräsklipparen, så nyfriseringen gör att det ändå ser mer välvårdat ut. Trots en omgång frost har trädgårdslandet fortfarande mycket att ge. Kålen mår bra efter den kyliga behandlingen och selleri, morötter och en del annat ska tydligen smaka bättre efter en köldknäpp. Orkar jag ta mig ut ska jag hämta ett huvud broccolo i landet och ångkoka, äta med smält smör och flingsalt till lunch, njuta av allt som gått bra för planttanten i år! Det har varit en finfin säsong och jag är mycket tacksam över att framstegen varit flera än bakslagen. Jag lär mig så mycket hela tiden.
Målet för dagen är att åtminstone klä mig. Jag har druckit tre muggar örtte av olika slag, men känner mig mer kissnödig än pigg efter den behandlingen, hehe. Lyssnar på soft musik och samlar kraft, funderar över vilken salva som passar bäst att lugna huden runt mina röda näsvingar. När allt detta viktiga är avklarat blir det kanske ändå lite jobb avklarat. Tur att jag inte har något värre att ta mig an. Ta hand om dig, hör du!
Jag har haft en förkylning lurande i några dagar. Vår kördirigent var sjuk i torsdags, så det blev ändå ingen repetition. Lika så bra. Igår hostade jag hela dagen, men imorse kände jag att det har vänt utan att riktigt bryta ut ordentligt. Skönt! Den här tiden på året blir ju alla sjuka (av olika anledningar). Jag passade i alla fall på att jobba på med det som behöver tas om hand innan regnet rullar in efter helgen. Ja, eller om det blir något regn återstår att se, men de har lovat en hel del.
Dessa dahlior! De är lite petiga och tåler ju inte hur mycket som helst. Frosten är största fienden och man måste komma ihåg att ta upp dem för vinterförvaring. Tvestjärtarna älskar dem och rådjuren har varit och knaprat på dem de också, kanske i brist på annat? Egentligen tåler de ganska styvmoderlig behandling, men levererar mycket bättre då de får mycket näring och vatten. De är i alla fall några av mina favoritbukettblommor och jag använder ofta de lite flådigare versionerna som solitärer.
Min syster försådde dessa vackra jätteastrar och jag är helt kär i dem! Vill ha en hel bukett full nästa år, gärna i matchande mjuka färger. De här står i vår stora zinkbalja och jag tror egentligen att de vuxit sig ännu större på friland.
Många tycker att höstanemon är ett ogräs och försöker hindra dess spridning, men ser de inte skönheten?! Jag älskar dem verkligen. Min lilla planta har blivit illa behandlad i år, men jag hoppas den kommer igen med stor kraft nästa år. Så fin, både i form och färg.
Vårt fåniga växthus har helt blåst sönder. Inte ställningen, men plasten. Ställningen behåller vi så kanske vi kan få till någon praktisk lösning till nästa år, men samtidigt är vi tacksamma för vilken hjälp vi fått till stor skörd av allt från physalis till paprika. De här gula paprikorna har fått stå kvar ute, men jag ska nog plocka in dem så de får mogna klart inomhus.
Förra årets pumpasuccé har dessvärre inte upprepat sig. Jag hade inte lika många plantor och näringsvattnade inte tillräckligt länge. De här minisarna blev dock jättefina och jag kan nog se till att alla syskonbarn får sin egen pumpabebis.
Den del av kyrkogården som mammas grav står på ska helrenoveras. Nya häckar, bevattningssystem och allé, tanken är att det ska bli vackert här. Det ser jag fram emot!
Min syster fyllde i guldet på mormor och morfars gravsten för många år sedan och nu var det dags igen.
Motivet vågade jag mig inte på då solstrålarnas spetsar kräver millimeterprecision, men visst blev det ett lyft?
Jag fyllde också i mammas namn med permanent akrylfärg, för nu när det har gått några år har texten liksom blivit ett med stenen. Precis som med motivet på den andra stenen vågade jag inte riktigt ge mig på datumen med färg. Jag kanske bara behöver fixa en finare pensel så ska det nog gå! Vill bara inte förstöra något. Nu kan folk hitta till mammas sten, något som inte varit helt lätt om man inte redan visste var den stod någonstans.
Hemma har det blivit höst i den stora byttan också. Jag gillar att den får vara med i olika skepnader genom årstiderna och är tacksam för min systers inspiration. Hon har det så vackert på sin innergård inne i stan! Det är som en liten oas bakom det höga träplanket.
Jag fick en förlängd prenumeration av Land av kära svärföräldrarna. Älskar den här tidningen som alltid bjuder på spännande artiklar, inspirerande recept och handarbeten. Jag måste vara deras exakta målgrupp…
För ett tag sedan satte jag mig för att räkna ut hur mycket det kostar att baka själv och om det lönar sig nu när maten har blivit så dyr. Det landade på 1,20 kr/fralla, så visst lönar det sig! Detta trots att elen är så dyr, ännu mer om man passar på att använda ugnen då den ändå är igång. Det är nämligen uppvärmningen som kostar mest.
Det kan hända att någon skrattar åt att jag väger degen, men jag har kommit fram till att det verkligen är värt det. Så här gör jag naturligtvis inte med vanliga kardemummabullar eller liknande, men då jag alltid bakar brytfrallor blir det både snyggare och jämnt bakat då alla bullar är lika stora. Jag skyller på min äldsta moster som fick mig in på denna väg, men är samtidigt tacksam. (Alla har sina konstigheter, inte sant?) Jag äter ju inte ”vanligt” bröd, men nu har maken styckfrysta frallor och kan njuta av smaken av nybakat så fort han behöver eller vill. Har du gjort någon särskild åtgärd med anledning av de ökade kostnaderna runt omkring oss?
Augusti bjuder på bokeh, första morgonen då jag inte längre öppnar verandadörren i köket direkt då jag går in i köket för att koka vatten till morgonkoppen te, solnedgångar som går i ljuvliga färger värdiga själva Tricia Guild, skördefest, dahliaexplosioner och helt vanliga drömmar. Lagom till att det var dags att gå och lägga sig igår kväll ringde yngsta dottern och berättade att hon förlorat sitt andrahandskontrakt då det tagit slut mellan hyresvärdinnan och hennes pojkvän. Hyresvärdinnan var så ledsen, både för sin egen och dotterns skull. Det finns papper på tre månaders uppsägning, så egentligen hade dottern kunnat bo kvar. För ett par dagar sedan fick hon dock erbjudande om att dela lägenhet med några vänner, så det gick snabbt att lösa den uppkomna situationen. Jag och maken åker upp för att agera flytthjälp nästa vecka och förhoppningsvis blir detta bara ett litet gupp i vägen istället för något som hade kunnat leda till mycket stress och oro.
Detta är en för året ny dahlia. Jag köpte Polka Anemone efter att ha sett en så ljuvlig bild, men hade inga större förväntningar efter mina upplevelser med de andra superspecialdahlior jag satt de senaste åren. De är alltid sådana primadonnor, precis som moderna tulpaner. Något blev dock rätt för den här. Seg i starten, men den levererar nya blommor på löpande band och fortsätter förhoppningsvis ett tag till.
Pizzadegen vi hittade till Bredavikspizzorna går bra att frysa då degbollarna är färdigjästa. Efter lite vanlig elugnspizza med botten upphämtad ur frysen häromdagen blev det en deg kvar som jag lämnade kvar att jäsa i kylen ännu en natt för att se om det skulle gå att göra något som skulle likna surdegsbröd på denna långjästa deg. Jag körde in en termometer för att mäta upp 96°C och maken fick agera testpilot då minibrödet var färdiggräddat. Han blev väldigt nöjd med resultatet och jag måste säga att det både luktade och såg mycket delikat ut. (Vi har redan testat att göra vitlöksbröd liknande naan med denna deg och det går också jättebra.)
Vi har ett helt gäng påsar snålröra från förra året kvar i frysen. Den smakar fortfarande bra, så jag gör ingen ny. Årets projekt blir istället frysa in hela tomater. När jag behöver tomater till såser och soppor framöver kan jag bara ploppa ner dem direkt från frysen i hett vatten, vänta en stund, ta bort skalen och hacka. Perfekt ju! I år ska jag också frysa zucchini. Vi får väl se om det är något som går åt i vinterns matlagning.
Brorsan behövde lite stöttning då han skulle planera sin flygtur och tog hjälp av den mer erfarne svågern. De satt där och svängde sig med konstiga uttryck och förkortningar, men verkade ha koll på läget. Det ska räknas på sidvind och avstånd och annat, flyga är inte något man gör utan god planering.
Jag plockar björnbär varje dag, men bara tillräckligt för att äta till efterrätt eller mellis. Inga bär befinner sig i frysen ännu eftersom jag inte har samma uthållighet som yngsta dottern. Hade hon varit hemma hade vi med säkerhet haft flera liter i frysen redan! Alltså, varma björnbär är något av det godaste jag vet numera. Konstigt egentligen, för när jag var yngre gillade jag dem inte alls.
Nu när det här blogginlägget redan handlar så mycket om sådant som folk på landet kan ägna sig åt måste jag klämma in gårdagens lagning. Ett av de gamla fina barnlakanen från Bredavik hade hål i sig och riskerade att åka ut ur linneskåpet. Jag tog hem det och lagade genom att nåla fast en bit lakansväv på undersidan, lite större än hålet, och sydde sicksack fram och tillbaka tills det såg bra ut. En sådan här lagning är inte skön att behöva ligga på. Jag är helt för att vårda sina textilier, men hade hellre använt lakanet som lakansväv för kommande projekt om hålet inte hade varit placerat så nära kanten. Nu håller det dock ett tag till.
Den här härliga retropläden köpte jag på loppis, men glömde i stunden att de där gamla malbehandlade plädarna kan vara behandlade med DDT. Jag skrev därför till textilmuséet i Norge som vet mer. Dessvärre hade jag rätt i mina antaganden och då muséet inte har pläden i denna färgsättning får den kanske åka hem till Norge igen.
Efter alla timmars jobb i trädgården är det viktigt att också njuta. Inte för att trädgårdsvård inte kan vara njutbar, jag plågas ju inte precis av jobbet där. Det visuella får dock inte ta så mycket plats då jag vattnar och rensar ogräs. Rundorna i trädgården i solnedgången är därför ren och skär njutning. Solrosorna som växer i rabatten har hamnat där av sig själva och jag har inte haft mage att flytta på dem trots felplaceringen. Jag längtar efter nya solrosfält och kommer kanske ihåg att sätta fröer till ett sådant någonstans nästa år. Vi får väl se.
Nej, jag vet. En telefonkamera kan inte fånga verklighetens skönhet, men jag blir så glad av denna påminnelse. Vilka kvällar vi har! Tack livet.
Idag åker jag till Malmö. Det är dags att fortbilda mig, den här gången gällande PTSD (post-traumatic stress disorder). Jag har följt Jeanette Niehof (ViduNova) under en tid och är mycket intresserad av hennes erfarenheter och hur hon tar sig an traumatiserande händelser. Att jag dessutom får hänga med lillasyster, svåger och fin vän blir en trevlig bonus.
Jag tror att vi har plockat klart svamp för i år. Fin skörd! Blek taggsvamp förvälldes och ligger i frysen, trattisarna fick sig en omgång i en riktigt effektiv, kul och billig tork som inhandlades på Jula för en (alltför?) billig peng. (Tack för tipset, brorsan!)
Tänk ändå så fint att vi kan njuta av höstens fröjder också under den mörka, kalla vintern! Ser fram emot mustiga grytor med mycket morötter, lök och svamp.
Fascinerande grej och mycket användbar! Ska se om vi kan torka lite päron också. Bredavikspäronen är så goda och det känns dumt att låta dem förfaras. Torkade äppelskivor från Utah från 2015 åts så sent som i våras och de smakade hur gott som helst.
Slutligen en titt på de vackra skönheterna som glatt oss så i trädgården i år! Det har verkligen varit gynnsamt för dahliorna och jag hoppas kunna dela på många knölar och dela ut lite bland släkt och vänner. Tittade lite extra på grannarnas dahliaslänt i Bredavik igår. Den är helt fantastisk, mängder av färger och mycket lummig. Grannarna är duktiga på att sköta sin trädgård med allt från gallring till vattning och ett bra exempel på att om man vill ha något riktigt fint så kostar det. I odlarsammanhang går det inte att komma runt sol, näring och vatten! Jag hoppas kunna sätta fler av dahliorna på friland nästa år. De krukodlade blir helt enkelt inte lika rikblommande och angrips mycket lättare av ohyra. Ja, men då så. Dags att dra söderut. Ha det fint!
I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)
Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.
Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.
När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!
Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!
Den lilla stjärnpelargonen överlevde knappt förra sommaren, men den verkar må riktigt bra i år! Jag visste inte ens att blommorna ser ut såhär, nästan som Gränna polkagrisar. Inte är de särskilt vackra, men onekligen roliga.
Några som jag däremot tycker är vackra är tulpanerna i Iittalavasen i köket. Alla kommer från våra rabatter och hade alltså överlevt ända tills jag kom med kniven. Idag fångade jag ett rådjur mitt i akten – han hade hunnit halshugga ett gäng blommor i stenmursrabatten, så jag hade väntat lite för länge med tredje omgången Trico Garden. Den rackaren hade åtminstone sparat de allra tjusigaste fyllda godingarna, så jag är tacksam.
I grindstolparna står minipåskliljorna från bröllopet kvar och blommar helt fantastiskt. De var väldigt prisvärda! Det tråkiga med hårt drivna växthusblommor kan vara att de blommar över innan man hinner säga ”grisfis”, men jag tror att Mimi här på ön behandlar dem med lite större värdighet.
Jag ont i hela kroppen ikväll efter att ha haft fingrarna i jorden halva dagen. Jag har fortsatt rensa i landet, några dahliaknölar har satts i krukor, lökarna kom äntligen i jorden, tomater, basilika och aubergine har pysslats om och så har jag funderat över pelargonernas ve och väl. Det hade varit trevligt med en fin pelargontrappa att ha här utanför verandan, så vi får se om jag kan lura maken att snickra ihop en. Bilden som får stå för inspirationen hittade jag här.
