Den här tiden på året blir så uppenbart en nystart. Allt som vaknar till liv, kommer tillbaka efter en slags dvala, växer och visar hopp omsatt i praktiken. De här små violerna växer utanför min brors och svägerskas sommarhus där mamma och far bodde. Mamma hade alltid väldigt fina vårblomsterarrangemang stående utanför dörren. Jag tycker det är så fint att tas emot av de vilda violhobbarna fast ingen bor här permanent längre.
I vår trappa upp till glasverandan växer den här lilla sötnosen. En spricka i betongen var allt som behövdes för att ge plats för en droppe jord och ett frö som har grott. Tänk!
I ekollonsvasen har jag nu stoppat det enda ekollon som jag inte gett bort eller som ”inte blev något”. Jag hoppas få en liten ek här vad det lider. Som sagt. Det hopp om nytt liv som funnits fortsätter spira här i glasvasen och jag njuter av att följa processen.
Och sedan alla de här! Det får bli efter bröllopet. ? Hur blir odlingsåret 2020? Efter de två senaste åren är mina förväntningar inte direkt skyhöga, men jag ger inte upp. Är man planttant så är man!
Fredag förmiddag. Jag är färdig med veckans studier och har förberett mig inför första samtalet med min ”examensklient” som går av stapeln efter helgen. Idag gäller förberedelser inför (den eventuella) vigseln nästa vecka. Utomhus, med oväntad vigselförrättare, med en mycket decimerad skara deltagare och… Ja, kanske inte direkt så som vår äldsta dotter och hennes blivande man hade tänkt sig för några månader sedan. Den stora bröllopsfesten är framskjuten några månader. Kommer vi att komma tillbaka till något slags normalitet inom en greppbar framtid? Corona har blivit den största rädslan av alla, mina kackerlackor, naturkatastrofen som inte tar hänsyn till några regleringar eller något rättvisetänk. Jag har försökt hålla humöret uppe, men ibland är det svårt att känna annat än mörker.
Nästa vecka är det påsk. Jag är så glad att jag såg till att göra det lite påskfint inför makens 50-årsdag, annars hade det nog inte blivit gjort. Jag är glad över att ha vuxit upp i ett hem där det varit viktigt att göra mysigt, ofta med små medel. Att vara traditionsbunden verkar inte ses som någon styrka i dagens samhälle, men jag ser på våra barn att det varit något som gett dem trygghet och tillhörighet, precis som det gett mig. Äggen i glasburken på bilden hittade jag hos World Market då vi bodde i Orem och de gör mig alltid lika glad! Tupparna är loppisfynd som jag fick för mig att göra rena till en påsk. De var väldigt söta med färg på, men tålde dessvärre inte det ljumma vattenbadet jag gav dem. De fick bli helvita istället. Det funkar ju, det också!
Här är mammas novemberkaktus som jag trodde hade gett upp förra året. Dessa kaktusar mår jättebra av att stå ute i halvskugga under sommaren, men jag glömde bort att hälla av det överflödiga vattnet efter något stort regnoväder och höll därför på att döda plantan på det vanligaste sättet av dem alla – ihjälvattning. Efter att ha planterat om den och låtit den torka ut ordentligt började den till slut till och med släppa nya segment och nu blev det alltså en härlig påskblomning! Sorgmyggor har tyvärr invaderat oss, så nu har jag gjort stor behandling med nematoder på både krukväxter och grönsaker i den provisoriska ”växtbarnkammaren” (gästskrubben). Det hade ju varit tragiskt om småplantornas rötter skulle bli uppätna av sorgmyggelarver…
Så här såg det ut när jag var inne i boden härom dagen. Detta är mitt nästnästa drömprojekt. Skulle detta inte kunna bli ett mysigt kontor/gästhus så säg? Jag tror att det hade kunnat bli hur fint som helst! Drömmar kostar ingenting, men jag förstår att det skulle kosta en bra slant att faktiskt göra något av det. Det är viktigt att renovera innan boden faller ihop, för det är alltid mycket krångligare att försöka be om bygglov än att ta hand om något befintligt.
Här har jag stött på patrull. Vi har köpt gården av min bror och svägerska, men här står mycket från renoveringen som är min brors. Jag får anlita honom en dag då det är lite lugnare. Men jag kan tala om att det finns potential här! Jag älskar färgen på väggarna och hoppas att det kan se ut ungefär såhär i framtiden också, men utan allt skräp. Bakugnen då? Nja, kanske inte. Den som lever får se.
Första inredningsdetaljen är redan redo att sättas upp. Jag har nu rengjort och fixat till fotot som stått på spiselkransen tills nu. Jag rådfrågade Sturkö Samhällsförenings Facebookgrupp om vilka dessa barn är och fick en massa svar. Det är Kullens skolas ett-tvåa läsåret 1960-1961! Skolan låg på Sturkö skolas nuvarande parkering och blev efter skoltiden till bibliotek. Byggnaden revs av min far och brorsan och det känns ändå lite fint att den på något sätt får finnas kvar här. Sisådär, här blev det ett helt inlägg utan allt för mycket Coronakackerlacksångest. Livet går vidare.
Maken har länge pratat om att göra endricka av något slag. Det finns enbärsdricka som man gör på rena enbär eller enbärsolja och så finns det gårdagens experiment, en endricka som bryggs på hela enkvistar med barr och bär. Här hittar du receptet som maken följde.
Det är alltid lika spännande att följa recept på nätet. Detta uppmanade kocken att samla in ”en välfylld kasse” enris med bär. Maken verkar ha tolkat detta som ”packa en sopsäck full med enris”, så efter drickamakeriet har vi fortfarande enris nog för resten av grannskapet.
Jag vet inte om det bidrog till något, men maken ville koka denna brygd på vedspisen. Med tanke på kommentaren i ett annat recept (gör inte endricka på våren då den blir besk) kanske just vedkokandet var en viktig detalj för att påverka smaken positivt?
Mjölkkanna 101/1359 tillhörde en gång i tiden fars föräldrahem i Klackamåla. Undrar just hur länge sedan kannan senast fylldes med mjölk eller något annat drickbart? Den rengjordes ytterst noggrant inför detta äventyr, något som säkert har hänt många gånger förut.
Jag vill inte påstå att det luktade gott i köket/bryggeriet av endrickan. Doften var väldigt intensiv med en touch av skog, mossa och kåda, men smaken var inte helt oäven då sockret hade tillsatts.
När brygden hade uppnått den magiska temperaturen 37°C var det dags att röra ut ett halvt paket jäst i drickan. Efter ett tag var det klart att jäsningsprocessen var igång och maken hällde upp drickan i IKEA-flaskor med snäpplock. Nu står de svalt och ska göra så i tre-fyra dagar, så får vi se om experimentet blev lyckat eller ej. Sist vi gjorde något drickbart handlade det om smarrig flädersaft och äppelmusten av våra Ingrid Marie-äpplen blev fantastiskt god. Vi hoppas att endrickan också är duktig på att smeka smaklökarna.
Edit: Uppdatering då jag ser att detta inlägg fortfarande ger nedslag i sajberrymden. Denna dricka blev väldigt festlig, så festlig att vi mest använde den till att spruta festliga tillfällen med. Odrickbar kan man också kalla den, men det var väl för att maken tillförde lite mer jäst än receptet påtalade då han inte tyckte jäsprocessen var igång. Jag tror att han dessutom tog för mycket ris och att han tillverkade den under fel tid. Bättre lycka nästa gång!
Artikeln handlar om att man inte behöver vara frånvarande för att man inte kan vara närvarande fysiskt. Det finns sätt att kringgå problemet med att inte få träffas. Telefonsamtal, Skype och sociala medier kan få oss att åtminstone inte känna oss så ensamma. Kanske kan man till och med komma närmare vissa som man faktiskt inte brukar träffa i vanliga fall genom att slå en signal?
En åldring i min systers närhet vill inte sätta sig själv i karantän. Han förlorade sin fru som han varit gift med i evigheters evighet för ett tag sedan och kände sig redan ensam då coronaviruset slog till. Han vill inte sitta hemma och vänta på att det ska ”gå över”, utan vill gå och handla själv och röra sig i samhället. Han tycker ändå inte det gör något om han blir sjuk och dör.
Det pratas så mycket om ensamhet och dess negativa effekter. Tänk att vi har kommit i ett läge där vi blivit beordrade ett slags ensamhet inom en odefinierad tidsram. Jättemärkligt! Jag ser fram emot att allt blir som vanligt igen, men ser det som snudd på omöjligt. Det som vi har tagit för givet kommer kanske inte att finnas kvar och det finns många långtgående konsekvenser av de ingripanden som just nu görs i vårt samhälle. Snacka om att behöva jobba på sin acceptans på många olika plan!
