Den här tiden på året blir så uppenbart en nystart. Allt som vaknar till liv, kommer tillbaka efter en slags dvala, växer och visar hopp omsatt i praktiken. De här små violerna växer utanför min brors och svägerskas sommarhus där mamma och far bodde. Mamma hade alltid väldigt fina vårblomsterarrangemang stående utanför dörren. Jag tycker det är så fint att tas emot av de vilda violhobbarna fast ingen bor här permanent längre.

I vår trappa upp till glasverandan växer den här lilla sötnosen. En spricka i betongen var allt som behövdes för att ge plats för en droppe jord och ett frö som har grott. Tänk!

I ekollonsvasen har jag nu stoppat det enda ekollon som jag inte gett bort eller som ”inte blev något”. Jag hoppas få en liten ek här vad det lider. Som sagt. Det hopp om nytt liv som funnits fortsätter spira här i glasvasen och jag njuter av att följa processen.

Och sedan alla de här! Det får bli efter bröllopet. ? Hur blir odlingsåret 2020? Efter de två senaste åren är mina förväntningar inte direkt skyhöga, men jag ger inte upp. Är man planttant så är man!