14 Jan

Vördnad, förundran och hänförelse.

Under allt för lång tid har jag befunnit mig i ett tillstånd som inte har varit ultimat för min hälsa. Jag tror att västerlänningar överlag lever liv som inte är ”ultimata”. Vi har aldrig levt så länge som vi gör nu, så rent teoretiskt borde vi må bättre än någonsin, men jag känner faktiskt inte många som mår riktigt bra. Jag pratar inte om dig som är svårt sjuk, utan om oss som är någorlunda friska och har det sådär bra som medelmänniskor i Sverige har det.

Jag brukar hävda att vi människor behöver ta hand om vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Den fysiska hälsan har vi rätt bra koll på, särskilt så här i början på januari. Vi joggar, yogar, lyfter, gympar, ansiktsbehandlar, masserar och fyller upp både här och där. Det finns ständigt nya dieter som ska få oss i toppform och den senaste tiden har många lyft frågan om hur vi ska göra för att få mer och bättre kvalitet på sömnen. (Och du som gosar ner dig i sängen på helgen verkar göra rätt.)

Den mentala hälsan är uppenbarligen fortfarande mycket tabubelagd även om det verkar som att åtminstone svenskar i min generation och de yngre är relativt öppna i diskussioner om depressioner, diagnoser, neuroser och fobier. Det finns inte en kändis med något slags pondus som inte har skurit sig, haft ätstörningar, kastat tallrikar i huvudet på sin sambo pga PMDS eller i vuxen ålder äntligen fått upprättelse för problem i ungdomen med en ADHD-diagnos. I min släkt är psykiska hälsoutmaningar vanligt förekommande och jag vet därför hur viktigt det är att vara extra noggrann med mat, sömn, träning och social samvaro om man har dessa problem.

När det gäller den andliga biten har det däremot under lång tid varit kyligt. Att vara troende är inte hippt någonstans. Vetenskapen är kung och varje människa är regent på toppen av sitt eget berg. Om inte religioner hade funnits hade vi inte haft några krig och vem har inte följt katastrofen i den katolska kyrkan då det framkommit att så många barn blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans män? Vem behöver då Gud, Allah eller Kali i sitt liv? Tja, det framkommer allt oftare att människan är en andlig varelse. Denna artikel i senaste numret av Modern Psykologi beskriver detta väl. Läs den! Det är en mycket bra påminnelse i dagens verklighet med snabba puckar i ”livspusslet”, mycket (onödig) skärmtid och den påtagliga känsla av meningslöshet som så många delar.

Mina föräldrar var båda troende. För mamma var den bästa stunden på hela veckan då hon fick komma till kyrkan. Far gick till kyrkan då och då, men han uttryckte flera gånger att han ”såg Gud i naturen” och vi visste hur viktigt det var för honom att gå sina rundor i skogen. Finns det något jag har lärt mig av de båda så är det att ta vara på det mirakulösa i livet, det vackra och det fantastiska. Själv ser jag det i naturen en vanlig grådassig dag, i musiken som går ner i ryggraden genom hörlurarna, i barnens skratt då de lurat sina blåsta föräldrar, i sticket i kashmir och silke som växer fram mellan mina händer, i en vers som talar direkt till mig, i den behagliga stunden av viktlöshet precis innan jag somnar, i en vällagad maträtt på ett vackert dukat bord, i en chatt med mina syskon… Tacksamheten bär mig framåt, självömkan drar ner mig i det svarta hål som leder bort från allt som jag älskar.

Min fina faster tipsade om Tomas Sjödins vinterprogram precis då jag hade börjat tänka runt detta ämne. Vill du dyka lite djupare i hänförelse och vördnad hoppas jag att du har nittio minuter över. Jag tror att du får en fin stund. Peace.

12 Feb

Har du gjort någon glad idag?

Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vill påminna igen. Jag fick lite nätkärlek idag. Jag misstänker vem som skickade meddelandet och trots att det var förkomponerat kändes det härligt och väldigt speciellt för mig. Ett kärleksfullt, anonymt meddelande i inboxen är faktiskt lika uppfriskande som en påse lakrits. Detta bevisar återigen att det är tanken som räknas. Att glädja sina medmänniskor behöver inte kosta pengar, bara lite omtanke och kärlek. Stort tack också till svärmor som skickade svenska inredningstidningar som kommer att glädja många svenskar här i trakten innan de är sönderbläddrade!

I går var vi hembjudna till våra grannar. Vi rådiggar dem! De har fem vuxna barn och nio barnbarn, men både jag, K och barnen tycker de är väl värda att umgås med. Vi blev bjudna på en fantastisk, skandinavisk måltid och trevligt sällskap, men vi fick också vara med på deras familjekväll. Vi fick lyssna på Alex Boyé, det brittiska popsnöret som flyttade till Utah och blev en exotisk fågel i musiklivet här. Han sjunger här tillsammans med Carmen Rasmusen en psalm med bästa texten någonsin. Oavsett om du är religiös eller ej tycker jag att du ska ta dig en minut och läsa igenom den. Efter att du har gjort det tror jag att du också känner för att hjälpa någon, eller göra någon glad.

1. Have I done any good in the world today?
Have I helped anyone in need?
Have I cheered up the sad and made someone feel glad?
If not, I have failed indeed.
Has anyone’s burden been lighter today
Because I was willing to share?
Have the sick and the weary been helped on their way?
When they needed my help was I there?

[Chorus]
Then wake up and do something more
Than dream of your mansion above.
Doing good is a pleasure, a joy beyond measure,
A blessing of duty and love.

2. There are chances for work all around just now,
Opportunities right in our way.
Do not let them pass by, saying, “Sometime I’ll try,”
But go and do something today.
’Tis noble of man to work and to give;
Love’s labor has merit alone.
Only he who does something helps others to live.
To God each good work will be known.

Text and music: Will L. Thompson, 1847–1909, alt.

Ps: TIPS! Se till att luncha med någon som är glad och fin och uppiggande någon dag den här veckan. Sushi med fina T i går. Ny energi och vänskap är viktigt för själen…

18 Dec

Lite styrka kanske?

En av kvinnorna jag träffade genom WoW tipsade om den här låten. Jag älskar texten!

Everybody falls sometimes
Gotta find the strength to rise
From the ashes
And make a new beginning

Anyone can feel the ache
You think it’s more than you can take
But you’re stronger
Stronger than you know

Don’t you give up now
The sun will soon be shining
You gotta face the clouds
To find the silver lining

I’ve seen dreams that move the mountains
Hope that doesn’t ever end
Even when the sky is falling
I’ve seen miracles just happen
Silent prayers get answered
Broken hearts become brand new
That’s what faith can do

It doesn’t matter what you’ve heard
Impossible is not a word
It’s just a reason
For someone not to try

Everybody’s scared to death
When they decide to take that step
Out on the water
It’ll be alright

Life is so much more
Than what your eyes are seeing
You will find your way
If you keep believing

I’ve seen dreams that move the mountains
Hope that doesn’t ever end
Even when the sky is falling
I’ve seen miracles just happen
Silent prayers get answered
Broken hearts become brand new
That’s what faith can do

Overcome the odds
You don’t have a chance
(That’s what faith can do)
When the world says you can’t
It’ll tell you that you can

I’ve seen dreams that move the mountains
Hope that doesn’t ever end
Even when the sky is falling
And I’ve seen miracles just happen
Silent prayers get answered
Broken hearts become brand new
That’s what faith can do
That’s what faith can do

Even if you fall sometimes
You will have the strength to rise

13 Dec

På min kusins Facebooksida hade någon hälsat…

…Min Gud, ett vet jag som består när år och dagar fly
Det är din nåd för varje år och varje morgon ny

Jag tror jag ska börja varje morgon där hädanefter. Jag läste det en gång, sedan en gång till och så en tredje gång. Jag tror faktiskt att jag måste bli lite mer tacksam. Särskilt efter att ha hört de senaste dagarnas berättelser från kvinnor som har råkat ut för så hemska saker så din mage skulle korva ihop sig om du hade hört dem. Jag har gråtit och gråtit och gråtit. Det var väl jag som skulle vara stödet? Jo, det var bestämt så. Det var det jag skrev på för i alla fall. Ett vet jag dock, och det är att alla de andra sjutton mentorerna, och alla de andra volontärerna som varit med, gråtit lika mycket som jag. Vi har också skrattat och känt hopp. För det finns ljus också i slutet på långa tunnlar. Det finns sol efter regn. Och tro det eller ej (jag måste jobba lite med det här), det kommer en dag då allt känns helt okej igen.

Flera av ”inspirationskvinnorna” talade om vikten av en tro. Tro på Gud, tro på universum, tro på något eller någon som är större (och svårare att förstå sig på) än du själv. De talade om vikten av förlåtelse för att kunna gå vidare. Du kanske är en av dem som själv brukar be eller har hört bönen ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”? Jag är av den starka övertygelsen att en stor del av vårt mentala välbefinnande har sitt upphov i detta. Men fy sjutton. Ibland är det svårt. Och nu måste jag jobba istället för att bearbeta känslor.

10 Feb

Om att tro att man kan.

Om du fick önska att du kunde göra vad som helst, vad skulle du göra då? För några månader sedan läste vi i familjen om ”10 000-timmarsregeln”, eller att i princip vem som helst kan bli expert inom i stort sett vilket område som helst genom att träna på rätt sätt och med en duktig lärare. Det här satte griller i 11-åringens hjärna. Sedan vi andra sedan länge lagt dessa intressanta middagsdiskussioner bakom oss tänker hon fortfarande på hur hon ska bli expert. Hon nöjer sig inte med att bli proffsig pianist. Nej, hon ska också bli jätteduktig på engelska, tyska, franska, italienska, spanska, mandarin, japanska och thailändska. S övar på sin pianoläxa mellan 15 och 30 minuter per dag, oftast längre på helgerna. Hon har insett att hon ligger efter och att hon borde lägga ner några timmar per dag och mål för att hinna med alla de där tiotusentals timmarna som lär krävas, men tror ni hon låter det tynga sinnet? Inte då! Härom dagen letade hon upp det spanskläromedel med cd-skivor och allt som svärmor skänkte till maken efter att han uttalat önskemål om att lära sig spanska. (Han hinner dock aldrig riktigt med något annat än sitt programmerande och sina två stora intressen.) Inifrån S sovrum kunde man sedan höra följande:

Hola! (Jag vet att man ska sätta ut sådana där upp-och-ner-utropstecken, men vet inte hur man får till dem på tangentbordet.) Cómo estás? (Eller ska frågetecknet också vara upp och ner?) Längre hängde jag inte med. Jag har aldrig läst spanska och det enda jag kan har jag lärt mig genom min chilenska kompis…

Nu vill jag komma till det som gjorde att jag ville skriva om just det här idag. S har aldrig varit ”tidig” med annat än sin empatiska förmåga. Hon får kämpa med alla teoretiska ämnen i skolan, men hon ger ALDRIG upp. Hon lägger ner massor av tid på sina matteläxor till exempel, men jag har aldrig, vad jag kan komma ihåg, hört henne säga ”Nej, jag hatar detta!” eller ”Det är ingen mening med att jag fortsätter!”. Hon kämpar på. Inget får sänka henne. Jag har så mycket att lära mig av henne! Hon lever verkligen enligt måttot att ”The sky’s the limit”. Går det inte idag så går det en annan dag.

Ser ni fiolen på pianot? Den är min. Ser ni också strängen som har gått av och som reser sig som ett sorgligt monument? Den ska bytas ut. Det är också en del annat som behöver fixas. Es f d fiollärare var snäll och tipsade om var man kan renovera sitt instrument. Det var för flera månader sedan. Tror ni att något hänt? Det är lätt för mig att säga att jag önskar att jag inte hade slutat öva, att jag hade lyssnat på min duktige fiollärare som fick iväg flera elever till diverse musikhögskolor eller att jag skulle vilja börja spela i en orkester igen… De två första önskningarna kan jag inte göra något åt. Om inte om funnes... Den sista kan jag faktiskt göra något åt, i alla fall försöka. En bra början är att få iväg mitt instrument till fioldoktorn. Jag måste tro att jag kan. Jag ser min dotter och inser att den som stoppar mig är jag själv. Nu är det dags att göra något åt det! Det finns 24 timmar på ett dygn. Om jag bara ägnar en timme om dagen åt sådant som får mig att växa har jag om jag som mormor och farmor lever tills jag blir ungefär 90 år gammal närmare 18 000 timmar på mig att bli expert på att växa som människa. Vad sägs om det? Visst låter det som en bra plan?