Sommardagarna går in i varandra och jag har svårt att hålla reda på namnet på veckodagarna. Söndagen får bli riktmärket, men det är fortfarande inte helt lätt. Mina syskon och jag delar fortfarande på familjens sommarparadis i Bredavik. Sedan ett par år tillbaka har varje familj blivit tilldelad en egen vecka förutom de gemensamma hela året fram till midsommarveckan och efter de två första veckorna i augusti. Vi har även två gemensamma veckor i slutet av juli där tanken är att man ska ha chans att träffa så många som möjligt. Vad man gör med sin egen vecka skiljer sig lite åt. Vissa bjuder in de ingiftas familjer och vänner, andra har öppet hus. Man anpassar sig helt enkelt till hur ens egen verklighet ser ut.
Häromdagen kom ett fotominne från bygget av pizzaugnen upp. Den där pizzaugnen har fått jobba hårt sedan dess och det är många som fått njuta av delikatessen ”stenugnsbakad pizza”. Syrrans familj drog igång ett eget koncept. Vid vackert väder har de låtit alla baka ut sin egen pizza vid det nybyggda bordet som svågern fixade när sonen skulle ta studenten tidigare i år. Härliga tider. Tänk, vad fint att pizzaugnsprojektet hittades, genomfördes och nu ofta används! Jag är mycket tacksam. ❤️
Kändisbloggare brukar vara duktiga på att ta bloggsemester under den korta svenska sommaren. Själv märker jag oftast att lusten minskar att uppdatera här under sommarmånaderna, men jag blev ändå sur då något slags certifikat gick ut samtidigt som jag befann mig på västkusten med ett par av syrrorna medan maken machomansvandrade tillsammans med ett gäng släktingar. Vi hade det alla bra på olika håll trots det utgångna certifikatet. Jag och syrrorna åt gott, pratade en massa, upplevde fantastisk natur och hade det allmänt lyxigt. Männen hade en mer varierad upplevelse under sin dryga vecka i Sarek. Lyckligtvis överlevde alla inblandade gigantiska myggor, träskmarker, glapp mellan karta och verklighet och fick några riktigt fenomenalt fantastiska upplevelser som tydligen gjorde att vandringen överlag genast hamnade på livets pluskonto.
Västkusten lockade mig aldrig förrän jag hade den stora glädjen att upptäcka den med äldsta dottern då hon bodde i Göteborg för några år sedan. Det visade sig att allt regn jag upplevt genom åren i Borås och Göteborg snabbt kunde glömmas då jag insåg varför det kallas ”bästkusten”. De mjuka bohusklipporna, de salta vågorna och den underbara dialekten förlåter alla regndroppar som faller över denna region! Att ha en lillasyster som resebloggar har sina fördelar. Hon har helt enkelt koll på läget och i år bjöd hon in till en syskonresa med Väderöarna i centrum. Vi blev tre som till slut åkte rutten Jönköping (lunch hos god vän sedan 30 år tillbaka och parkering av en bil) – Grebbestad (mysiga Rosenhill B&B, pir, utsikt över hamninloppet, middag med havstema) – Fjällbacka (förstår att Camilla Läckberg trivs som brännmaneten i saltvattnet, så otroligt charmigt) – Hamburgsund (glasspaus, vyer, båthållplats) – Väderöarna (helhetsupplevelse med boende i vandrarhem, tre goda måltider, ofrivillig underhållning av Hingsten från Fjällbacka, en otroligt njutbar natur, spännande historier runt lotsfamiljerna som bodde på Storön och de andra väderöarna, vedeldad bastu med dopp i havet under brännmanetsfara) – Lysekil (förväntat fantastiskt boende som ”bidde en tumme” där vi tre delade på ett rum med en 140-säng och en typ Viking Line-koj för max 80 kg men samtidigt fick eget jättefint duschrum med underbart tryck i duschen, njutbart saltvattensdopp, fler mjuka klippor, livsglädje, ”plocka allt gott på ICA som man vill ha”-middag, spa-kväll där jag bjöd syrrorna på ansiktsbehandlingar och fotmassage) – Ramsvikslandet (syrrans kompis barndomsparadis) – Hjo (trästad, underbara badstugor vid Vätterns strand, en riktigt trevlig Biergarten, glass på Moster Elins, veteranbilar och textilutställning i parken) – Jönköping (tack och hej, leverpastej, kram och kör försiktigt till reseguiden) – Karlskrona (avlämning av nästa syster) – Sturkö (HEMMA!!! Omedelbar kontroll av trädgårdens utveckling under de fyra dagar jag var bortrest.)
Va? Jag hörde nog att du muttrade att syrran är mycket bättre på att skriva reseskildringar. Det har du helt rätt i! Jag hänvisar till hennes blogg om du vill läsa en mer sansad rapportering med lite ordning och reda. Bilden här ovan kommer från Storön, den plats man oftast hamnar på då man talar om att åka till Väderöarna.
Det här var en av resans höjdpunkter för mig, ett dopp vid det urfina Pinneviksbadet. (Foto: Annika Myhre) Jag njuter numera av bad mycket och ofta. Varför förneka sig själv en sådan energipåfyllare för att man inte är nöjd med sin kroppsliga lekamen? Nej, på med badkläder och ner i vattnet, tacka livet som Arja Saijonmaa, plaska lite och låt havet skölja bort dina problem. För några år sedan insåg jag även att ett dopp i havet är en otroligt god smärtlindrande vid värk. Vet inte vad det är, men mig hjälper det verkligen! Jag gissar att det kanske är dumt att utsätta sig för sjuttongradigt saltvatten om man lider av artros, men vad vet jag? Det kanske hjälper mot det också?
Spaning på solnedgång under vistelsen på Väderöarna. Mest satt vi väl annars och pratade om livet, lyssnade på musik och kände oss lite lagom hänförda. Det här var den enda inplanerade semestern för mig den här sommaren. Den kunde inte ha blivit bättre! Nu ska jag dagsutflykta och fira bröllop och skörda grönsaker och plocka luktärter och måla lada (usch, jag skjuter det framför mig med stor framgång) och jobba och vila och umgås med barna och laga god mat och uppleva solnedgångar i Bredavik och sova gott och höra på musik från campingen och promenera och grilla och äta chips och göra lymfmassage och vattna och älska livet och människor och musik och väder och ingenting särskilt. Allt i sin tid och utan att leva i framtiden. Jag gillar ju att använda bloggen som dagbok, så det dyker nog upp både det ena och det andra under juli och augusti. Men! Om nu någon ryss hackar min blogg och inget funkar igen eller om du bara inte har lust att läsa bloggar i sommar eller om du av annan okänd anledning bestämmer dig för att inte komma på besök in hit hoppas jag att vi ses i höst igen, lagom till att ungarna börjar skolan igen.
Det blev tillräckligt med jordgubbar i vårt trädgårdsland för att det skulle räcka till midsommartårtan. Halleluja! Goda var de också. Lite små, men med smak av smultron. Tack till vattenslang och snigelpellets som gav oss chansen trots att naturen gjorde vad den kunde för att motarbeta oss.
Syrrans midsommarbröd blev så fint, så fint. Jag älskar de vackra skådebröd som blivit populära på senare tid. Dekorationer av grönsaker, nötter och fröer gör sig fint och även om jag inte längre äter ”vanligt” bröd kan jag njuta precis lika mycket av dessa som alla andra.
Jaha, i år hamnade vi till och med på kort tillsammans. Midsommarstångs- och tipsrundegeneralen tillsammans med köksgeneralen. Vi hade mycket trevligt tillsammans med familj och vänner som var där. Alla hjälpte till, någon dök upp i folkdräkt, regnet höll sig undan, maten var kanongod, det fanns flera olika sorters goda tårtor, midsommarstången blev jättefin, femkampen var kul som vanligt, sången ljöd över nejden då alla klämde i under dansen och den enda olycka som hände var att en liten toalett-tränare bajsade på gräsmattan. Kan man begära mer? Nu har det gått nästan en vecka sedan sommarsolståndet och vi kan därmed börja räkna ner till julafton. Eller nej, vad säger jag?! Nu ska vi fortsätta njuta av sommaren! Och förvälla spenat…
Ps: Bra att precis som vid de kungliga spaningarna nämna att jag återanvände midsommarutstyrseln från 2017. Kan jag hävda att det är ”vintage”, eller är jag bara hopplöst ute?
Tiden går och vi med den. Den här bloggen har varit igång sedan juli 2011, så här har du en kavalkad av midsommaraftnar sedan 2012. Det är lätt att bli nostalgisk då man tittar på gamla foton, men mest blir jag bara glad över att kunna vara med och skapa nya minnen. Det ska jag göra idag. Igår skrotade jag mest runt i köket och lagade mat och bakade. Idag ska jag plocka jordgubbar i trädgårdslandet och hoppas att sniglarna lämnat nog till midsommartårtan. Annars får väl syskonbarnen som säljer Åbybär utanför affären ta hand om den saken. Ha en fin dag oavsett om regnet faller eller ej! Allt är som det ska och är det inte det just idag så kommer det att bli det.
Efter svettig eftermiddag i trädgården känns det ju rent fantastiskt att kunna dra till Bredavik och ta ett kvällsdopp. Det är så vackert där att det nästan gör ont. Har jag sagt något om solnedgångarna där? Jaså, jaha, jag tjatar? Jo, men sanningen är att det är så vackert att det är svårslaget. (Det tycker även flygfäna – alla fläckar på fotot ovan är tusentals ”knott”, ofarliga små flygande vad-det-nu-är.) Igår fick vi haka på syrrans familjs ostbricka, ingenjören tog tag i problemet att trappsteget vid huvudentrén orsakar plågor hos alla med höft- eller knäförslitningar med hjälp av svågern och så var det den där solen. Jag tog alltså årets första dopp, men hoppade å andra sidan i flera gånger. Nu är temperaturen officiellt badvärdig!
Se så vackert! Syrrans terapirabatt tar sig. Jag är inte den enda som mår bra av att gräva djupt med fingrarna i jorden.
Bolltistlarna i förgrunden och de vid vallmoståndet längst ner fanns sedan våra föräldrar bodde här. Den vackra, slingrande rabatten är syrrans och svågerns gemensamma projekt under det senaste året. Rabatten rymmer växter från vårt föräldrahem, blomster som inte tagit sig på andra ställen och rena nyplanteringar. Makens lillasyster har också delat med sig av sin balkongskatt till henne. Vi har sett rabatten explodera efter senaste veckornas värme och några omgångars rejäl genomvattning.
Den här gratängen stod i matrummet då jag kom. Jag blev mycket intresserad av receptet.
Alla som har behövt gå in genom den här entrén de senaste åren har fått ta i ordentligt. Makens tanke var att gräva bort, fylla på och lägga på ny gräsmatta från annat ställe i trädgården. Det kommer att bli toppen!
Ostbricka i Bredaviksljus. Mums.
Vallmo igen. Tjatar jag nu igen? Jaja, det är ju ändå min blogg. Och jag råkar älska vallmo NÄSTAN lika mycket som tulpaner. Nu ska jag bekämpa huvudvärk och få i lite grejer i lådorna i trädgårdslandet. Solskydd och hatt på! Ha en fin helg, hör du.
På mjölkpallen bortanför kyrkan står den här fina och frodiga planteringen i en zinkbalja till glädje för alla som går förbi. En annan granne har hängt ut en låda med päron och en ”Varsågod!”- uppmaning. På Facebook undrar någon om vi köpt hem höstblommor än och någon annan har packat undan sommarkläderna. Vi sover med öppet fönster och får perfekt temperatur och vaknar till regnets smatter mot fönstret på andra sidan huset, i köket. Det är fortfarande grönt ute, men både björkarna och oxeln på uppfarten har fått gula blad som fallit till marken. Igår kväll satte jag på mig arbetskappan i ylle när vi skulle gå en kvällspromenad. Vi befinner oss i ingenmanslandet mellan sommar och höst. Flipflops på dagen, yllekofta och tända stearinljus på kvällen.
Förlitar man sig på Bondepraktikan behöver man inte undra över vilken årstid det är. September och oktober – där har vi hösten! November till februari utgör vintern. I mars blir det vår och sommaren kommer tillbaka i juni. Tror du mig inte? Andreas Johannes Arosiandrinus lämnade 1662 sin kunskap till eftervärlden.
En lijten Book, Som kallas Bonde-Practica, Eller Wädher-Book, Innehållande någhra sköna Reglor, huruledes man skal känna och lära heela Åhrens Lopp, alltijdh warandes åhr ifrå åhr
Stockholm, Tryckt och uplagdt aff Ignatio Meurer, åhr 1662
För dig som har lika svårt att läsa den gotiska texten med märklig stavning som jag kommer här en mer lättläst version från ett annat århundrade.
Jag gillar hösten. Äntligen kan jag andas lättare! Jag känner dock med alla stackare som liksom bara vaknar till liv under juni, juli och augusti. Just september kan lätt innebära början på den stora dimman. Håll ut, kära du! Det finns många guldkorn att se fram emot innan det är dags att klä midsommarstången igen.
Igår tillbringade jag dagen i Bredavik med min brors två yngsta barn. Det var alldeles tyst i omgivningarna. När skolorna drar igång förändras allt. Vårt sommarparadis har sjudit av aktivitet ända sedan två av mina syskon och deras familjer flyttade dit för sommaren och det har varit så roligt att se fotbollsplanen användas (som volleybollplan, men ändå), det har varit många dopp från bryggan och både grillen och pizzaugnen har gått varma. I början av sommaren kände jag mig lite orolig att sommaren skulle bli ”fel” p.g.a. flera olika orsaker, men nej, den har verkligen blivit jättebra.
Livet med småbarn är så annorlunda det i den fas jag befinner mig nu. Det är full gas från morgon till kväll! Tusen frågor, ”Kolla på mig!”, småsår som ska pussas på, samma aktivitet hundra gånger på raken och sedan var det det där med maten… Jag älskar verkligen barn! Jag har faktiskt gjort det så länge jag kan komma ihåg. Jag tycker om deras nyfikenhet och är otroligt fascinerad av deras snabba utveckling. Historierna de berättar är färgade av allt som uppfyller deras liv just nu och de är experter på mindfulness i just bemärkelsen jag lägger i det ordet. Jag får lägga min effektivitet åt sidan och låta det ta tid att få rätt sko på rätt fot och att knäppa skospännena.
Gårdagens tunga och fuktiga hetta var näst intill outhärdlig och inte gick det att bada mig svalare heller eftersom algblomningen gjorde vattnet riktigt läbbigt. Igår kväll föll några droppar, men den fuktiga tyngden ligger kvar. Det sägs att det ska åska och regna inatt och oj, vad jag hoppas att det är med sanningen överensstämmande! Tänk att slippa vattna tomater, chili, paprika och aubergine… Nu är det väl dags att sätta in några av plantorna i det lilla växthuset igen om det ska bli någon skörd att räkna med, men de har mått bra av att stå ute och lufta sig i några dagar.
Ljungen fortsätter blomma och Uttorpsrundan är fantastiskt vacker. Jag har firat att mitt certifikat är på väg i posten och att jag snart kan börja jobba som certifierad samtalsterapeut! Tänk ändå att allt elände jag upplevt i livet nu kan komma till nytta. Jag menar inte att jag specifikt har haft något eländigt liv, inte alls. De tunga upplevelser jag gått igenom känner jag dock ger en viss tyngd till mig som människa och den förståelse jag har för mina klienter. Jag hoppas att det är så.
”Det är lättare att ändra en flods förlopp än en persons sätt att vara.” Kinesiskt talesätt
När vi nu går in i en ny tid, denna sensommar som bjuder på högt och lågt, känner jag att det är extra viktigt att jag tar mig tid att fundera över hur viktig denna chans till nystart alltid har varit för mig. När alla andra uttryckt sorg över att sommaren varit över har jag tyckt om de nya skrivhäftena, pennorna, grupperna och allt vad det varit trots att jag egentligen är en sådan som gillar att sitta under min korkek och ha det precis som jag alltid har haft det. Jag är väl helt enkelt precis lika komplex och märklig som mina medmänniskor.
Eller nej, det gör faktiskt inte särskilt ont. (Jag syftade på Karin Boyes bristande knoppar och att vi nu befinner oss på andra sidan då naturen börjar stänga grönskan för säsongen.) Vi har en lång sensommar framför oss och hösten är min favorittid. Jag har sett vänner längre norrut som påtalat att de korta sommarnätterna blivit längre och att mörkret är på intåg igen. Här på Sturkö har vi haft över 30 grader varmt idag och något regn har vi inte sett skymten av på väldigt länge. Synd att myggorna tagit sig ton just som kvällstemperaturen är helt perfekt!
Jag satte flera kilo solrosfrön, fågelfrö på rea, i våras. Det kom upp på alla ställen, men det mesta blev uppätet eller har torkat efter den torra, kalla sommar vi har haft. Jag vårdar det fåtal som nått vuxen ålder med stor omsorg.
Igår tog min syster och jag turen runt naturreservatet. Det är så vackert där nu så jag får gåshud. Sensommarljuset, ljungen, färgerna…
Tänk ändå, vilken otrolig skönhet naturen bjuder på om vi tar oss tid att upptäcka den. Ibland är den uppenbar, som här, men ibland får man leta lite mer för att hitta den. En vacker dag ska jag hitta skönheten i mördarsniglar, men den dagen är inte här än. Jag ska raskt sudda ut känslan av snigelslem på fingrarna och ersätta den med dagens dopp i Bredavik. Det kalla havsvattnet som omslöt min svettiga kropp, tystnaden precis efter hoppet och innan jag hade fått huvudet över ytan igen, det ljumma ytvattnet och doften av det bräckta vattnet… Det minnet tar jag med mig från idag.
