Eller nej, det gör faktiskt inte särskilt ont. (Jag syftade på Karin Boyes bristande knoppar och att vi nu befinner oss på andra sidan då naturen börjar stänga grönskan för säsongen.) Vi har en lång sensommar framför oss och hösten är min favorittid. Jag har sett vänner längre norrut som påtalat att de korta sommarnätterna blivit längre och att mörkret är på intåg igen. Här på Sturkö har vi haft över 30 grader varmt idag och något regn har vi inte sett skymten av på väldigt länge. Synd att myggorna tagit sig ton just som kvällstemperaturen är helt perfekt!

Jag satte flera kilo solrosfrön, fågelfrö på rea, i våras. Det kom upp på alla ställen, men det mesta blev uppätet eller har torkat efter den torra, kalla sommar vi har haft. Jag vårdar det fåtal som nått vuxen ålder med stor omsorg.

Igår tog min syster och jag turen runt naturreservatet. Det är så vackert där nu så jag får gåshud. Sensommarljuset, ljungen, färgerna…

Tänk ändå, vilken otrolig skönhet naturen bjuder på om vi tar oss tid att upptäcka den. Ibland är den uppenbar, som här, men ibland får man leta lite mer för att hitta den. En vacker dag ska jag hitta skönheten i mördarsniglar, men den dagen är inte här än. Jag ska raskt sudda ut känslan av snigelslem på fingrarna och ersätta den med dagens dopp i Bredavik. Det kalla havsvattnet som omslöt min svettiga kropp, tystnaden precis efter hoppet och innan jag hade fått huvudet över ytan igen, det ljumma ytvattnet och doften av det bräckta vattnet… Det minnet tar jag med mig från idag.