Annandag påsk tillbringade vi först i Klackamåla med att röja, elda och förundras över hur härligt det är där. Klädda i rökindränkta lodiskläder fortsatte vi på eftermiddagen in till Karlskrona för att fira svärfars 85-årsdag i sann coronastil och på behörigt avstånd till jubilaren. Dagarna går in i varandra utan att vi riktigt märker var den ena slutar och den andra tar vid i detta som vi kallar livet.
Grattis på 50-årsdagen till maken! I dessa coronatider kändes det inte helt självklart att fira med släkten, men så blev det ändå. 50 är respektingivande och jag satt för ett tag sedan och fnissade lite över mammas, farmors och mormors ”50-årsuppvaktningsfoton” som alla kändes väldigt gammeldags. Nu tog jag inget liknande på maken. Här står han i alla fall med videbukett och paketet från nästan hela tjocka släkten – en flaggstång med både flagga och vimpel!
Vad bjuder man på för att fira en jubilar? Tja, jag tyckte att det var på sin plats med smörgåstårta och gjorde därför en med havstema och en lite mer exotisk med curry, rostbiff och bacon. Det var roligt att dekorera och jag försökte få dem att se lite extra festliga ut. Yngsta dottern gjorde varma mackor i våffeljärnet till de som inte gillar smörgåstårta. Hon var strålande duktig och hade antagit och förberett ett rimligt antal, så sedan var det bara att lägga till ev kött och pizzakryddor. Rekommenderat förfarande!
Är det kalas så är det, så det fick bli tårta på tårta. Det blev favoriter i repris: påsktårta (Oscar den II:s tårta), Mormor Brittas tårta (Biskop Auréns rosa tårta, aka Sverigetårtan), brownietårta med chokladganache, grädde och färska jordgubbar samt KP:s päronbiskvier. Jag hoppas inte att någon gick hem hungrig.
Nu kan maken fortsätta leva livet i skuggan av sin flaggstång, med goda vinbär att plocka direkt från busken lite senare i år, alltid med sin nya kikare i högsta hugg och boken med fågelljud i hörlurarna. Jag tror hans liv som femtioplussare kan bli ganska fint.
Idag fyller hon år, min första lillasyster. När hon var liten var hon envis som få, slukade böcker fortare än hon hann få dem under näsan och var en lojal slav till sin storebror. Nu för tiden äger slaven, storebroren och deras familjer vår farfars föräldragård. Att ta hand om den är ett spännande projekt med mycket att göra. De flesta i storfamiljen slöt idag upp för att fira syrran genom att jobba tillsammans, njuta av det fantastiska vädret och grilla korv på Bolåkern. (Jag vet, jag vill också veta hur den fick sitt namn…) Vilken härlig dag!
Coronaviruset fortsätter ställa till elände, men vi gör vad vi kan för att fortsätta leva livet så bra vi kan. Imorgon firar vi makens kommande femtioårsdag med de familjemedlemmar som finns i närheten. Efter Klackamålaäventyret har därför tiden ägnats åt smörgåstårtor och diverse sötsaker som förhoppningsvis gör någon mätt och glad imorgon. Jag gillar verkligen att laga mat och baka och tycker synd om alla stackare som inte gör det. Tur ändå att vi alla är olika varandra och kan komplettera varandras styrkor och svagheter!
De senaste dagarna har bjudit på tung, varm, nästan tropisk luft. Jag funkar inte bra under sådana omständigheter, men jag är ändå mycket tacksam över de här sommarbonusdagarna! Maken kom på att det kunde vara roligt att samlas i Bredavik och äta något gott som avslutning på veckan och sommaren. Det råkade vara svågerns födelsedag just igår, så vi passade på att fira honom också.
En av årets investeringar till Bredavik blev en muurikka, en stor stekhäll (som vi använder med gasoltub). Igår fixade vår familj en stor kycklingwok som räckte till alla 17 hungriga. Jag följde det här receptet på ett ungefär. Det blev smarrigt! Chilin uteslöts för barnens skull, så en flaska sweet chili-sås fann sin användning hos många av oss. Jag kom ihåg första gången jag fick äta muurikka-mat. Det var Stig Strands vän Jörgen som kokade ihop en gräddig viltskavsgryta som smakade fantastiskt gott mitt ute i den smällkalla vintern. Jag hoppas att vår stekhäll kommer att vara till stor glädje framöver.
Här ligger den mycket välgjorda gjutformen till nästa Bredaviksprojekt. Den här gången är det en pizzaugn som är målet. När vi nu hade ett gäng lyftvilliga muskelknippen på plats blev det en enkel match att lyfta betongplattan som är grunden till ugnen på plats.
Det är min driftiga syster som någon gång hittade beskrivningen till det här projektet. Jätteroligt! Vi ser fram emot att använda även detta spännande matlagningsredskap.
I vanlig ordning bjöds vi på en vacker solnedgång. Jag känner alltid tröst och tillförsikt när jag står här nere vid vattnet och ser ut över havet. Färgerna på både vatten och himmel skiftar ständigt och ingen solnedgång är den andra lik. Det ger mig känslan av hopp att det alltid finns chans till nystart, läkning eller vad det nu är jag tror mig behöva.
Under alla år har vår son firat sin födelsedag i Bredavik den tredje augusti. Nu är han vuxen och uppenbarligen inte alltid på plats i sommarparadiset, så det kändes skönt att igår kunna fira systerdottern på hennes dag. I vanliga fall brukar hon fira hos släkten i Göteborg, men omständigheterna ville annorlunda i år och delar av släkten kom istället hit. Det blev ett härligt kalasande med übersnygga kakor och roliga lekar. Fotbollsplanen som sportige svågern initierade har tagit sig fint och används varje dag. Jätteroligt!
För 23 år sedan vid den här tiden låg jag och sov, svettig. Jag hade gått nästan två veckor över tiden utan en enda förvärk och började fundera på om det verkligen skulle bli någon bebis för oss. Ett knappt dygn senare hade han kommit och jag hade knappt hunnit fatta vad som hänt. Vår lilla groda, vår ”Trean”, han som gjorde mig till mamma och maken till pappa hade kommit.
Sonen har en jobbsommar i München bakom sig och nu är det dags för vandring i svenska fjällen med en god vän. Efter det hägrar delad lägenhet, KTH och ingenjörsstudier och jag sitter fortfarande och undrar vad som hände. Grattis älskade son! Må fjällsolen lysa över dig på din dag.
Idag är det din dag. ❤️ Tänk att vi snart är fem barn som bor i Karlskrona. Jag vet att det hade varit den bästa present du hade kunnat tänka dig! Grattis mamma.
Din dag kommer, säger man. Din dag har redan varit. Alla dina dagar. Men idag är det ändå din dag. Den lille killen som självsäkert stod där med keps på huvudet och stav i handen. Den nyblivne polisen. Pappa Far Ivar, med bruten arm och första dottern i famnen. Ivar som ställde upp för alla som kunde tänkas behöva hjälp. Sjubarnsfadern som var så stolt över alla barn och barnbarn så det pyste ur öronen. Den ofrivillige pensionären och arbetsnarkomanen. Trädgårdsmästaren som oförtröttligt bar vattenkanna efter vattenkanna till åkern långt från huset. Livsnjutaren som gärna lade sig raklång på mage i gräset i bara kalsongerna efter en lång arbetsdag. Du levde sannerligen ditt liv med gasen i botten och när maskineriet havererade ville du inte längre vara med. Jag förstår dig. Och jag är tacksam att du slapp lida längre än nödvändigt. Det gör fortfarande ont i mig av sorg, men inte längre hela tiden. Den där tiden sägs läka alla sår. Jag vet inte, jag, men visst tar tiden udden av det onda. Idag är det din dag. Jag älskar dig.
I helgen har vi haft glädjen att fira två födelsedagar. 18-åringen fyllde motvilligt år, men jag ser varje tillfälle till att fira livet som något stort och förunderligt! Jag är tacksam för alla som fick dottern att känna sig älskad genom att visa sin uppskattning för henne.
Alltså, tänk att gå till ICA och hämta ut ett paket man inte beställt! Idag fick jag en fantastisk ask med lyxiga chokladpraliner ända från Danmark. Så glad jag blev… Den här chokladen ska jag njuta vid något speciellt tillfälle framöver. Tack S! Och tack till min lillasyster som förstod att jag tyckte det var så jobbigt att inte få något födelsedagskort från mamma. Hon hade tagit ett vykort från mammas hög och skrivit till mig. Det kändes verkligen som ett meddelande från andra sidan.
Det känns jobbigt att vi har nära och kära i Skottland, Australien och USA, men avståndet blir inte fullt lika ohanterbart eftersom vi kan ta kontakt när som helst med hjälp av teknikens under. Jag ska ändå bli bättre på att skicka riktiga brev och vykort. Det är något med att få ta i ett brev som någon annan har hållit i och packa upp ett paket som någon man håller av har plockat ihop med omsorg. Jag tror att inte bara jag tycker om det. Vad tror du?
