För 23 år sedan vid den här tiden låg jag och sov, svettig. Jag hade gått nästan två veckor över tiden utan en enda förvärk och började fundera på om det verkligen skulle bli någon bebis för oss. Ett knappt dygn senare hade han kommit och jag hade knappt hunnit fatta vad som hänt. Vår lilla groda, vår ”Trean”, han som gjorde mig till mamma och maken till pappa hade kommit.

Sonen har en jobbsommar i München bakom sig och nu är det dags för vandring i svenska fjällen med en god vän. Efter det hägrar delad lägenhet, KTH och ingenjörsstudier och jag sitter fortfarande och undrar vad som hände. Grattis älskade son! Må fjällsolen lysa över dig på din dag.