För första gången på länge fick de trettio tacksamma dagarna sluta med en riktig baluns exakt den sista november! Thanksgivingfirandet blev toppen, maten var smarrig precis som vanligt och sällskapet trevligt. Det brukar alltid vara något som går lite åt skogen (som att kalkonen trillar i golvet, något glöms bort eller ishalka gör att några av gästerna inte kan komma), men det värsta som hände var att jag blev så mätt att jag inte orkade äta upp min efterrättspaj. Det går att leva med.

Efter adventskonsertsrepet hastade jag ner till Ölandsgatan och hann njuta av den fina innegården som alltid gör mig lika glad. Igår var den extra fint städad, räfsad och dekorerad. Så kul att se en av våra pumpisar ståta i all sin glans på trappan upp till studentlägenheterna på övervåningen! Undrar just om de två unga männen som bor där uppskattar min systers superkrafter gällande att göra omgivningen vacker?

Eftersom vi är Thanksgivingfirande svenskar har vi lagt oss till med lite egna traditioner, som att servera julmust till maten. (Det finns även annat för den som så är hågad.) Alla har fått sin egen roll. Just gällande denna måltid brukar jag handla, göra stuffing, gröna bönor, kalkon och kyckling, syrran och hennes man förbereder och gör sitt hem extra inbjudande, gör sås och frallor, maken gör potatismos och testar/skär kalkonen och äldsta dottern brukar fixa till sötpotatisen. I år var inte hon här, så vår son tog över det ansvaret med den äran. På bordet stod också min fasters lingonsylt och äppelgelé, så gott med detta sötsyrliga tillskott istället för de traditionella tranbären. Ja, och så får inte desserten glömmas bort! Syrran hade gjort en glutenfri nötpaj med ”pecanpajskola”, våra vänner hade gjort en Smash-cheesecake och en pecanpaj. Yummy, yummy. Ingen behövde gå hungrig hem, det är allt jag har att säga om denna middag.

Detta ansvar är inte oviktigt! Ej färdiggräddad kalkon är riktigt sunkigt och lika trist är det med en övergräddad torris. Jag fixar kryddningen och den rätta färgen, maken tar hand om resten.

Här är min mycket söta och kompetenta syrra. Älskar hennes familjs hem, det är både vackert och mysigt! Alla foton jag tog igår blev tyvärr lite suddiga pga kletig lins. Jag upptäckte det först när vi var på väg hem, men då var det så dags. Värre har hänt, tänker jag.

Har du sett så härligt? Tänk alla som går förbi porten varje dag, undrar om de kan tänka sig precis hur mysigt det är här? Jag älskar att sitta i den där jacuzzin och titta upp i stjärnhimlen! Det hoppas jag få göra någon gång snart igen. Tack för ännu en fin Thanksgiving, tack för livet, tack för familj och vänner. Tänk så bra vi har det, som svågern brukar säga.