Är det bara jag som ibland vill krypa under täcket och låta viktiga beslut fatta sig själva? Phu!

På förekommen anledning har jag funderat lite runt hur enkelt det är att generalisera. Vi människor har en tendens att alltid vilja sätta in folk i fack och nog är det så att ju mer spännande epitet en person kan tillskrivas desto bättre är det.

Fyll i passande egenskaper efter följande inledningar:

Alla svenskar är…
Alla socialarbetare är…
Alla politiker är…
Alla män är…
Alla musiker är…
Alla tanter är…
Alla vägarbetare är…
Alla mormoner är…

Det är inte helt lätt, eller hur? Alltid känner man någon som inte passar in i mallen man så gärna vill trycka in dem i.

Att vara fördomsfull är en skyddsmekanism som kan finnas med från födseln, men den kan också vara inlärd på grund av egna eller andras erfarenheter. Att vara försiktig då man rör sig i okända vatten eller i högt gräs kan rädda ens liv. Om man rör sig runt personer som kör omkring med tomma barnvagnar och som prejar in en i klädställningar på H&M kan det vara idé att ha god koll på var ens plånbok befinner sig. Jag kan säga ”we shall overcome” och ”alla ska med” då jag vill leva enligt Den Gyllene Regeln, men mina fördomar säger att det är lättare sagt än gjort då alla inte tänker som jag. Dessutom vet jag att det inte spelar någon roll hur övertygad man är om att något är rätt – det finns alltid någon som är precis lika övertygad om motsatsen. Kommer jag dragande med bevis i form av tabeller och välunderbyggda data finns det andra dokument som bevisar motsatsen. Att det finns olika sanningar beroende på bakgrund och erfarenhet är något jag långsamt måste acceptera trots att jag ibland tänker hur bra det skulle vara om alla bara tänkte som jag… Peace.

Jag pratade med en kompis häromdagen. Hon var lite orolig för det nya skolåret och de utmaningar som ligger framför henne eftersom hon knappt jobbat som lärare under de tjugo år som gått sedan hon tog sin lärarexamen. Jag sa att det säkert kommer att gå bra, särskilt med tanke på att hon har vikarierat ganska mycket det senaste året för att förbereda sig på verkligheten. När vi pratade lite mer så upptäckte jag att hennes oro inte egentligen handlade om jobbet, utan om maken och hans ”fyrtioårskris”. Han personligen, och familjen i förlängningen, har haft några riktigt tuffa år. Även om jag förstod att det är bättre så märkte jag att hans fru, min vän, verkligen mår dåligt av mycket av det som är på gång.

I somras pratade jag med några av mina systrar om att det inte alltid är så lätt som att sjukskriva någon från jobbet då de drabbas av utmattningsdepression eller liknande. I många fall är det inte alls jobbet som är orsaken till att man inte längre orkar, utan något helt annat. Hur ska man då komma till roten av problemet? Jag läste den här artikeln som behandlar just denna problematik för några månader sedan. Kanske delade jag den till och med här, jag kommer inte riktigt ihåg.

Själv har jag varken någon utmattningsdepression eller någon kvarvarande fyrtioårskris. Däremot befinner jag mig i något av limbo då det gäller ”resten av mitt liv”, hahaha. Ska vi bo kvar här eller flytta tillbaka till Sverige eller Europa är väl egentligen den stora frågan. Det blir en hel del diskussioner om detta ämne här hemma. Sonen jobbar för maken det här året, äldsta dottern har bara ett år kvar i high school och yngsta dottern närmar sig gymnasieåldern. Vi har alla olika viktiga beslut att ta!

23 år gammal, några månader från att gifta mig. Hade fått tjänstledigt för att åka till Kalifornien i ett år tillsammans med maken. Livet låg stort och outforskat framför mig.

Föräldraledig i Visättra/Flemingsberg. Gillade att hänga med två av mina systrar som också bodde där, men annars visste både jag och K att vi ville bort härifrån. I planen fanns hopp om ännu några år i USA och fler barn.

Det här är drygt tio år sedan. Min favorittid i livet så här långt. Jag kände mig stark och frisk, hade ett jobb som jag gillade och bodde på ett ställe där jag trivdes. Barnen hade hunnit bli tillräckligt stora för att jag skulle få lite utrymme för annat än bara blöjbyten och pass. Många fina minnen. Trots att allt var så bra drömde jag om en massa saker som jag nu i backspegeln ser var onödiga och som bidrog med negativ energi.

Seefeld i Österrike nu i juli. (Det var kanske här det sa ”klick” för Carl Gustaf och Silvia?) Jag har blivit bättre på ”här och nu” sedan min väninna gick bort för ett par år sedan. ”Här och nu” är toppen. Vi bor så vackert med världens bästa grannar och har i princip alla bekvämligheter som tänkas kan samtidigt som vi bor nära härliga naturupplevelser. Problemet är att resten av familjen och själva kärnan, det som är jag, finns i Sverige. Vi får väl se vad livet har på lut inom det närmaste året. Det är spännande att vara jag.

Häromdagen fick jag höra om en ung man som kommit ut som homosexuell. Jag känner delar av hans familj och träffade honom själv mycket kort för några somrar sedan. Jag kan säga att det knappast kom som någon överraskning för mig att han nu flyttat ihop med sin pojkvän, men tydligen blev hans familjemedlemmar desto mer överraskade. Jag har funderat på det där med vad som egentligen är så upprörande att det finns familjer som till och med kastar ut sina barn då de talar om att de är gay.

Just nu pågår Pride-veckan i Stockholm och HBTQ-frågor är ständigt på tapeten överallt. I USA röstades det till exempel precis igenom att samkönade äktenskap skulle godkännas i hela landet. För min del känns det väldigt främmande att jag skulle ha något att säga till om vad andra vuxna människor håller på med i sina sängkammare, men jag träffar många som inte tycker samma.

Här kommer några av mina upplevelser i frågan:

En god vän i USA kom med mitt favoritcitat någonsin… ”Men Monica, det förstår du väl! Om man godkände att människor skulle få vara homosexuella hur som helst skulle det ju inte finnas en enda kvinna som skulle välja att vara tillsammans med en man. Do you know what I mean?” Ja, vad säger man till en sådan människa?

”Man väljer själv vem man vill ha sex med. Homosexuella är folk som har valt att ha sex med andra av samma kön.”

”Pridefestivalen är ohygienisk.”

En ung kvinna fick inte ta med sin sambo (kvinna) hem till familjens julfirande, för tänk vad provocerande det skulle vara för resten av familjen! Jag vet inte om de förväntade sig att paret i fråga skulle sitta och grovhångla framför julskinkan?

”Det är naturligtvis bara män och kvinnor som ska gifta sig eftersom de ska uppfylla jorden med barn.” (Detta argument borde ju rimligtvis betyda att prästerskapet skulle vägra att viga alla som är sterila och/eller har gått igenom klimakteriet.)

”Om man godkänner att homosexuella får lagliga rättigheter så kommer snart pedofiler att få samma rättigheter.” (Det finns både homosexuella och heterosexuella pedofiler, precis som det finns heterosexuella som drömmer om att ha sex med lik och annat sjukt. RFSLs före detta Pedofila Arbetsgruppen hade möjligtvis samma idiotiska tankar då det begav sig, men kan du på allvar se att det skulle godkännas att vuxna skulle få några som helst rättigheter att sexuellt utnyttja barn? Ibland alltså. Idioter.)

Edit: Jag kom på att barn visst blir sexuellt utnyttjade, hela tiden och lagligt, i vissa länder och kulturer. Att man lagligt skulle börja gifta bort nioåringar i USA eller låta vuxna utnyttja barn i förskoleålder som de behagar ser jag dock inte hända inom något slags överskådlig framtid. Vad tror du?

En av kvinnorna som jobbar i den organisation jag varit engagerad i (Women of Worth Utah) har en son som kom ut som gay för ett par år sedan och det har varit synnerligen intressant att höra om hennes och hennes familjs upplevelser runt detta. Vill du läsa mer om hennes berättelse finns den här.

Love and peace, kära du. Det behövs mer sådant här i världen. Och vad du pysslar med i sängkammaren lovar jag att hålla mig borta ifrån. Klart slut.

Hur skulle någon kunna gå igenom detta minnesmärke utan att beröras? Jag har så svårt för krig och litar inte det minsta på ”de goda”. I USA blir man ständigt överöst av en patriotism och övertro på den amerikanska godheten, precis som att amerikanerna skulle stå för det goda världssamvetet. Så många sadistiska människor får leva ut sina sjuka begär i krigsföring, vare sig den sker på de ”godas” eller de ”ondas” sida…

Kommunismen låter bra på papper, att det dött 100 miljoner människor under kommunistiskt styre är ”otur” och vi i Sverige borde ta hand om fler och dra oss lite mer åt vänster, eller hur? Nazisterna kunde bara få sådan framgång eftersom tyskar är dumma i huvudet, eller hur? Obamas rådgivare hade bara otur då de tänkte och jakten på terrorister är långt viktigare än människors integritet, eller hur?

NEVER AGAIN står det på många språk på ett av Dachaus minnesmärken. Trots det händer liknande saker över hela jorden, hela tiden, fortfarande. Mer godhetsbombning, people! Hjälp din granne, ha fördragsamhet med din systers dumhet, hjälp dina medmänniskor lyfta fram det goda som finns i dem.

Att tro att det hjälper att känna till sin historia för att undvika Dachau igen är naivt. Är folk tillräckligt lättretliga av arbetslöshet och hunger hänger oron i luften… Hur gör du? Blundar du för verkligheten, engagerar du dig i något du tror gör världen bättre eller är det du som startar nya oroshärdar? Peace…