Livet.
Jag pratade med en kompis häromdagen. Hon var lite orolig för det nya skolåret och de utmaningar som ligger framför henne eftersom hon knappt jobbat som lärare under de tjugo år som gått sedan hon tog sin lärarexamen. Jag sa att det säkert kommer att gå bra, särskilt med tanke på att hon har vikarierat ganska mycket det senaste året för att förbereda sig på verkligheten. När vi pratade lite mer så upptäckte jag att hennes oro inte egentligen handlade om jobbet, utan om maken och hans ”fyrtioårskris”. Han personligen, och familjen i förlängningen, har haft några riktigt tuffa år. Även om jag förstod att det är bättre så märkte jag att hans fru, min vän, verkligen mår dåligt av mycket av det som är på gång.
I somras pratade jag med några av mina systrar om att det inte alltid är så lätt som att sjukskriva någon från jobbet då de drabbas av utmattningsdepression eller liknande. I många fall är det inte alls jobbet som är orsaken till att man inte längre orkar, utan något helt annat. Hur ska man då komma till roten av problemet? Jag läste den här artikeln som behandlar just denna problematik för några månader sedan. Kanske delade jag den till och med här, jag kommer inte riktigt ihåg.
Själv har jag varken någon utmattningsdepression eller någon kvarvarande fyrtioårskris. Däremot befinner jag mig i något av limbo då det gäller ”resten av mitt liv”, hahaha. Ska vi bo kvar här eller flytta tillbaka till Sverige eller Europa är väl egentligen den stora frågan. Det blir en hel del diskussioner om detta ämne här hemma. Sonen jobbar för maken det här året, äldsta dottern har bara ett år kvar i high school och yngsta dottern närmar sig gymnasieåldern. Vi har alla olika viktiga beslut att ta!
23 år gammal, några månader från att gifta mig. Hade fått tjänstledigt för att åka till Kalifornien i ett år tillsammans med maken. Livet låg stort och outforskat framför mig.
Föräldraledig i Visättra/Flemingsberg. Gillade att hänga med två av mina systrar som också bodde där, men annars visste både jag och K att vi ville bort härifrån. I planen fanns hopp om ännu några år i USA och fler barn.
Det här är drygt tio år sedan. Min favorittid i livet så här långt. Jag kände mig stark och frisk, hade ett jobb som jag gillade och bodde på ett ställe där jag trivdes. Barnen hade hunnit bli tillräckligt stora för att jag skulle få lite utrymme för annat än bara blöjbyten och pass. Många fina minnen. Trots att allt var så bra drömde jag om en massa saker som jag nu i backspegeln ser var onödiga och som bidrog med negativ energi.
Seefeld i Österrike nu i juli. (Det var kanske här det sa ”klick” för Carl Gustaf och Silvia?) Jag har blivit bättre på ”här och nu” sedan min väninna gick bort för ett par år sedan. ”Här och nu” är toppen. Vi bor så vackert med världens bästa grannar och har i princip alla bekvämligheter som tänkas kan samtidigt som vi bor nära härliga naturupplevelser. Problemet är att resten av familjen och själva kärnan, det som är jag, finns i Sverige. Vi får väl se vad livet har på lut inom det närmaste året. Det är spännande att vara jag.
Vad kul med gamla foton! Och ääääääälskar första bilden!
Hahaha! Ja, verkligen gamla foton. Jag fotograferade av dem från fotoalbumet, så de ser ännu lite mer ”vintage” ut…
Det är spännande att ha dig som storasyster!
Och det är spännande att ha dig som lillebror! Det ska bli så kul när ni kommer. <3
Huvudet på spiken angående utmattningsdepression. Jobbet får alltid skulden, men på de riktigt svettiga posterna (Amerikas president, IVA-läkare, chef för hemlig polis, även lärare) finns dem som sällan blir utbrända. Däremot så är man ofta drabbad i vanligt kontorsarbete utan människokontakt. Utmattningen i all ära, men någonting stämmer inte. Många har otrogen karl el dyl hemma. Kul att se bilder på dig, gamla och nya.
Jag tänker mest på återanpassningen, hur man ska komma till roten av det som är problemet, om man inte attackerar själva orsaken… Jag ser fortfarande glimten av mig själv i spegeln, men det finns något eller någon annan också. Kanske är det livserfarenheten som gjort sin entré? 😀
”Det är spännande att vara jag.”
Vilken underbar inställning! Det ska jag ta som mitt mantra för resten av året, jag vill att det ska vara spännande att vara jag också.
Vad roligt om jag kan inspirera! OLW (One Little Word) för mig det här året är ju ”fearless”. Det har verkligen inte funkat som det var tänkt, men eftersom det ligger där och puttrar lite hela tiden så påverkar det kanske mer än jag tror. Förra årets effekter av ”reach” njuter jag fortfarande av. Och heja dig nu när du ser hur spännande du själv är. 😀
Alla reagerar vi olika på stress. För min del så var sjukskrivning helt nödvändig då jag drabbades av utmattning. Det fokus och den ork jag hade kvar behövdes till familjen och ändå räckte jag inte till på långa vägar. Orsaken hade inget med jobbet att göra, men barnen behövde sin mamma. Den tid de var i skola/på dagis sov jag. Hela tiden. Jag var vaken när de kom hem och jag fixade middag. Sedan sov jag på soffan till barnprogrammen tills de skulle lägga sig. När de lagt sig gick jag också och la mig. Så höll det på i flera år.
För andra är jobbet den viktigaste ventilen för att de ska orka (har jag hört) det är kanske de som blir presidenter…
Ja, men det är ju så det är! Mitt intresse ligger i om vården verkligen är intresserad av att hjälpa alla som kommer in som spillror av sina gamla jag. Jag tänker på hur det var då jag sökte hjälp för migrän så många gånger och bara fick piller för att slutligen gå till ”hokuspokusdoktor” som försökte hitta orsaken till mina problem och kunde hjälpa mig att bli av med dem. I min väninnas fall så kände jag att hon själv inte vågat ta tag i det som påverkat henne dag ut och dag in, kanske av rädsla för vad som skulle hända om någon började rota i det infekterade och inflammerade sår som familjen försöker trippa runt varje dag istället för att behandla varhärden. Jag ifrågasätter över huvud taget inte utmattningen och vet att det kan drabba precis vem som helst. (Och som sagt, det ligger nog sällan i själva arbetsuppgifterna.) Däremot känner jag att man måste vara så om sig och kring sig om kroppen och själen ska läka, något som man kanske inte har energin till om inte de som är satta att hjälpa en kan vara mer drivande i hjälpprocessen. Kram på dig!
Jag håller med. Precis så är det. Piller är den ”enkla” lösningen, och hjälper kanske en del. Man måste vara stark för att vara sjuk! Stark nog att våga möta det otäcka och skrämmande. Och hitta bra behandling och lösningar själv. Jag hade dock väldigt bra kontakter överallt. Både försäkringskassan, arbetsförmedling och sjukvård. Däremot var min arbetsgivare en ”pain in the *ss”
Jag vet inte vad som hände med resten av min kommentar…
Iaf. Det slutade med att jag fick be dem säga upp mig. Och det gjorde de. Och jag fick avgångsvederlag:)
Du skriver mycket klokt och tänkvärt här, men jag orkar bara kommentera då det rör vid en öm tå hos mig
Kommentarer uppskattas alltid, vare sig de triggas av ömma tår eller igenkännande eller vad det nu kan vara. Det stör mig så att man ska orka vara så stark när man är sjuk. Vintern som gick med två cancersjuka föräldrar och åren innan cancern upptäcktes hos mamma men hon mådde så dåligt. Så önskar jag att det inte behövde vara! Vad skönt att det ändå löste sig med den trilskande arbetsgivaren… Då kanske det blev en Happy Ending i alla fall?