Charles Dickens 1859:

It was the best of times, it was the worst of times,
it was the age of wisdom, it was the age of foolishness,
it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity,
it was the season of Light, it was the season of Darkness,
it was the spring of hope, it was the winter of despair,
we had everything before us, we had nothing before us,
we were all going direct to Heaven, we were all going direct the other way…

Det var det bästa av tidevarv, det var det sämsta av tidevarv,
det var visdomens ålder, det var dårskapens ålder,
det var trons och otrons tid,
det var hoppets vår och förtvivlans vinter,
vi hade allt framför oss, vi hade ingenting framför oss,
vi gick alla raka vägen mot himlen, vi gick alla raka vägen åt andra hållet…

Allt för ofta hör jag om hur vi lever i en så fruktansvärd tid och hur allt är så hopplöst och fel och galet att det bara finns en väg att gå: ”raka vägen åt andra hållet”. Jag kan förstå alla som känner så här med tanke på hur nyhetsrapporteringen ser ut. (Det finns en anledning till att jag i princip bara läser länkar till nyheter och artiklar!) Å andra sidan tror jag att det alltid, i alla tider, finns både det som är bra och det som är dåligt. Saker och ting kan förändras mycket snabbt. Något som ingen hade hört talas om för två generationer sedan är nu en tradition och annat har istället fallit i glömska. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Tiden går och går. Både samhället och vi människor förändras med den!

När jag åker bil lyssnar jag ofta på motsvarigheten till P1 här. Just nu handlar det mycket om det kommande valet. Tänk att vi flyttade hit precis i tid för det förra valet som ju stod mellan Obama och Mitt Romney. Det känns som en evighet sedan… Som amerikan har man i princip bara två val. Antingen är man republikan, eller så är man demokrat. Själv har jag svårt att förstå hur man kan rösta på något av partierna när jag hör vad de står för. Särskilt intressant tycker jag det är att man sällan fokuserar på att framhäva sina egna goda sidor för att vinna röster. Istället är det ett evigt krokbensfällande och hackande på ”de andra” och det blir otroligt träligt att lyssna på i längden.

I går bjöd radion på omväxling till valdebatterandet. Jag fick istället lyssna på en intervju med Roman Krznaric, författare till boken ”Empathy: Why It Matters, and How to Get It”. Jag fick den ena aha-upplevelsen efter den andra. Eller aha och aha, det var väl snarare så att jag kände att jag fick bekräftelse på sådant som jag redan förstått är viktigt. Krznaric pratade lite om skillnaden mellan sympati och empati. Sympati är förmågan att förstå att andra människor har känslor och kanske tycka synd om dem medan empati är förmågan att verkligen känna med en annan människa, att nästan känna samma känslor som ens medmänniska känner.

I min omgivning har jag personer som väl kan känna sympati, men vars empatiska förmåga inte är särskilt välutvecklad. Jag blir otroligt frustrerad av att se människor jag tycker om, respekterar eller rentav älskar behandla någon illa. (Jag vill dock innan jag fortsätter påpeka att de flesta av oss är som ”Dr Jekyll och Mr Hyde” light, för hur många finns det som är perfekta?) Vi föds med olika förmåga att känna empati. Är det då helt kört för en vuxen person som har svårt att sätta sig in i andra människors känslor? Nej, men det är viktigt att det finns människor runt omkring som uppmärksammar det och som hjälper till att utveckla förmågan.

Jag älskar den här artikeln. Jag har läst den många gånger. Det har inte bara jag gjort, för jag tror att den tillhör en av New York Times mest lästa. För att återgå till början av det här väldigt långa inlägget… Det är dags att göra ett upprop. Mer empati! Och föräldrar och andra vuxna, det är faktiskt på oss ansvaret ligger! Det dräller av otrevliga kommentarer och dumheter från barn, tonåringar och vuxna på nätet och i verkliga livet. Dags att städa upp inombords och hjälpa till att sprida godhet istället för att trycka ner, skvallra och förminska. Man behöver inte kalla folk idioter för att man inte tycker att de har rätt, även om det skulle kännas skönt.

Jag vill sluta med att dela med mig av två av de vackraste texter med detta tema som jag känner till:

God Help the Outcasts
He Ain’t Heavy, He’s My Brother

Är du en kreativ människa? Vad är kreativitet? Definitionen har debatterats i många tusen år och trots dagens extremt intelligenta och välutbildade homo sapiens har man fortfarande inte kunnat komma överens om någon tillfredsställande definition.

Kreativitet och viss psykisk sjukdom går hand i hand, det är det inte många som protesterar mot vare sig de forskar eller ej. Riktigt svårt psykiska personer är allt annat än kreativa, men under en lätt manisk period är man troligtvis mer kreativ än någonsin. Man har också funnit att nära släktingar till psykiskt sjuka oftare har kreativa yrken än släktingar till friska personer. (Å andra sidan känner jag knappt till en enda människa som inte har någon som lider av psykisk ohälsa i sin omedelbara familj, så jag vet inte var man har hittat de friska människorna.)

När någon frågar mig vad som är viktigast för mig i livet kommer alltid kreativitet upp på ett eller annat sätt. Idag ifrågasatte jag dock mig själv, för hur kreativ är jag egentligen? Någon med ett kreativt sinne förväntas väl ändå kunna utföra små under och mirakel på en daglig basis? Är det inte kreativa genier som räddar företag som håller på att gå under och samma personer som kommer på affärsidéer som någon annan klarat sig utan i hela sitt liv och helt plötsligt inte kan leva utan? Så’n är inte jag. Jag gillar att skriva, sjunga, spela, sticka, sy, laga mat och allt möjligt annat som kanske kan sorteras in under kreativa aktiviteter, men jag har aldrig skrivit någon bok, hittar inte på några egna mönster eller vad det nu är… Suck!

Nåja. Jag gjorde klar sjalen som jag hade velat sticka till äldsta dottern i julklapp idag åtminstone. Den fick en enkel, virkad ”snäck-kant”, och tänka sig, det kom jag på alldeles av mig själv. Kreativ? Jag kanske inte ger mig själv tillräckligt med cred! 😀 I morgon får hon ta på sig sin rosa sjal, fina E. Kanske jag kan få till ett fotografi då.

Vad tror du om kreativitet? Är den medfödd, framplågad, inlärd, fångad eller vad?

Dagens status: Amerikanska republikaner hojtar ”alla syrianer är potentiella terrorister, vi kan inte släppa in alla dessa muslimer, bara 10 % är kristna”, amerikanska demokrater ropar ”republikanerna är löjliga, de känner sig hotade av treåriga flyktingbarn, vi måste ta vårt ansvar och ta hand om syrianska flyktingar” (kanske Obama tycker att det är lite pinsamt att han har varit med och dragit igång IS). Svenskar är antingen på lägret ”säkerhetsläget har gått upp till nivå 4/5, det högsta någonsin, det är läskigt i Sverige och ingen har någon koll på hur många IS-terrorister som finns tillgängliga för terroristdåd” eller på den andra sidan som lägger upp artiklar med ”Steve Jobs föräldrar var syrianer” eller ”Where the children sleep”, Magnus Wennmans fotoreportage med bilder på syriska barn som sover. Själv suckar jag och är tacksam över att min familj har tak över huvudet, mat i magen och skor på fötterna. Och varför kan inte bara folk vara snälla mot varandra?

Den här blomsterbuketter får representera det vackra i världen. Medmänsklighet, kärlek, skönhet, omtanke, renhet, närhet, generositet, gemenskap och allt annat som gör mig lycklig. Allt det där krockar med egoism, falskhet, avståndstagande, oförstående, enfaldighet, omedvetenhet och allt annat som trycker ner mig och gör mig modfälld.

För tillfället krockar tankarna i huvudet på mig. Jag har insett att medmänsklighet ibland har ett pris, att man inte kan tro gott om alla och att jag inte vet var jag har mig själv när det verkligen gäller. Jag har insett att det jag vet och det jag har inte räcker till. Vad är jag beredd att offra i godhetens namn? Hur kan jag kombinera det jag vet med det jag känner, det jag önskar med det jag har?

En av mina favoritkörer med True Colors. Så vackert. Peace.