Category Archives: Musik

Musik, musiker, musikaliteter och annat musikaliskt

27 okt

Ibland måste man komma ihåg…

… att njuta av sitt jordeliv. Jag hörde Malena Ernmans Min plats på jorden och rös återigen av orden. De berör mig så mycket varje gång. Tja, egentligen är det ju Py Bäckmans ord. Ära den som äras bör.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

27_2

18 okt

Vackert!

Äldsta dottern sjunger melodin i denna vackra, svenska folksång. Det är fem år sedan och det känns som en hel livstid bort… Adolf Fredriks Musikklasser gav oss många fina musikupplevelser tillsammans med barnen. Det är lätt att bli lite nostalgisk ibland.

Glen Campbell är en musiker som har gjort många fina insatser. Sedan många år lider han av Alzheimers, men innan han blev riktigt sjuk spelade han in denna vackra sång. Videoklippen hans musikförlag lagt till sången fick mig att gråta.

Trevlig helg!

Uppdatering: Dottern lät meddela att hon sjöng förstasopran i första versen men att hon sedan tog över andrasopran i vers två. Rätt ska vara rätt!

09 okt

Två musikaliska upplevelser.

Det här, min vän, tycker jag mycket om. Det är inte bara för att jag verkligen gillar den smetkletiga filmen Love Actually väldigt, väldigt mycket och låten har en viktig del i den. Det är också för att jag gillar låten i sitt original, för att videon är alldeles fantastisk och för att det är så många härliga och inspirerande musiker med i detta projekt. Gareth Malone till exempel! Kommer du ihåg hans spännande projekt att få unga killar i trubbel att sjunga körsång?

Från körhanterande i världsklass till konsert med high school-kör. I kväll var det dags för den första konserten med Timpviews nya körlärare. Han har säkert potential, men jag saknar lite karisma och gissar att det fortfarande skaver lite mellan dirigent och kördeltagare medan han och ungdomarna ska komma på hur de bäst kan arbeta tillsammans. Äldsta dotterns kör tycker jag var bäst, men det var nog mest för att jag hade förväntat mig lika tät sång av Madrigalkören som förra året. Så blev det nu inte. Den stora blandade kören på ca 150 elever var däremot alldeles fantastisk, men de hade dessvärre fått några solister som sjöng i en annan tonart. Nåja. Min vana trogen kunde jag inte låta bli att fälla några tårar och i kväll blev det till Marta Keens Homeward Bound. Jag hittar ingen bra inspelning, men här sjunger Fraser Walters en lite långsam version som åtminstone ger dig melodin och känslan. En gång ska väl jag också återvända hem…

Så här fin var den körsjungande dottern i kväll:

8_6

8_10

Och så här vackra var bergen och himlen i all sin höstskrud:

8_8

8_9

8_4

(Månförmörkelsen i morse var alldeles otrolig, men jag tog inget kort på den. Du i Sverige kunde inte se, va?)

03 okt

Glorious.

Han sjunger som en liten ängel, den där David Archuleta. Bor man mitt i Mormon County är det omöjligt att missa filmen ”Meet the Mormons” som har premiär här om en vecka. Jag hörde Glorious för flera år sedan men hade glömt bort att texten är så fin som den är… Kanske är det för att jag just nu känner hur viktigt det är att det är vi alla tillsammans, inte någon emot någon annan. (Längst ner hittar du texten fritt översatt av mig.)

Kärleken förgår aldrig, eller hur var det nu?

2_6

There are times when you might feel aimless
You can’t see the places where you belong
But you will find that there is a purpose
It’s been there within you all along and when you’re near it
You can almost hear it…

It’s like a symphony just keep listenin’
And pretty soon you’ll start to figure out yo part
Everyone plays a piece and there are melodies
In each one of us, oh, it’s glorious

You will know how to let it ring out as you discover who you are
Others around you will start to wake up
To the sounds that are in their hearts
It’s so amazin’, what we’re all creatin’

It’s like a symphony just keep listenin’
And pretty soon you’ll start to figure out yo part
Everyone plays a piece and there are melodies
In each one of us, oh, it’s glorious

And as you feel the notes build
You will see

It’s like a symphony just keep listenin’
And pretty soon you’ll start to figure out yo part
Everyone plays a piece and there are melodies
In each one of us, oh, it’s glorious

Stephanie Mabey

Det finns tillfällen när du kanske känner att du driver planlöst
Du hittar ingenstans där du hör hemma
Men du kommer att förstå att det finns ett syfte
Det har funnits hos dig hela tiden och när du är nära
Kan du nästan höra det …

Det är som en symfoni, fortsätt bara lyssna
Och ganska snart kommer du att förstå din del
Alla spelar ett stycke och det finns melodier 
I var och en av oss, åh, det är härligt

Du kommer att veta hur det ska låta när du upptäcker vem du är 
Andra runt omkring dig kommer att vakna upp 
Till de ljud de har i sina hjärtan 
Det är så fantastiskt, det som vi alla skapar

Det är som en symfoni, fortsätt bara lyssna
Och ganska snart kommer du att förstå din del
Alla spelar ett stycke och det finns melodier 
I var och en av oss, åh, det är härligt

Och när noterna läggs till varandra
Kommer du att förstå

Det är som en symfoni, fortsätt bara lyssna
Och ganska snart kommer du att förstå din del
Alla spelar ett stycke och det finns melodier 
I var och en av oss, åh, det är härligt

05 jun

Idag är det Elton John.

Under gymnasietiden hade jag en Elton John-period. Jag lyssnade om och om och om igen på samma låtar. (Det där med om och om och om igen verkar vara genomgående då det gäller mina musikpreferenser. Jag hakar gärna upp mig på vissa låtar och spelar nästan sönder dem.) Idag började jag lyssna på ”Your Song” och en timme senare hade jag gått igenom alla mina gamla favoriter. Ah!

Jag vet aldrig vad det är som ska få fast mig, men när jag lyssnar igen efter att det har gått en lång tid kommer jag alltid ihåg vad det var som fick mig på kroken. Kanske var det en melodislinga, en textrad, en rytm, en röst, ett budskap, en ”färg”, en association, en händelse eller kanske hela paketet. Det gör att jag inte kan säga att det finns någon speciell genre som jag inte gillar.

Jag brukar inte fastna för musik för klassiskt skolade röster, men ”Nulla in Mundo Pax Sincera” kan jag lyssna på hur många gånger som helst. Frågar någon mig vad jag tycker om schlager fnissar jag nog lite, men vem kan motstå ”Ein Bißchen Frieden”? Mamma gillar inte rock, men sonen diggar gärna ”Outcry” tillsammans med mig. Och Billie Holidays God Bless the Child? Den skickar rysningar längs ryggraden på mig… I morgon är det Sveriges nationaldag. Jag tänker hänga flaggan från balkongen och lyssna på ”Turistens Klagan” sjungen av den svenskaste av alla svenska ikoner, invandraren Cornelis Vreeswijk.

22 maj

Mumford & Sons.

Jag har en vän som bara älskar Mumford & Sons. Jag gillar deras sound som är något slags blandning mellan bluegrass, folkrock och country, men jag lyssnar inte särskilt ofta på deras musik. I går kväll låg jag i sängen och skulle försöka somna när jag började lyssna på deras senaste album – som för övrigt kom ungefär när vi flyttade till USA – och jag kunde inte sluta. Det var som att jag sögs in i texterna. De är fantastiska och upplyftande och jobbiga och jag känner så väl igen mig i flera av dem.

And I came home
Like a stone
And I fell heavy into your arms
These days of darkness
Which we’ve known
Will blow away with this new sun

And I’ll kneel down
Wait for now
And I’ll kneel down
Know my ground
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you

So break my step
And relent
You forgave and I won’t forget
Know what we’ve seen
And him with less
Now in some way
Shake the excess

But I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you

So I’ll be bold
As well as strong
And use my head alongside my heart
So tame my flesh
And fix my eyes
That tethered mind free from the lies

But I’ll kneel down
Wait for now
I’ll kneel down
Know my ground
Raise my hands
Paint my spirit gold
And bow my head
Keep my heart slow

Cause I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you

18 maj

Tacksam och glad!

Idag gick Utah State Steel Band Festival av stapeln på BYU. Sonen var inte särskilt sugen på att lägga en hel lördag på detta. Nu efteråt tänker jag att hans lärare kanske missade att trycka på det faktum att de skulle ha världsartisten Gary Gibson som gästföreläsare och solist under avslutningskonserten. En människa som har spelat tillsammans med Ray Charles kan man ju tänka har koll på läget. Särskilt om det är en människa som har gjort det till sin grej att spela både klassiskt och jazz på sina oljefat.

Där kom jag, svettig och dan efter att ha rensat i trädgården och trodde att jag skulle lyssna på tonåriga oljefatsspelare, men tji fick jag. På scenen stod slagverkslärarna som hade tagit sina elever till den här tillställningen tillsammans med GG och några inlånade jazzmusiker. Det blev en sådan där ”gråtkonsert” där bandet fick stående ovationer på slutet fast den största delen av publiken var tonåringar. Vad ska man säga? Innan de började tänkte jag ”hehe, kolla på kufen med gabardinbyxorna” (GG längst fram i beiga byxor, sonens percussionlärare bredvid honom till höger). Varför lär jag mig aldrig att man aldrig ska döma en hund efter håren?

Gary Gibson har grymma kompositionskunskaper, kan skriva snygga arrangemang och är dessutom fantastiskt duktig på att spela. Vill du lyssna på det han gjort kan du gå in på hans Spotifykanal. (Mannen har bott i Trinidad och har vunnit priser i oljefatsspelande. Han vet vad han gör.)

Jag vill bara påpeka en gång för alla att det inte finns ”bra” eller ”dålig” musik. Man gillar det man gillar helt enkelt. Jag älskar dock alltid att titta och lyssna på musiker som behandlar sina instrument med självklarhet och respekt.

17_2

17 maj

Lite hårdrock så här till helgen.

Jag må ha ett hjärterum för hårdrock, men Black Sabbath har aldrig varit något favoritband. När jag läste att deras Hyde-Park-spelning i sommar kanske blir deras sista någonsin kändes det dock lite sorgligt. När jag var barn och tonåring var det flera av mina klasskompisar som absolut älskade Black Sabbath medan jag själv diggade Dolly Parton och Kicki Danielsson. Vad kan jag säga, hm.

Nu är Tony Iommi sjuk i cancer och orkar inte med turnéer. Ozzy Osbourne är ju Ozzy och han kan faktiskt nästan fortfarande sjunga trots att han knappt kan sitta och prata samtidigt. (Mannen är svårt skadad av sitt drogmissbruk…) Livet går vidare och vi med det, eller hur? Idag får du i alla fall en av de Black Sabbath-låtar jag kan lyssna på med behållning, nämligen Paranoid. Lite hjärteknipande trots att texten inte världens största poetiska mästerverk.

Finished with my woman
’cause she couldn’t help me with my mind
People think I’m insane
because I am frowning all the time

All day long I think of things
but nothing seems to satisfy
Think I’ll lose my mind
if I don’t find something to pacify

Can you help me, occupy my brain
Oh yeah

I need someone to show me
the things in life that I can’t find
I can’t see the things that make
true happiness, I must be blind

Make a joke and I will sigh
and you will laugh and I will cry
Happiness I cannot feel
and love to me is so unreal

And so as you hear these words
telling you now of my state
I tell you to enjoy life
I wish I could but it’s too late