Tacksam och glad!
Idag gick Utah State Steel Band Festival av stapeln på BYU. Sonen var inte särskilt sugen på att lägga en hel lördag på detta. Nu efteråt tänker jag att hans lärare kanske missade att trycka på det faktum att de skulle ha världsartisten Gary Gibson som gästföreläsare och solist under avslutningskonserten. En människa som har spelat tillsammans med Ray Charles kan man ju tänka har koll på läget. Särskilt om det är en människa som har gjort det till sin grej att spela både klassiskt och jazz på sina oljefat.
Där kom jag, svettig och dan efter att ha rensat i trädgården och trodde att jag skulle lyssna på tonåriga oljefatsspelare, men tji fick jag. På scenen stod slagverkslärarna som hade tagit sina elever till den här tillställningen tillsammans med GG och några inlånade jazzmusiker. Det blev en sådan där ”gråtkonsert” där bandet fick stående ovationer på slutet fast den största delen av publiken var tonåringar. Vad ska man säga? Innan de började tänkte jag ”hehe, kolla på kufen med gabardinbyxorna” (GG längst fram i beiga byxor, sonens percussionlärare bredvid honom till höger). Varför lär jag mig aldrig att man aldrig ska döma en hund efter håren?
Gary Gibson har grymma kompositionskunskaper, kan skriva snygga arrangemang och är dessutom fantastiskt duktig på att spela. Vill du lyssna på det han gjort kan du gå in på hans Spotifykanal. (Mannen har bott i Trinidad och har vunnit priser i oljefatsspelande. Han vet vad han gör.)
Jag vill bara påpeka en gång för alla att det inte finns ”bra” eller ”dålig” musik. Man gillar det man gillar helt enkelt. Jag älskar dock alltid att titta och lyssna på musiker som behandlar sina instrument med självklarhet och respekt.