04 Okt

Att balansera.

3_3

Där sitter du, lilla pilfink, och balanserar på en solros medan du blickar ut över ”sjönen”. Dina vänner sveper bort från cypresshäcken mellan mina föräldrars och grannarnas hus i hög fart, men du gungar på den där solrosen till synes oberörd. Jag avundas din förmåga att hålla dig kvar trots att det svajar rätt bra där uppe på toppen. Balans är något vackert och åtråvärt, något att längta efter och något att njuta av då den infinner sig.

Helt plötsligt är hösten verkligen här på riktigt. Det är kallt om näsan och termometern orkar sig inte ens riktigt över 10° då solen ligger lågt och skuggorna blir längre och mörkare. Själv drar jag på mig Fars ganska fula röda fleecetröja med inkamönster för att slippa frysa. Jag kommer ihåg den fantastiska bomullströja med liknande mönster fast i vitt och pastellfärger som jag stickade med hjälp av en enkel stickmaskin på gymnasiet. Den var fin.

Idag har alla andra varit ”någon annanstans” och jag har fått filura på både det ena och det andra. Sista kvinna att lämna efter den mysiga familjehelgen var lillasyster som flög tillbaka till Umeå, studierna och pojkvännen. Grannarna, familjemedlemmarna här på Sturkö och de utflyttade barnen har fått kanelbullarna som bakades i går och som jag ändå inte kunde äta själv. Jag vet inte om min känslighet för vete ska anses vara en förbannelse eller en välsignelse, men doften av nybakta bullar kan ingen förbjuda mig från att njuta av.

Idag går renoveringen in i ett nytt skede. Brorsan är tjänstledig fram till jul och det finns förhoppningar om att julen kan firas i det som då kan kallas ”vårt nya hem”. Jag älskar ron som fyller mig då jag är där och jag är tacksam över att vi kan få chansen att bo på ett sådant fantastiskt ställe. Tänk så bra man kan ha det också mitt i ett kaos.

Jag talade med min kusin länge, länge idag. Han är 3/4 svensk, född i Sverige, men har mest bott i USA. Han är gift med en amerikanska, har tre ganska små barn och bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Kusinen ville prata lite om hur det går att acklimatisera sig efter att ha flyttat mellan USA och Sverige, hur våra barn har tagit det och om det finns något att fundera lite extra över. Jag berättade att jag tror att det löser sig, det där med att hitta rätt där man befinner sig, och att det jag alltid saknat då jag flyttat är människor som blivit kvar. Saker betyder ingenting. Att uppleva världen ur olika perspektiv för mig däremot framåt.

Idag hade jag också förmånen att få träffa en av de två Exploriusstudenter som jag ska hålla ett litet extra vakande öga över det här året. Hon kommer från Bangkok och hade specifikt frågat efter att få komma till en gård ute på landet i Sverige. Nu bor hon verkligen mitt ute i ingenstans. Hon får cykla till bussen och åka långt till gymnasiet där hon går. Det finns möjlighet att hjälpa till med får och höns och nätterna är verkligen tysta till skillnad från hur det var i lägenheten på tjugonionde våningen i Bangkok där hon bott fram tills nu. När jag intervjuade henne och hennes värdföräldrar tänkte jag på hur olika förutsättningar vi människor har och hur olika vi är. Vad är du villig att offra för att hjälpa till att göra någon annans liv bättre? Hur balanserar du borden, måsten och viljor?

26 Apr

Om listor och filosofisk härdsmälta.

Min mamma och några av mina systrar är specialister på lister. Listor menar jag… Jag har alltid känt att listor är något som jag borde bli bättre på. I perioder finns de med i mitt liv, men jag är sällan bra på att använda dem effektivt. Att skriva de här raderna med saker som ska inhandlas, genomföras eller uppnås har jag absolut inga problem med! Jag älskar att skriva och gör gärna en lista till ett kalligrafiprojekt… Det är när målen ska uppnås och alla punkter ska bockas av som jag har förlorats någonstans på vägen. Tacksamhetsdagboken funkar bra, men det är bara för att jag så fort jag har listat allt jag är tacksam för kan gå vidare. Jag behöver inte följa upp eller fördjupa mig, åtminstone inte i det skedet.

Det måste finnas massor för mig att göra om och göra bättre! Den senaste veckan har av olika anledningar varit en oändligt lång gråtparad full av tacksamhetsvimplar och insiktsexplosioner. Hur ska jag på bästa sätt kunna tillgodogöra mig av den kärleksboost jag har fått? Kanske är det ändå så att jag borde skriva listor, listor som ska finnas med i mitt liv på daglig basis för att lyfta och hjälpa framåt? Kan jag använda mig av mina personliga upplevelser för att göra något för andra? Ska jag göra mina eventuella listor enkla eller mer intrikata?

Ibland är det väldigt lätt att vara människa. Tänk bebisars behov. Ibland är det väldigt svårt att vara människa och jag förundras över att vi fortfarande är så många som vi är på jorden. Tänk att inte fler av ren dumhet sprängt sig själva och andra i luften. Tänk att folk som hatar varandra så hjärtinnerligt en gång har älskat varandra och skaffat både ett, två och tio barn tillsammans. Tänk att vissa människor tar sig rätten att bestämma hur, vad och varför någon annan ska utföra vissa handlingar utan den andre har något att säga till om saken. Tänk att så många lever så tomma liv att påsen med lim, jointen, flaskan eller pillret är det enda som håller dem flytande. Tänk att det finns så mycket potential till godhet och att det är så många som istället ägnar större delen av sin ”lediga” tid åt att gräva ner sig i sitt ego och samtidigt förstöra andras liv genom våld, vare sig det är mentalt, fysiskt, sexuellt, förtryckande eller något annat vedervärdigt. Tänk att vi alla har liv som till viss del suger och att vi med rätt fokus kan använda oss av de o-sugiga bitarna till att bygga upp en bättre värld och i slutändan bli lyckligare själva.

Nä, jag har inga filosofiska ambitioner. När jag lyssnar på P1s podd Filosofiska rummet inser jag att jag är för ointelligent och för oinvigd för att orka gräva ner mig i teoretiska blajuttryck som i slutänden bara är en massa skitsnack och inte gör världen det minsta bättre. (Tack Eileen John, Ylva Sjölin Wirling, Marco Tiozzo och Frits Gåvertsson för att ni idag fick denna 45-åring att känna sig lycklig för att hon inte sitter instängd på en svensk institution i klubben för inbördes beundran intellektuella emellan. Det är lite synd på luggen och det röda läppstiftet, men jag har andra i släkten som får ta på sig den bördan. Hen som är längst fram av dem håller högaffeln höjd med den äran och verkar utföra stordåd bland människor som inte har det så lätt. Den övertygelsen sträcker sig längre än till djupdykningar i Albert Camus och Bitterfittan.) Nej, nu ska jag sova, så får vi se hur det blir med de där listorna i morgon. Amen.

10 Jun

Tidsbrist och dårskap.

Maken och jag må vara ett väl inarbetat team, men våra åsikter skiljer sig ofta åt trots detta. Vi har vad en bekant kallade ett dynamiskt förhållande. Ibland orkar jag verkligen inte med Ks klarsynthet. Det är bekvämt att sväva omkring i okunskap och lulla med vilka blommor som passar i rabatten och vilken nyans av vitt som gäller för nya väggfärgen. (Nu är det inte riktigt min stil det heller, men du förstår nog vad jag menar.) Andra gånger är det å andra sidan väldigt roande att diskutera det han stöter på i sina efterforskningar. Artikeln han skrev härom dagen för Mises.se är riktigt, riktigt underhållande. Jag känner att jag också blir arg över all världens dumhet, men tycker det är mer konstruktivt att satsa på kärleken. Leve den tänkande människan. Hipp hipp…