27 dec

God fortsättning.

”God fortsättning.” Så började ett meddelande från vår fina granne i Bredavik, en av mammas bästa väninnor. Hon skrev för att meddela att hennes man hade gått bort på julafton. Det var inte oväntat, men usch, nu måste det vara nog. Jag vill möta livet med ljus, glädje och hopp när vi går in i ett nytt år! Sorgen som varit så närvarande de senaste åren kommer att fortsätta ta plats och finnas som en törnetagg i Foppatoffeln, det är jag fullkomligt medveten om. Så får det vara, men det känns verkligen som att något har vänt nu efter mammas begravning. Jag tror att fröet till att läka har börjat spira.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, bara att det finns så mycket där inne som jag gärna skulle vilja få på pränt. Det var ”hela havet stormar” inuti mig så länge att den stora tomheten som tog över någon gång innan mamma ens gick bort kändes otroligt läskig och svår att hantera. Nu inser jag att den är en naturlig reaktion på allt som hänt, men jag kan inte acceptera att den som är jag förändrats så dramatiskt. Det finns ingen ork till annat än det absolut nödvändiga och det får väl vara så tills energin och lusten återvänder. En dag i taget! ”Vi kämpar på”, som far alltid sa.

21 dec

Hur förvandlar man Folkets Hus…

… till en värdig lokal för en minnesstund/kistbegravning? Man tar ett stort gäng syskon, ingifta och avkommor och kör järnet i en hel dag. Till slut hittas rätt ljud både för orgelspel och komppiano, marimban är balanserad mot tvärflöjten, det står närmare 200 stolar på plats (somliga framtrollade ur dolda vrår) och blomsterdekorationerna på plats hade minst passat på Nobelfesten. Jag är glad och tacksam över att få tillhöra det här gänget. Att få ha varit del i allt det kreativa bakom mammas minnesfest har varit en fin pusselbit i sorgarbetet. Nu får vi se om många får stå upp i morgon eller ej, men det löser sig nog med det.

10 dec

Hur kan man orka absolut ingenting?

Jag mår okej. Allt är okej, eller vad man nu ska säga. En fin vän bjöd med mig (och dottern som är bortrest, så maken kom med) på Lucia i Trefaldighetskyrkan igår kväll och jag bestämde mig för att det var precis vad jag behövde. Ljuvligt vackert. Lucia gör mig alltid känslosam, ännu mer nu.

Igår kom också min underbara promenadkompis från Orem och hennes två tonårsdöttrar. De stannar några dagar på väg ut i Europa. Åtta månader genom vår världsdel, annat än japanernas ”Europa på en vecka”. Jag har sagt att jag inte är någon bra värdinna just nu, ha. De bor i dotterns studentrum inne i stan, så det ordnar sig nog. Idag ska jag prestera kyckling i ugn, morötter, ris, hembakade frallor och några timmars umgänge. Det blir säkert bra, bara jag får undan all tvätt först. (Konstigt det där med hur livet fortsätter som vanligt fast allt har förändrats…) Hoppas du har det bra. Peace.

30 mar

Om att sakna.

Allt växer och idag kände jag hur jag saknar Far så det värker. Det är svårt, det här med sorg… Att vilja vara med någon fast man vet att det inte går är jobbigt både mentalt och fysiskt. Usch, livet! Ibland känns du övermäktigt.

IMG_0690

Foto: Min syster T

26 jan

Om känslor.

Vi har en vän som är psykiater. Han har mest jobbat i Sverige, men också några år utomlands. Den stora skillnaden mellan invånarna i det andra landet och svenskar anser han vår inställning till livet och dess naturliga upp- och nedgångar vara. Många svenskar (Kanske till och med européer eller skandinaver?) har något slags bild om att man ska vara så glad och nöjd jämt. Många upplever att de blivit deprimerade när det de upplever egentligen är svårigheter att hantera sorg, saknad, ensamhet, ilska och andra ”förbjudna” känslor då de går igenom en liknande situation som jag är i, har ett jobb man inte trivs med, är i en dysfunktionell relation, känner med sina nära och kära som har problem, upplever ensamhet osv, osv.

Jag har upplevt depression på nära håll och är fullkomligt medveten om att det jag känner i mångt och mycket tangerar de problem man har som deprimerad. Jag är inte alls lika glad som vanligt, jag kan börja gråta utan anledning (alltså, jag är en känslosam människa, men vanligtvis finns det ju något som triggar gråten), jag får inte mycket gjort mer än allt det ”nödvändiga” och jag sover oroligt. Å andra sidan undrar jag inte varför det är så här. Jag är tacksam över det stöd jag har från familj och vänner. Vi är många som stöttar varandra och som kan dela erfarenheter. Och för en gångs skull kan jag skriva under ”inget ont som inte har något gott med sig”, för några av mina vänner som har gått igenom obeskrivligt svåra förluster vet precis hur svårt det är att göra och säga ”rätt”, men lyckas ändå med konststycket. Därmed inte sagt att endast de som gått igenom stora svårigheter kan hjälpa. Tack till dig som stöttar. Tack.

IMG_8801

28 okt

En borde nog egentligen sova.

Usch. Usch! Fy sjutton och gaaaaah! Jag är upprörd. Jag bär på en stor sorg. Jag är arg. Jag frågar ändå inte varför. ”Det är som det är och det blir som det blir.” Fortsätt. I morgon är en annan dag och vi vet aldrig vad som väntar bortom kröken.

Idag blev himlen en själ rikare och en familj förlorade sin pappa och man här på jorden. Detta fick jag reda på efter en så känslomässigt omtumlande dag att jag knappt orkar sitta upp längre. (Fast det kan ha att göra med att klockan snart är halv ett också.) Just nu tänker jag att sorgeprocessen gör ont, men helar hjärtan och läker trasiga själar. Det ger ändå något slags hopp om att allt blir bra till slut. Peace.

16_2

03 dec

Till eftertanke.

Nu sitter jag här lite senare och tänker att mina tankar i morse, de var rätt tafatta. Det har varit en lång dag och faktiskt lite tung. Maken skickade ett sms med någon länk om att regeringens budgetförslag sänktes av SD. Oväntat? Knappast. Obekvämt? Rätt så. Nu blir det omförhandlingar och jag gissar att Stefan Löfven får det lite jobbigt ett tag framåt. Ja, precis som att han inte redan hade haft det. I perioder läser jag inga nyheter utom de mina Facebookvänner lägger upp. Det blir en och annan insändare och ibland också direktlänkar till något som hänt. Dessvärre kan världen te sig rätt mörk i ett sådant flöde. Jag blev därför jätteglad över det ”Good News Magazine” som jag fick i ett av paketen i går. Världen kan också vara fin och det finns många goda människor här!

Efter de där tristpolitiska nyheterna fick jag ett ännu tråkigare besked, ett som är mycket mer personligt och som stör mig riktigt ordentligt. Politik i all ära, men vem bryr sig om politiker då det finns personer som man älskar och som inte mår bra? Folk som har varit i dödsskuggans dal brukar säga att har man bara hälsan så har man inte mycket att oroa sig över. Det ligger väl mycket i det.

En av våra grannar fick stora hälsoproblem förra året. Inget dödligt, men ett livslångt handikapp. Han är en ung egenföretagare med fru och tre små barn och sjukdomen slog undan fötterna på hela familjen. Deras underbara hus är till salu, men tyvärr har man inte hittat någon seriös köpare som är beredd att betala för hantverket och alla fantastiska detaljer som huset bjuder på. Nu har huset lämnats över av mäklaren till en ”short sale”. Det är ju så sorgligt! Jag vill bara att allt ska bli bra för familjen som säljer och att det ska finnas några som vet att uppskatta detta konstverk! Det var också en av dagens tråkigheter.

När skymningen just började lägga sig till det svarta mörker vi får här då det inte finns så många gatlyktor såg jag hur vacker månen var. Jag fotar mycket i perioder då jag får rutin på att ta med mig kameran överallt och för tillfället är jag dessvärre inte i någon sådan period. Det var därför rätt mysigt att skruva på kameran på stativet och gå ut på balkongen i kylan och titta ut på bergen och månen genom den lilla tittgluggen. Inte för att jag hade möjlighet att ställa in kameran ordentligt (jag har tappat bildplattan till vridvredet och vet inte vilken inställning som är vilken), men jag fick ändå en fin stund där ute i mörkret i Orem, Utah, USA, Världen, Universum… Det är den stunden jag ska ta med mig nu när jag lämnar över den här dagen i någon annans händer. I morgon är en annan dag. All kärlek till dig!

2_2

2_3

Och så kanske jag ska sluta med den här eftertänksamma texten som jag hittade på Facebook. (Skaparens hemsida finns med där.)

2_5