Jag har mer pysselmaterial hemma än de flesta. En stor back på hjul med vackra scrapbookingpapper/kartong i storlek 30×30 cm, en massa glitter, washitejp, bling, klistermärken och etiketter. En hel låda med olika limprodukter och flera hundra kuvert utan färdiga kort att stoppa i dem. Sorterade och osorterade ”grejer” i flertalet förpackningar. Allt är mycket noggrant organiserat och det ser, om jag får säga det själv, ordnat och snyggt ut trots att det är rätt mycket prylar.
Varje gång någon fyller år är det samma sak. Jag sitter här med en hel uppsjö av sådant som skulle kunna bli finfina födelsedagskort, men personerna som fyller år får på sin höjd en vikt pappersbit med vackert mönster. På sin höjd, alltså. Det är inte värdigt. Igår rensade jag ut en massa kuvert (äldsta dottern ville gå igenom dem) och plockade fram en mapp med sådant som jag tänkt skulle bli färdiga bra-att-ha-kort. Nu är det på gång! Det är knappt så jag tror det själv, men sex kort är redan klara. Än så länge har bara skärmaskin och klisterlappar varit inblandade, men vänta bara. Pyssellusten har givit sig tillkänna! Och det gör mig glad, även om det inte blir så många fler färdiga kort.
Det går framåt! Tack till makens kompis och kompanjon som ägnade nästan en hel dag åt att hjälpa till att få mer än hälften av lådorna på plats.
Jag förundrades över hur maken hotade med mig när jag inte var där. Ungefär som mina syskon pratar om mig till sina barn: ”Monna skulle verkligen inte bli glad om hon såg hur ni gräver i smörpaketet!” Kompisen fick höra att de måste göra om och göra bättre ”för annars blir inte Monica nöjd, och då…” Dottern beskriver sin uppväxt med mig som ”barsk, men samtidigt mer kärleksfull än de flesta”. Min kusin sa en gång ”Monna’s way, or the highway”. Ser du ett mönster? Jag gör det. Tydligt. Och hoppas att den där kärleksfulla sidan överväger allt det andra.
Den märkliga plätten är det provisoriska stället för några perenner som jag fick och tog tidigare i år. Jag var ju tvungen att sätta dem någonstans ”så länge”. Nu ser man inte längre rabarberrötterna och en och annan av växterna ser inte helt hundra ut, men allt verkar vara vid liv i alla fall.
Från dörren och rakt framåt är det tänkt att vi ska ha en pergola. Det kommer att bli så fint. Pergolan kan inte bli för kompakt eftersom solljuset behöver nå fram till lådorna på ”norrsidan” också. Det här blir så fint och jag är jätteglad över framstegen!
I helgen satt jag och tittade igenom gamla foton och filmer då jag är ansvaret för att uppdatera körens Instagramprofil då och då. Coronaviruset har gjort så att det blir dåligt med tillfällen att spela in nytt material, minst sagt. Hur som helst hittade jag ett foto som jag hade tagit precis ett år innan jag opererade bort mitt basaliom för några veckor sedan. Jag kom på att det vore intressant att beskriva hela förloppet, om inte annat så för framtida referens. Och alltid hjälper det någon om man berättar om sin historia. Fotona i den här serien är jättedåliga eftersom jag inte tagit dem för det här ändamålet.
9 oktober 2019. Det går knappt att se hur den vita pricken just på kanten av nedre ögonlocket såg ut precis som en vagel. Dessutom kändes det precis likadant, sved och irriterade. Jag skickade en bild till någon syrra har jag för mig, bara för att visa hur synd det var om mig. ”Vageln” irriterade rätt länge, men så småningom gav den med sig och jag tänkte inte mer på det. Jag såg inget sammanhang mellan vageln och det som sedan hände. Nu vet jag att ett basaliom ofta börjar som något som man upplever vara en liten kvissla, en finne eller vagel.
26 februari. Helt plötsligt upptäckte jag att jag hade en lite upphöjd bulle som var lite ljusbrun mitt i på nedre ögonlocket. Det kändes inte alls, ingen smärta och inget obehag. När jag väl hade lagt märke till detta fenomen kunde jag inte riktigt släppa det. Framåt mars ringde jag vårdcentralen, men de uppmanade mig att vänta med icke-akuta ärenden. Corona och allt det där, vet du.
24 juni/16 juli. I juni fick jag nog av att oroa mig. Tittade jag neråt hade ”bullen” blivit så stor att den påverkade synfältet. Jag ringde till vårdcentralen igen trots att det var mitt i Corona- och semestertider och fick en remiss till hudmottagningen med informationen att jag kunde vänta mig kallas till ett besök där om tre månader sisådär.
25 augusti. Kallelsen till hudmottagningen kom tidigare än förväntat, något som kändes väldigt skönt. Såhär såg jag ut samma kväll som hudläkaren hade fryst en hudskada på näsan och tagit en biopsi från det misstänkta basaliomet. Efter några veckor kom beskedet om att det var en tumör och att jag skulle kallas till hudmottagningen för att ta bort den.
8 oktober. Tre dagar efter min 50-årsdag var det dags för operation. Läkaren som utförde ingreppet gjorde det för första gången, men under uppsikt av och med hjälp av en riktig expert. Jag kände mig helt trygg utom då Dr. Fadia lade bedövningen i ögonlocket. Själva införandet av nålen var smääääärtsamt. Hur som helst både skrapades tumören bort samt att området frystes ner till 196°C med hjälp av flytande kväve. Resten av ögat var skyddat under tiden och det var både bedövningssalva, krokar, klämmor och lock inblandade. Besöket var över på ca en halvtimme och jag blev hemskickad med uppmaningen att jag skulle akta ögat och därför fick se ut som någon ur en science fiction-film fram tills ögonbedövningen hade släppt.
2 november. Jag upplever att jag i princip är helt läkt. Som du ser försvann ögonfransarna, men hårsäckar gillar varken överdriven värme eller kyla. Nu ska jag kunna räkna med att vara helt återställd. Om ett år kallas jag tillbaka till hudmottagningen för att se att allt ser ut som det ska. Jag är nöjd och glad och tacksam över att ha kunnat lägga det här bakom mig.
Basalcellscancer är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt. Varje år upptäcks mer än 50 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken.
Symtom på basalcellscancer kan börja som en liten finneliknande knottra som sakta växer till en rodnad, fast och glansig knottra som lätt blir sårig. Det kan också vara en fast liten rodnad eller blek knappformig förhårdnad i huden.
Ett varningstecken kan vara ett litet sår som läker men återkommer på samma ställe för att med tiden vara en mer bestående sårbildning.
Diagnosen säkerställs med en biopsi som betyder att man tar ett vävnadsprov, som också ger information för att avgöra lämpligaste behandling.
Ytlig basalcellscancer
Ytlig basalcellscancer ser ut som en rodnad och kan likna en eksemfläck fast den försvinner inte trots att du smörjer den. Denna form är vanligast på bröstet, ryggen, eller armar och ben men kan också sitta i ansiktet.
Knutformad basalcellscancer
Knutformad, eller nodulär, basalcellscancer växer djupare ner i huden. Den ser ut som en tydligt avgränsad knuta som kan ha samma färg som huden eller vara svagt röd och lite genomskinlig med små blodkärl i och är ibland sårig.
Tumören sitter oftast i ansiktet, huvudet eller på halsen, men kan också sitta på överkroppen.
Aggressiv basalcellscancer
Aggressiv basalcellscancer växer djupare och är svårare att avgränsa. Tumören kan vara lätt upphöjd och knottrig, rodnad fläck eller platt, vitskimrande, hård och likna ett ärr. Det är vanligast att cancertumören sitter i ansiktet, runt ögonen, öronen eller näsan.
Den vanligaste behandlingen är en operation där hela tumören tas bort och skickas för mikroskopisk analys. Operationen måste ibland upprepas om inte hela tumören är borttagen.
Ingenjören har jordfräst upp hela trädgårdslandet (utom plättarna där perenner och purjolök får lov att stanna så länge behov finns) och byggt 16 odlingslådor. Det känns som ett mirakel, men sanningen är naturligtvis att han lade ner många timmars hårt arbete medan jag kunde göra något annat. Det finns mycket jobb kvar. Jorden ska jämnas ut och lådorna ska ner i marken på rätt ställe. Vi har en ritning att utgå ifrån, men verkligheten får bestämma. Funkar det att köra skottkärran överallt, till exempel? Eller ska vi sätta det kommande redskapsskjulet på ett annat ställe än planerat? Och visst finns det plats för några bärbuskar och kanske ett kryddland? Man får inte igång 16 lådor i en handvändning, men nog ska det här bli bra! Så skönt att möta vintern med siktet riktat mot vårens begivenheter.
Här är grunden. Varje låda ska grävas ner och det finns möjlighet att bygga upp till tre plankors höjd. Första året blir det kanske mest inrutad frilandsodling? Det är så roligt att det händer grejer här. Morgonen har jag ägnat åt att gå igenom fotografier från några år tillbaka och jag kan återigen konstatera att det har hänt så mycket här! Förra året vid den här tiden hade till exempel precis verandan blivit klar. Vilket lyft! Nu tar jag den lite för given. Pärlan har blivit ett extra lagerutrymme och jag tänker att det kan vara det och samtidigt vara ett smycke på riktigt. Dags att rensa upp lite, alltså!
