Det går framåt! Tack till makens kompis och kompanjon som ägnade nästan en hel dag åt att hjälpa till att få mer än hälften av lådorna på plats.

Jag förundrades över hur maken hotade med mig när jag inte var där. Ungefär som mina syskon pratar om mig till sina barn: ”Monna skulle verkligen inte bli glad om hon såg hur ni gräver i smörpaketet!” Kompisen fick höra att de måste göra om och göra bättre ”för annars blir inte Monica nöjd, och då…” Dottern beskriver sin uppväxt med mig som ”barsk, men samtidigt mer kärleksfull än de flesta”. Min kusin sa en gång ”Monna’s way, or the highway”. Ser du ett mönster? Jag gör det. Tydligt. Och hoppas att den där kärleksfulla sidan överväger allt det andra.

Den märkliga plätten är det provisoriska stället för några perenner som jag fick och tog tidigare i år. Jag var ju tvungen att sätta dem någonstans ”så länge”. Nu ser man inte längre rabarberrötterna och en och annan av växterna ser inte helt hundra ut, men allt verkar vara vid liv i alla fall.

Från dörren och rakt framåt är det tänkt att vi ska ha en pergola. Det kommer att bli så fint. Pergolan kan inte bli för kompakt eftersom solljuset behöver nå fram till lådorna på ”norrsidan” också. Det här blir så fint och jag är jätteglad över framstegen!