05 feb

Grattis på Agata-dagen!

I min kalender står det alltid vem som har namnsdag. Det är kanske ingenting att hojta så mycket över, det där med vad någon heter. Å andra sidan finns det väl alltid anledning att fira om man kan?

Idag har Agata och Agda namnsdag. (Och min fina systerdotter i Skottland fyller fjorton, gah!) Agda känner jag ingen, men Agata får mig som mångårig deckarläsare att tänka på Agatha Christie. En av döttrarna frågade en gång om hur det kom sig att jag ville läsa om mord och elände. Själv kunde hon inte tänka sig något värre att frivilligt utsätta sig för. Jag funderade lite på det då, men kom aldrig riktigt fram till något svar. Jag tycker ju faktiskt inte om böcker med riktigt råa skildringar, så egentligen handlar det väl mest om att det är utmaningen att förstå och hitta den skyldige.

Agatha Christie var enormt produktiv och fortsatte författa ”in i döden”. Lyckligtvis blev hennes öde inte lika dramatiskt som många av hennes fiktiva romankaraktärers. Hon dog 85 år gammal till följd av en kortare förkylning 1976. Det är nästan så man hickar till över en så snöplig död för denna fantastiska kvinna som till och med hade adlats. Dame Agatha Christie kom inte undan Döden hon heller. Kändisskap, pengar, lycka – inga garantier ges.

I samband med detta firande av Agata med ett H vill jag passa på att tipsa om några av de bästa deckarförfattarna jag har haft nöjet att läsa verk av:

Agatha Christie (så klart)
Umberto Eco (han var den första jag kom på eftersom Rosens namn visades för ett tag sedan och den nog är den tjockaste deckare jag läst, och äger)
Ruth Rendell/Barbara Vine (hennes psykologiska kriminalromaner har roat mig under många, långa timmar)
Elizabeth George (en amerikan som skriver om en brittisk polis, tja, jag har i alla fall läst näst intill alla böcker om inspektör Lynley och DET KOMMER SNART EN NY)
Arthur Conan Doyle (alltså, Sherlock)
John le Carré (jag uppskattade inte en av fars favoritförfattare som tonåring, men som vuxen insåg jag att hans spionromaner är riktigt bra)
Minette Walters (psykologiska thrillers som jag alltid längtade efter och brukade köpa på bokrean, inser att hon gett ut tre böcker som jag missat)
P. D. James (egentligen var det den gamla teveserien om Detective Superintendent Adam Dalgliesh jag föll för, böckerna läste jag senare)
Ken Follett (historiska romaner med deckartvist, det gillar jag)

Det finns såklart fler än så, säkert några riktigt bra moderna författare som jag missat. Jag har på förekommen anledning inte läst särskilt många deckare de senaste kanske tio åren. Har du tips får du därför gärna lämna dem i kommentarsfältet!

03 feb

Tunna blå linjen.

Jag erkänner. Jag har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Jag blir överväldigad av det enorma utbud av teveserier och filmer som vi idag har tillgång till. Vi har en teveskärm, men vi drar sällan upp något på den. Maken och jag följer dock i perioder någon serie. Vi har precis börjat på andra säsongen av La Casa de Papel, men vi undrar redan hur denna serie ska hålla i fem säsonger. Inte för att den är dålig, vi gillar den verkligen, men hur håller man verkligheten nära när man drar ut så på något? Ofta slår det över på vilken serie som helst som drar ut lite för länge på tiden. Sex, våld och allmänt barbari är sådant som de flesta producenter och regissörer brukar dra till med. Detta gör att jag lätt tröttnar innan en serie ens hunnit halvvägs. Nu vill jag inte låta pretentiös på något vis. Visst har jag konsumerat fler serier genom åren än vad jag ens kan komma ihåg! Vissa veckor visar skärmtidsrapporten väldigt höga siffror hemma hos mig också, men alltså väldigt sällan pga någon serie.

Igår och idag har jag dock gjort något ytterst ovanligt för mig. Jag har ”bingeat”. Jag har slukat de fyra första (och hittills enda) timslånga avsnitten av den svenska polisserien ”Tunna blå linjen”. Jag tyckte det var lite löjligt att använda sig av det så amerikanska uttrycket ”thin blue line” som syftar på de blåklädda polisernas position mellan ordning och kaos. Bara det gjorde att jag fnös lite första gången jag hörde seriens namn. Dessutom har jag överlag tyckt att svenska polisskildringar är rätt kassa i jämförelse med de brittiska eller de amerikanska. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men de som jag sett har varit mer skådespeleri än ett försök att faktiskt visa verklighet. Man VET liksom att det är på låtsas om man tittar på Beck eller vad det nu är. Tunna blå linjen är något helt annat. De fyra avsnitt jag har sett så här långt har totalt gripit tag i mig. De har visat den finaste skådespelade samtidsskildring av ”utmaningarna i vårt samhälle” som tänkas kan, dessutom med karaktärer som inte går att låta bli att tycka om trots att de kanske inte alltid visar upp sina bästa sidor. Jag tror till exempel aldrig jag har sett en kristen karaktär på teve som inte varit pedofil, ond, hjärntvättad eller allmänt blåst i huvudet.

Jag har tänkt på mammas väntan då far hade polisinsatser som hon visste kunde vara farliga, orolig väntan i en tid som inte hade mobiltelefoner. (Hon kunde till exempel få höra om något läskigt på lokalnyheterna och bara gissa att far kanske blivit kallad dit.) Jag har sett så fint filmade scener att jag skulle bli otroligt förvånad om det inte ramlar något slags priser över någon inblandad. Jag har gråtit med personer som jag VET är på låtsas, men som känns som en syster, en bror, en granne, min mammas skyddsling, tonårspojkarna min fars polishjärta ömmade för, de missanpassade och de mentalsjuka som hamnat mellan stolarna. Jag har känt hopp och förtvivlan och nu känner jag längtan efter nästa program som inte ges ut förrän på söndag! Det är dags för en sådan där gammeldags ”nytt avsnitts-väntan”, en sådan där man längtade till torsdag klockan 20.00, lördag klockan 9.10 eller vad det nu var. Tack SVT! Jag vet inte om det här verkligen är vad ni ska använda våra skattepengar till, men ni har i alla fall gjort det riktigt bra. Jag ger betyget fem av fem och hoppas att det fortsätter lika bra!

19 jan

Vill du utvecklas?

Vi har så mycket potential. Vi som har privilegiet att leva idag har möjlighet att hitta fler ingångar till denna potential, något som för många innebär stress medan andra blir peppade. Historiska ”influencers” var så få att de flesta av oss känner till deras namn. Aristoteles. Camus. Marx. Kant. Sokrates. Rousseau. Det räcker med bara ett namn, du vet ändå vem jag talar om. Idag finns det skådespelare, minnesmästare, kockar, tv-kändisar, bagare, florister, modelejon, barn och artister som ges samma status som de historiska filosoferna och politikerna hade. När de talar lyssnar folk. Jag (som ändå är känslomänniska) tycker att det är märkligt att så många viktiga beslut fattas på grundval att något ”känns fel”. Konsekvenstänkandet tillhör allt för sällan den viktiga del i en beslutsprocess som det borde ha. Jaja, det var inte vad jag ville fokusera på i detta inlägg.

Jag försöker lyssna på TED-tal då och då för att öppna mitt sinne och låta min hjärna jobba lite. Jag lyssnar på både sådant med för mig intressanta titlar och sådant som faktiskt känns lite tråkigt. Det sägs att det är bra för hjärnans bibehållande av flexibilitet att inte alltid tänka i samma banor. Det här talet var ett av de intressanta och ännu mer intressant var det då jag hade lyssnat klart. Jag skickade vidare det till våra ungdomar för att jag tyckte att det här platsade i sådant som får en att växa som vuxen. Hoppas att du också gillar föreläsningen och kanske till och med kan få nytta av den i framtiden! (Föreläsningen borde dock heta ”How three simple words can get you what you want”.)

19 nov

Gör gjutjärnspannan som ny igen.

När brorsdottern skulle hit och pyssla ville min dotter göra pannkakor till middag tillsammans med henne. Jag tyckte de kunde göra plättar istället eftersom jag ville testa plättspaden (se nedan). Vi hade inte stekt plättar på eviga tider, så laggen var i rätt risigt skick. Jag tror att vi fick den efter makens mormor. Plättlaggen följde aldrig med till USA, så min gissning är att den inte stekt några plättar på säkert tio år.

Efter sköljning och avtorkning hällde jag på rätt ordentligt med flingsalt och skrubbade av pannan med hjälp av saltet och en vanlig kökssvamp.

Här trodde jag att jag var färdig, men var inte nöjd med de två stora fläckarna som var kvar, så jag gjorde om saltproceduren. Därefter sköljde jag väl med hett vatten och lät pannan torka till med hjälp av en varm spisplatta. Proceduren avslutades med att smörja in pannan med ett tunt lager rapsolja.

Den här synen påminner om far. Han lagade inte mycket mat hemma, men plättar var han en hejare på! Vi har alltid någon smält matsked smör i smeten. Jag kan säga att pannan efter sin uppfräschning släppte bra utan extra smör, men det blir lite snyggare stekyta med.

Plättspaden fick vi av svärmor härom veckan och detta var första gången den fick jobba. Så smidigt! Hade aldrig ens sett detta oumbärliga köksredskap förut.

Inga matbloggsbilder precis, men de unga damerna blev mycket nöjda med sina plättar och jag påmindes om hur viktigt det är att hålla sina köksprylar i gott skick för att få så trevliga matlagningsupplevelser som möjligt.

09 sep

Fira mer!

I söndags var det dags att uppvakta barnens kusin på femtonårsdagen. Jag kommer ihåg henne som liten bebis, mjuk och gosig. Gosig är hon fortfarande och hon ger världens finaste kramar! Jag har ibland svårt att hänga med i tiden och har fått stor förståelse för alla gamla tanter som utropade ”oj, så stoooor du har blivit” eller ”men HUR mycket har du vuxit sedan vi senast sågs” då jag själv var liten. Jag håller på likadant själv, kan liksom inte hejda mig. Det får vara så. Hur som helst: fira livet! Varje födelsedag är värd att uppmärksamma och lyfta, oavsett ålder på födelsedagsobjektet. Och finns det ingen födelsedag i sikte kan man alltid fira något annat. Min fina vän i Orem överraskade ofta familjen med middagar efter en kalender liknande denna.

Något annat att fira är att jag tog en av de tre militärskjortorna och skickade med i makens urblekta favoritshorts färgbad. Jag älskar den nya färgen! Nu finns det lite variation bland arbetskläderna. Jag kanske ska färga in en av de andra också. En härligt chokladbrun skjorta hade varit kul, tänker jag. Nitors färger är kanonbra och jag har fått jättefina resultat på både bomullsplagg och textilier i andra material. Det gäller bara att välja rätt sorts färg och temperatur på tvättprogrammet. Man ska stoppa in plaggen i maskinen genomvåta för att få ett jämt resultat. Här hade jag lite för bråttom, så man ser vid sprundet och på rygginfodringen att färgen är lite mer grön än på resten av skjortan. Det är helt okej. Skjortan må vara pimpad, men det är ändå ett arbetsplagg.

07 jul

Dagens tips.

I vintras fick jag en pumptvål av min kompis. Jag kommer ihåg känslan av att ha tvättat händerna med den första gången. Ah! Den luktade så gott och var så len! Flera av våra gäster har lagt märke till doften och när tvålen hade blandats ut med vatten och varenda droppe hade pumpats ut kände jag att jag ville ha mer av det här. Spa-känsla, trygghet, vardagslyx… Jag lade helt enkelt ut 200 kronor på en ny flaska, vilken även den närmar sig sitt slut.

Jag ser fram emot min nästa Åhléns-rabatt på 25% på hela köpet så jag kan köpa en påfyllningsflaska som normalt kostar 460 kr. Men! Nu till mitt dilemma. Är det någonsin motiverat att köpa så här dyr tvål? Literpriset på flaskan som vi har i badrummet är 800 kr (250 ml för 200 kr inklusive flaskan tvålen kommer i), så det finns ju chans till ”fynd”. Med rabatt kommer nämligen påfyllningsflaskan att kosta 345 kr, viket innebär att mängden tvål som ryms i den 250 ml-flaska vi redan har går på 86 kronor.

ICA Basic pumptvål kostar under 20 kr/liter, men den köper jag ogärna då den torkar ut händerna så otroligt och är mycket odryg. Vi brukar köpa Gunry-tvålen som är lite mer okej. 50 kr/l, men bara 40 kr/l om man köper refillpåsen. Den doftar okej, men är ändå i en helt annan liga. Rustas vaniljtvål kommer i en fin flaska, doftar gott och kostar 100 kr/l. Den är helt klart bättre än Gunry, men når absolut inte hela vägen fram jämfört med L:a Bruket-tvålen. Det slutar säkert med att jag köper ett gäng tvålflaskor på Rusta. Ibland är det bra att skriva av sig för att komma till beslut och nu fick du vara med. Tjing!

05 jul

Tips för regniga dagar.

Jaha. Vad hjärtat är fullt av… Jag satte mig och tänkte på vad jag fyller mina dagar med och hur mycket tid som går åt till att vattna och sköta trädgården. Nu ska det regna nästan varje dag under den kommande veckan och jag hade tänkt börja min semester, även om jag fortsätter göra klar de kurser jag läser i lite långsammare takt. Igår läste jag en av semesterböckerna min svärmor hade bidragit med och skickade efter lite grejer som jag inte kan få tag på här på Sturkö. Med den här listan behöver jag inte känna mig orolig över vad jag ska hitta på. Vad skulle du vilja komplettera listan med?

läsa
skriva
laga mat och stoppa i frysen
organisera mera
städa ur kylskåpet
städa lådor
plaska i vattenpölar
sova
stryka
göra back-up på alla foton
inventera och skriva listor på vad som behöver kompletteras (garderob, skafferi, medicinskåp)
ringa någon
baka
packa ihop och skicka överraskningspaket
ta sticklingar
rensa telefon och/eller dator
ta hand om ”projekthögen”
scrappa födelsedagskort

27 jun

Klädvård.

Nu när det är nästan 30 grader varmt ute längtar jag hela tiden efter husliga och lite svettiga projekt. Nej, nu ljuger jag. Jag njuter av skuggan och när jag sitter och pluggar i arbetsrummet ser jag till att ha tvärdrag. När jag går in i arbetsrummet ser jag dock min lilla projekthög med sådant som behöver göras. Varje dag. Häromdagen fick jag nog av att se kashmirkoftan som legat och väntat på vård i flera månader och tog tag i saken. Det tog mellan fem och tio minuter. Japp. Att skjuta upp är min superkraft. Igår skickade min ena syster en bild på hur hon och sonen hade tagit tag i ett projekt som hon stört sig på i över åtta år. Det tog också tio minuter att fixa. Tänk ändå. Varje vecka kanske jag skulle schemalägga dessa saker som alltid blir liggande? De får liksom ingen prioritet, om inte någon superviktig deadline är på gång såklart. Då prioriterar jag gärna sådant, haha.

Kashmir är världens skönaste material. Jag älskar det! Tyvärr blir alltid dessa plagg mer eller mindre noppriga och med jämna mellanrum är det därför på sin plats att ta hand om detta lilla i-världsproblem.

När jag köpte denna kofta följde det med en speciell kashmirkam. Man lägger ut plagget på ett slätt underlag och drar kammen med jämnt tryck uppifrån och ner. (Jag gillar att använda vår gästsäng med en fast madrass som underlag. Lagom motstånd.) Med jämna mellanrum rensar man bort skröfset som kommit med. Drar man för hårt kan man göra hål i plagget och trycker man inte tillräckligt får man inte bort nopprorna.

Efter avslutad rensning är det dags för en tvätt i tvättmaskinens ylletvättprogram tillsammans med Grumme tvättsåpa. Mjukt, slätt och fluffigt igen! Jag rekommenderar att inte upprepa denna procedur allt för ofta eftersom rensandet sliter, men en gång om året kan man gott kosta på sig. Lycka till!

Ps: Engångshyvlar går också bra att använda, men då måste man vara mycket mer vaksam eftersom man annars lätt får oönskade hål i plagget.