15 jun

Grattis!

Idag har vi rena släktfesten på distans. Mamma, mammas tvillingsyster och min svåger fyller år. Mamma mår lite halvrisigt av cellgiftsattacken som ju slår ut inte bara cancern utan också immunförsvaret. Trist! Jag ser fram emot att få fira hennes sista cellgifter strax efter att vi kommer dit nu om några dagar.

28_7

I går hade vi vår sista Montaignediskussion för säsongen och för första gången på länge var vi alla tio där samtidigt. En av våra diskussionsvänner där har fått ”stage 3” bröstcancer och genomgår också hon cellgiftsbehandling. På henne gör de tvärtom än hur de gjort med mamma. Hon får cellgifterna först och ska sedan operera bort bröstet. I går förklarade hon att det känns som att hon går omkring med influensa i kroppen hela tiden. Det är frustrerande för henne som brukar vara så energisk, men hon verkar ta det hela med ro. Det är värre med hennes man som såg ut som en spillra av sig själv. Det är nog ofta så att det är svårare att veta var man ska göra av sina rädslor och frustrationer när man ”bara” får uppleva något i andra hand.

Det där med livet, alltså… Det är inte lätt. Man vet hur själva upplägget ser ut och att man aldrig har några garantier för att vägen leder rätt i mål, men när så något händer står man ändå ofta handfallen. Det finns inte heller någon lista som stämmer för alla människor och för alla situationer. En del vill vara ifred, andra vill ha mycket sällskap, åter andra vill känna stödet utan att nödvändigtvis ha människor sittande i knät. Balansen är hårfin. Mamma fick jättemånga vackra blombuketter då hon hade fått sitt cancerbesked och de var till stor tröst och glädje för henne. En kompis pappa blev vansinnig då hans vänner skickade blommor. ”Vad då, tror de att jag är död nu eller?” Man får helt enkelt gå på intuition och göra sitt bästa.

Idag firar vi i alla fall livet! Två av våra barn sitter och spelar ”Jag vill ha en måne” på piano och ukulele och under äppelträden har maken hängt upp en hängmatta som ger perfekt skugga i den 30-gradiga värmen. Bättre än så blir det liksom inte. Nu ska jag damma sovrummet och städa vårt badrum. Sedan blir det upp till maken att hålla ställningarna då jag och kidsen drar till regnigare breddgrader. Vi ses snart, Sverige!

Ps: Känner du dig på riktigt bra humör vill du kanske dansa där det svänger riktigt ordentligt?

13 jun

Hej och hå.

1, lördag. 2, söndag. 3, måndag. Helt plötsligt finns det väldigt lite tid kvar! Idag åkte jag och döttrarna omkring som jehun och fixade ärenden. Det där med att hämta en vinterjacka från kemtvätten en dag då det är 28° varmt och just ska åka iväg på sommarsemester kan ha att göra med att jag varit med förut och vet hur lätt det är att ett kemtvättskvitto glöms bort och hur ännu lättare det är att tappa bort det.

12 jun

Fem dagar kvar.

Snart är det jag och barnen som sitter på ett plan på väg till Köpenhamn via Los Angeles och Paris. Hurra!

11_2

Jag och äldsta dottern var på äventyr i eftermiddags. Vi var uttagna till en fokusgrupp där vi förväntades titta på pyssliga nyheter och säga bu eller bä, fika, komma med bra förslag till produktutveckling och lite sådär. För två timmars ”besvär” fick vi produkter till ett värde av $125 var. Ibland är det lite kul att bo mitt i scrapbookingens förlovade land även om ”The Industry” har blivit väldigt vingklippt sedan den ekonomiska kraschen 2007-2008.

11_1

Idag fick jag en fin komplimang utav min yogakompis. ”You look great! You are voluptuous.” Hon tecknade samtidigt min kropp i en väldigt timglasaktig form i luften och jag började storskratta. Ja, vem vill inte vara yppig eller kurvig? (Eventuellt tillhör jag den skaran, men jag ska verkligen inte klaga. Jag har en kropp som lyder mig, som gör ungefär det jag ber den göra och som är ganska stark. Vad mer kan man önska?)

Förresten så kommer här en bekännelse. Jag nöjer mig med det lilla trots att jag ständigt önskar ”något mer”. Det gäller till exempel detta hus där jag helst hade velat ändra allt. Nu gör vi inte det då det inte är läge att göra någon helrenovering, men jag kan ändå drömma om fräscha, helkaklade badrum då jag ser en sida som den här

Tack och hej, leverpastej.

24 feb

Fotobomb del två.

Förutom mina föräldrar hann jag och S träffa två av mina syskon och deras familjer, svåger och svägerska och delar av deras familjer, svärmor och svärfar och så en del annat löst folk som jag älskar och uppskattar mycket! Jag hade inte med mig kameran överallt och fotade mest naturen i Bredavik, men här ser du en del av allt vi hann med mellan läkarbesöken och matlagningen. Ja, och matätningen. För oj, vad mycket och god mat vi fick i oss! Här kommer ett gemensamt tack till alla som bidrog till att jag upp tre kilo på två veckor. Hahaha!

23_1

23_2

23_3

23_4

23_5

20_38

20_42

20_44

20_21

20_20

20_12

20_10

20_9

20_8

20_43

23 feb

Bloggen har legat nere.

Det är inte så att bloggen kraschade ner i Atlanten på väg över även om man skulle kunna tro det. Webbhotellet jag anlitar är billigt och opålitligt, men tre dagar utan att komma åt min hemsida har jag aldrig upplevt förut. Nåja. Jag har i alla fall haft tid att återanpassa mig, mysa med familjen, sakna Sverige lite mer, glädjas åt att hönorna börjat värpa båda två, spela spel med våra vänner, dela ut tidningar och saltlakrits till desperata medmänniskor och faktiskt en del annat också.

Hemma-hemma bra, men hemma bäst? Ibland känns avståndet mellan Sverige och Utah lite väl långt helt enkelt.

23 jan

Tillbaka till Sweden.

Om två veckor är det dags. Då får jag träffa några av de här galningarna och hjärtana.

22_3

Den galnaste av dem alla är dessvärre hemma i Skottland, men det är bara att plocka fram detta foto för att känna mig nära henne.

22_4

Hennes tunga ser frisk ut, eller vad säger du? Ögonfransarna har jag alltid varit avis på och mascaran hon använder på detta kort ger precis den effekt jag önskar. Tyvärr är Revlon Bold Lacquer helt fel och ligger nu i soptunnan:

22_6

Något som är helt rätt däremot är att bjuda på fika. Grannen kom över på te och våra favoriter, glutenfria muffins med chocolate chips i. Vi pratade om högt och lågt i flera timmar tills det var dags att åka till ridskola och slagverkslektioner. (Ja, ungdomarna fick sköta skolan själv en stund, men det verkar ha gått bra.)

22_5

11 apr

Fotobombning från Arches och Dead Horse Point.

Ibland inser jag ännu mer hur fantastiskt livet är och hur coolt det är att jag får vara en del av universum. Tre och en halv timme bort hittar man den här makalösa naturen. Det var redan på gränsen till för varmt för min smak, men jag tror jag hade stått ut med utsikten även om det hade varit fyrtio grader varmt…

Från den här semesterdagen till självplågeri över alla maskrosor i trädgården, men sådant är livet. Jag är avundsjuk på trädgårdsmästarna som nästan alla våra grannar har, särskilt med tanke på att vår trädgård dessutom är dubbelt så stor. Hjälp! Jag undrar om det inte är på sin plats att gå en trädgårdsskötarkurs av något slag. Hur gör man egentligen med gräs som växer på helt fel ställe? Hur ofta och med vad ska man nära jorden? Varför ha flis som skydd i rabatten om man har frigående ankor och hönor?

11_16

20_28

11_15

11_17

11_19

11_18

20_23

20_24

11_8

11_2

11_22

20_29

20_25

11_5

11_9

11_6

11_10

11_12

11_13