22 apr

Turné i Sveriges vagga.

Den som väntar för länge missar tåget, men det har inte jag gjort. Jag har varit på en fantastisk resa runt Borås och Skara tillsammans med min resebloggssyster och är nu hemma igen, genomtrött och uppfylld av härliga intryck! Jag återkommer med en rapport. Ännu en gång har jag påmints om hur viktigt det är att stanna upp och ha utbyten med människor med andra upplevelser och insikter än en själv i bagaget. Blir man inskränkt av att stanna hela sitt liv på ett ställe? Diskussionen börjar härmed, så kom gärna med tankar om vad du själv tror är svaret på den frågan.

Ps: Imorgon ska jag leta efter en viktig sladd ute i bilen. Tills den är upphittad lär alla bilder i kameran stanna där de är.

28 mar

Borta, men ändå hemma.

    S och jag vinkade av Elina som ska tillbringa de närmaste veckorna i USA på Kastrup och fortsatte sedan till myspysstaden Köpenhamn. Det är inte lätt för lillasyster att vänja sig vid att bli ”ensambarn”, men vi får göra vad vi kan för att göra processen lite lättare att hantera. Några timmar i Köpenhamn är alltid trevligt, så också denna dag.

    Igår hann vi med några ”måsten” och några spontanbesök. Arnold Busck (bokhandel), Illums Bolighus, Lagkagehuset, Søstrene Grene till exempel. Och eftersom S ÄLSKAR Joe and the Juice åt vi lunch där trots att det kanske finns mer spännande ställen. Varför överge ett vinnande koncept? Om jag fick välja skulle jag sitta och prata med S (min fina Hillerødsvän) i timmar, men det fanns det inte tid till igår. Hur skulle din bästa dag i Köpenhamn se ut?

16 jun

Lång dag.

Det är inte varje dag jag blir bjuden på Gourmet Grön i Karlshamn, får flera timmars kvalitetssamtal med mamma och kusin N som numera bor i Rumänien, kör i rusningstrafik i Malmö, får mysa med bror, svägerska och brorsdotter i deras underbara hus på landet bland skånska sädesfält och blir bortskämd på varje sätt och vis…

28 sep

Resfredags inspiratör.

Här sitter jag och övar på Mozarts Missa brevis i B och sliter mitt hår så att jag glömmer att dela intervjun som min fina syster Annika lagt ut på sin blogg Resfredag. Inlägget råkar handla om mina resor. Kila gärna över och läs! Hela Resfredag är en outsinlig källa av reslust och äventyr, så mitt ego är väldigt tacksamt över att Annikas nästa resa går hit till Sturkö och inte till Långtbortistan. Om du fick resa vart du ville i detta nu (no strings attached), vilket skulle då vara ditt resmål? Själv är jag rätt sugen på att åka ”hem” till Orem.

3_1

06 sep

Långhelg i Irland.

Vilka dagar jag har haft! Maken jobbade i Dublin förra veckan och föreslog att jag skulle komma på torsdag kväll för att vi skulle kunna få en långhelg tillsammans. Jag var inte särskilt nödbedd… Min syster som har resbloggen Resfredag, långt mer avancerad än mitt krattande här på monnah.se, frågar ofta om andras drömresmål och tips på vart hennes kommande äventyr ska gå. Jag svarar ständigt ”Nya Zeeland och Italien”. Jag har fortfarande inte kommit till Nya Zeeland, men i Italien har jag varit flera gånger och vill dit igen (och igen och igen) trots jordbävningar och maffia. Nästa gång hon frågar har jag ett nytt tips. Irland!

Vad nu, tänker du kanske? Jag har ju alldeles nyss kommit därifrån? Jag blev bara så förtjust i landet, allt det gröna, det fascinerande språket iriska (namnet Niamh uttalas Ni:v, eh), musiken, vinden, vägarna och allt det andra. Vi hann besöka Dublin, Galway, Doolin, den östraste Aranön Inisheer, Ennis och Limerick innan det var dags att lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen i Dublin igen och vara tacksamma över att ha överlevt vänstertrafiken! Här kommer en liten bildkavalkad.

Dublin

Molly Malone, den prostituerade fiskhandlaren.

5_1

Trinity Colleges otroliga bibliotek.

5_2

5_3

Påminnelse om hur tacksam jag är över att leva i frihet.

5_5

Snälla P, kan jag få det här golvet till toaletten? Det har legat i Christ Church Cathedral i ganska många hundra år och verkar klara svängningar i modet bra.

5_6

Samuel Beckett Bridge, läckert byggd som en harpa. Harpan har varit Irlands symbol åtminstone sedan tolvhundratalet.

5_9

Doolin

Jag kunde ha suttit på puben i Doolin och lyssnat på den här duktiga trion hela kvällen. De ser lite uttråkade ut här, men deras musik var allt annat än tråkig.

5_10

Wild Atlantic Way

Som klippt ur ett resemagasin. Maxfarten 100 km/h kan inte ens uppnås om man försöker. Noll vägrenar, cyklister på vägarna och knappt plats för två bilar i bredd, men utsikten är magisk! Och kringelikrokig…

5_11

5_12

Inis Oírr (Inisheer)

På ett ungefär 250 invånare lever tillsammans så gott de kan på denna lilla ö, längst österut av tre ”Aran islands”, och tar hand om alla turister som söker sig dit. De har 25 elever i primary school och 30 elever i secondary school. De trettio högstadieeleverna har åtta olika ämneslärare. Det låter som ett skämt när man i dagens svenska skola får vara glad om en lärare har mindre än 30 elever i sin klass.

5_13

5_14

5_15

5_16

5_17

5_19

Cliffs of Moher

Ungefär här hängde jag över relingen med en plastpåse i handen och spydde upp den lyxiga frukosten. Klipporna var kvar hela tiden och visade upp sina imponerande 120 m i strumplästen trots detta missöde. Vi skyller på galen sjögång.

5_18

03 aug

Kamera, dator och wifi. Back on track!

Tekniken levererar! Det gjorde inte riktigt den badbyxklädde man som fick agera fotograf då syrrorna tog mamma på Österlensrunda, men vi är tacksamma över att vår fina helg blev förevigad. Jag tror kameraanvändaren (det tar emot att kalla honom fotograf) tyckte att jag inte passade in med resten av sällskapet. Vad är annars anledningen till att jag inte riktigt kom med, haha?

2_1

Längs vår rutt kunde man se med mig kameran överallt efter en sommar med i princip bara mobilfotografering. Så här i efterskott kan jag konstatera att det är svårt att fånga en känsla, och känslor var det fullt av under denna helg. Österlen är ett sommarparadis av många anledningar… Här soluppgångsbilder från min och en av systrarnas morgonpromenad. En annan dag ska jag sätta mig och gå igenom de andra 1690+ bilder som jag och dottern tagit under juni och juli. Tjoho!

2_3

2_4

2_6

2_7

IMG_3930

29 mar

I left my heart in San Francisco and I’m going to take it back.

Mellan genomgångarna för den hemskolade dottern surfar jag runt och letar viktig och spännande information om olika utflyktsmål i två av USAs mest populära städer för turister, en på östkusten och en på västkusten. Sedan vi flyttade hit för några år sedan har vi åkt till Sverige varje sommar, men vi har inte rest så mycket mer än inom Utah. Ingenting, ingenting, ingenting och så allt på en gång blir det därför nu för mig. Först ett par dagar i San Francisco tillsammans med maken och sedan fyra dagar i New York tillsammans med döttrarna.

San Francisco, CA, USA

Min resande syster är duktig på att planera och ha koll på vad hon vill uppleva. Hon lägger inte gärna mycket pengar på mat utan är mer ute efter äventyr och upplevelser. Själv tycker jag det är viktigt att inte göra sådant som jag lika gärna hade kunnat göra om jag varit hemma i Orem eller på Sturkö, så jag vill inte sova bort tiden eller sitta timme ut och timme in och äta. Tja, om inte maten är alldeles exceptionellt god så klart! Maken och jag tänker vara lite nostalgiska och se sådant och någon som vi vet att vi älskar. När det gäller NYC-resan är vi tre mycket olika människor i olika åldrar och med olika intressen och uthållighet som ska få en fantastisk, gemensam upplevelse, så där krävs det lite mer förarbete. Det ska hur som helst bli härligt att byta miljö ett tag!

28_2

Har du några SF- eller NYC-tips som vi absolut inte får missa?

17 mar

Om avundsjuka.

Jag har sex syskon och en extrasyrra som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, om det skulle behövas. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund.

SONY DSC

Min syster Annika har sedan hon var riktigt ung drömt om att resa över hela jorden. Hon är dessutom en av de mest målmedvetna människor jag känner och har skrivit och bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra. Vi skiljer oss åt i det att hon är betydligt bättre på att se till att få sina drömmar uppfyllda. Hon jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Hon är verkligen värd all framgång hon kan få! Under de senaste åren har det börjat gå riktigt bra för henne då det gäller resandet. Hon driver en vid det här laget framgångsrik blogg, Resfredag, och har en resepodd tillsammans med sin kompis Lisa.

I takt med att det har gått bra för Annika har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och poddens kölvatten, men också i Annikas privata ”sociala media”-flöde. Första gången det hände blev jag rent paff, men nu när det har hänt flera gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.

Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor och har du tid tycker jag verkligen att du ska läsa den här artikeln som lyfter upp avund, vad den gör med oss och hur vi blir påverkade både personligt och i samhället av denna starka kraft.

Vill du lyssna på ett bra TED-tal som handlar om karriär, snobberi och hur man kan hantera både sin egens och andras framgång tycker jag att du ska lyssna på Alain de Botton.

Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av mina vänner – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just deras framgång som gör mest ont för oss. Ajajaj.)

Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det man inte har. Tacksamhetsdagbok äger, kära du! Peace.