04 jul

Den goda manligheten och den kvinna som är jag.

Idag var jag med min syssling/goda vän på äventyr. Vi var och såg en fantastisk utställning på Skarhults Slott som jag varmt kan rekommendera, nämligen ”Den goda manligheten”. Har du chansen så åk dit! Det är så vackert där slottet ligger inbäddat i den skånska grönskan som liksom här håller på att torka bort till en guldfärgad öken. Slottet som under lång tid huserade en välrenommerad hushållsskola är mycket vackert och välskött. All ära till dagens slottsfru Alexandra von Schwerin som med rätt hjälp visar upp en spännande historia som på många sätt både berättar om och berör människor med mycket olika bakgrund.

Vår guide (klockan 12 och 14 visas just Den goda manligheten med guide, rekommenderas varmt både av slottet självt och oss som blev guidade idag) var mycket påläst och medryckande och jag kände hur den svenska manligheten genom århundradena verkligen tog form på ett sätt som fick mig att känna varmt med alla de som gått före mig här på jorden. Det var så spännande att se hur mansidealet har gått fram och tillbaka till ytterligheter från 1500-talet tills nu. Vad viktigt det är att komma ihåg att det vi ser som ”en evighet” ofta bara är en liten bula i tidslinjen!

Jag har varit mycket intresserad av historia sedan tidiga tonåren, men jag är usel på att komma ihåg årtal och namn. Detta gör att jag har rätt bra hum om den stora bilden och vet ungefär var alla historiska kändisar hör hemma, men den här utställningen förklarade mycket som jag varken funderat över eller vetat förut. Sådant gillar jag! Inte bara mer av samma…

Idealet som Bellman och co. stod för, sprätthöken, får en att tänka på Stureplanbrats. Vin, sång och kvinnor. Utseendefixering och viktiga statusmarkörer. Jag kände att jag ändå är rätt nöjd med att vara bonde på Sturkö och glida omkring i mina gummistövlar och mitt Lindexlinne.

Martin Luther och Axel Oxenstierna, två män som har påverkat långt mer än de flesta vågar drömma om. Är det en bedrift att vara någon som man fortfarande pratar om många hundra år efter att man har gått bort? Är vårt liv här på jorden mer värt om våra tankar, idéer och handlingar får genomslag hos andra än bara våra närmaste? Har vi en plikt mot mänskligheten att sprida vår kunskap om vi begåvats med särskilt fantastiska gåvor?

Min syster frågade oss syrror om Mouna Esmaeilzadeh (sommarpratare 26/6): ”Vilken kvinna! Men gav hon er också mindervärdeskänslor?” Ja, visst gav hon mig mindervärdeskänslor! Men mest tänkte jag att jag inte är Mouna utan Monnah, så vad har jag att känna mig mindervärdig om? Jag kan inte säga till mina barn att de bara ska jämföra sig med sig själva om jag inte tänker leva efter det själv. Ha en fin dag! Peace.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

Py Bäckman

03 jul

Glasklart.

Flera gånger om dagen går jag in i vårt lilla duschrum och blir glad. Gladast blir jag de dagar solen skiner in genom blyglasfönstret och kastar färgade skuggor på golvet, i taket eller i handfatet. Mina berg… Jag saknar dem inte riktigt längre, men kanske är det för att jag faktiskt har tillgång till dem varje dag. Nu har jag börjat gå ner till havet varje dag igen, så mina ”ett med naturen”-upplevelser som inte handlar bara om trädgårdsland hjälper till att ge mig de där wow-känslorna som bergen gjorde. (Trädgårdslandsupplevelserna handlar ständigt om att böja mig inför naturens nycker. Jag önskar att jag slapp, men vad gör man? Surrender, helt enkelt.)

Här är binas glammiga vattenkälla. De kan sitta på kulorna och dricka utan att drunkna. Undrar om det känns lyxigt för dem? Blir de bländade av alla solkatter eller märker de rentav ingenting? Jag tycker hur som helst att denna pimpade pajform är väldigt fin i all sin enkelhet.

Allt bara äts upp, drabbas av sjukdomar eller torkar, men faster Bagittas/farbror Sven-Eriks dahlior är fantastiska! De måste ha fått den ultimata växtplatsen, för de ser ut att må riktigt bra. Igår plockade jag in de första blommorna som hade slagit ut och jag hoppas på många veckors riklig skörd. De står så fint i den lilla gröna vasen som svärmor kom med i våras!

Eftersom potatisbladmögel ser ut att ha slagit till mot potatisen (URK!!!) plockade jag upp några stånd. Marken känns som bränt tegel runt omkring då jag inte vattnat potatisen mer än då det var dags för knölsättning, men de ser fina ut och smakar gott. Nu är bara frågan hur drabbade tomaterna, mina bebisar, blir. Håll tummarna för att vi ska få skörda ett gäng innan de skrumpnar bort av det där uschliga möglet. Dessutom har både den nysatta spenaten och mangolden kommit upp, så kanske är det inte helt kört, det där odlarlivet?

01 jul

Välkommen juli!

Dagarna går i ett och däremellan sover vi med öppet fönster. Livet. Häromkvällen kunde vi betrakta en fantastisk fullmåne. Jag gick in och hämtade kameran fast jag vet att jag varken har utrustning eller kunskap att fånga månen sådär som den faktiskt ser ut för det mänskliga ögat. Med lite slutartidsfix kunde jag dock fånga det vackra månlandskapets skuggor och högdagrar. Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker att den här himlakroppen inte strålar ut något ljus alls på egen hand och ändå lyckas lysa upp våra kvällar och nätter på det sätt den gör. ”Det lilla ljuset”.

Ja, det var såhär ljust, men månen såg mer ut som på bilden här ovan. Det är lika trixigt att fånga en solnedgång med rätt färger och ändå envisas vi människor med att påminna oss själva och andra om hur vacker världen ibland ter sig. Jag är så tacksam över livet och hoppas att även du hittar något som låter dig känna livet i dig.